“Det är som att det går en skälvning genom landet. Till sist förefaller det sjunka in att man inte kan ha öppna gränser och en generell välfärdsstat samtidigt. (…) Lagom till att eftertanken börjar sprida sig i resten av samhället, håller Socialdemokraterna på att drabbas av ett inre partiuppror – till förmån för den gamla, mer generösa flyktingpolitiken.”

Ett av vänsterns favoritprojekt går ut på att visa att människan inte har någon fri vilja. Eller med andra ord, du som individ ska vilja det som kollektivet bestämt att du ska vilja. I kunskapskanalen visade de nyligen ett forskningsprojekt där man genom att ge försökspersoner en strömstöt (inte som en bestraffning, utan som en stimulans) i en viss del av hjärnan samtidigt som man gav dem ett val, kunde påverka vilket val de gjorde. Av det drog man slutsatsen att det möjligen inte finns något sådant som en fri vilja.

Noterar att utredaren Sten Heckscher föreslår att ministrar ska kunna kvittera ut 117 000 kronor i månaden i föräldrapenning. Jo, det är en del. Den huvudsakliga motiveringen tycks vara att reglerna redan är så förmånliga för statliga tjänstemän och då är det orättvist om inte även ministrar får en föräldrapenning som överstiger Försäkringskassans maximala nivå med 300 procent.

I New York slås man av den enorma mängden rika, som är så många att de kan ta över enorma statsdelar och sätta boendepriserna till ur svenska mått mätt rena fantasisummor. Men detta är bara ett utfall av storstadens matematik. Förklaring följer nedan.

Mikael Wiehe tar låter sällan ett tillfälle för uppmärksamhet gå förbi då han antingen får antingen en diktato, hylla socialismen eller kritisera kapitalismen.

Fidel Castros död är inget undantag.

Han skrev därför en liten dikt på sin Facebook-sida till Castros ära.

Situationen är knepig.

Vi har ett stort antal flyktingar / migranter som kommit till landet. De flesta av dem har låg utbildning, i vissa fall i princip ingen alls. Det tar runt åtta år innan ens hälften av dem kommit i sysselsättning – och det finns skäl att anta att en stor del av dessa jobb inte är i den produktiva sektorn.

Jag minns tiden när det var vänstern som var dystopisk och varnade för att världen skulle gå under. När högern började misströsta över samhällsutvecklingen var det nästan som om vänstern ett tag, åtminstone vissa av dess företrädare, stod för det positiva, eller möjligen naiva, budskapet. Nu, däremot, är alla pessimister. Hela Sverige deppar.

Jag såg Lena Sundströms program i SVT om yttrandefrihet. Hon hade besökt USA och fått en överdos som hon inte riktigt tålde. Amerikanerna själva ansåg det rimligt att om man har yttrandefrihet så får man säga vad man vill. Men det ansåg inte Sundström, staten måste ju reglera vad folk säger, så de inte kränker någon.

Resultatet i det österrikiska valet bekräftar en tes som jag framfört tidigare – att tillbakagången för de etablerade partierna ofta har mer att göra med de etablerade partierna än med väljarna. Kort sagt – det handlar in nödvändigtvis om att väljarna helt plötsligt blivit populister, det kan lika gärna handla om att folket förlorat förtroendet för de etablerade partierna – en förklaring som givetvis är mindre tilltalande för de etablerade partierna.

Allt skall politikerna lägga sig i. Allt.

Det skall styras och ställas över sådant som de inte har med att göra. Det skall bestämmas över sådant som folk är bättre skaffade att sköta själva. Och politikerna försöker ratta verksamhet som de varken förstår eller behärskar.

Det stötande är inte bara att politikerna samlar på sig makt – utan även att de saknar förmåga att rimligt hantera sådant de har lagt under sig. Arrogans och storhetsvansinne i kombination med inkompetens och bristande kontakt med verkligheten, typ.

Harlem på Uptown Manhattan har gentrifieras och är inte i närheten av den medialt klassiska bilden av New York-statsdelen som på mer eller mindre goda grunder etablerades efter Vietnamkriget. Idag bor här medelklassen och man kan betala hyror som skulle få de flesta svenskar att sätta i halsen.

Sällan har så många uttryckt så mycket ånger som nu. Det handlar om ånger över att man inte såg, att man tänkte fel och inte förstod. Det handlar om Sverige och Sveriges maktspelare, de som tävlar i ånger och kämpar i ångest just nu. De vill be om ursäkt. De vill säga förlåt. De vill vara tydliga med att de ångrar nästan allt de gjorde när de kunde göra saker. När de nu sitter vid sidlinjen kommer insikterna. Verkligheten uppenbarar sig som genom ett mirakel när lojaliteten till den tidigare ledaren inte längre finns på pränt.

Det är sent, vargtimman grinar
dig i ansiktet, oktobers söner har
börjat städa undan sommarvärmen
men det är alltför sent för dig att
gå någonstans, vägarna är stängda
broarna är brända och skeppen
har redan tagits i besittning
för att färdas söderut

*

I går var jag på en finare middag. Till bordet hade jag en dam som redan vid förrätten deklarerade att hon inte åt kött. En känsla som baserar sig på tidigare erfarenhet, sa mig att detta troligtvis inte var den enda gången under kvällen hon skulle låta meddela detta.

Därför roade jag mig med att hålla räkning under hela middagen.
Inte mindre än åtta gånger på två timmar sa att hon inte äter kött.
Det är, i genomsnitt, en gång varje kvart!

Hade Alice Bah Kuhnke varit till exempel sverigedemokrat hade svenska journalister och andra makthavare inte haft några problem att se henne för vad hon är, nämligen en väldigt farlig politiker. Tack vare sitt vänsteralibi, sin såväl spralliga som oskuldsfulla stil, sitt klingande skratt och sitt utseende har emellertid en antidemokrat av rang kunnat göra politisk kometkarriär i Sverige.

Det finns en enkel regel, tre-regeln, som beskriver vad man behöver prioritera i en överlevnadssituation. Även om vatten är viktigare än mat, så är det inte det viktigaste.

Tre-regeln lyder som följer.
Du överlever utan mat i tre veckor (eller månader), utan vatten i tre dagar, utan skydd mot naturens krafter i tre timmar, utan syre i tre minuter och utan hopp i tre sekunder.

Podd 284. John Gustavsson och Ronie Berggren inför morgondagens presidentval i Österrike och folkomröstning i Italien, den 4 december.

Prata politik, taktik och strategi – och du brukar landa i makten framför allt. Makten är målet. Makten är medlet. Makten är det som allt går ut på om man skall kunna kalla sig politiker. Är man i opposition så är det naturliga målet att få makten vid första och bästa tänkbara tillfälle. Eller borde vara. I Sverige är det inte så, inte idag och knappast imorgon. Här är det maktlösheten framför allt som gäller. Ett överflöd av KU-anmälningar. En orgie av tillkännagivanden.

En stor snackis inför och efter det amerikanska presidentvalet har varit spridningen av påhittade nyheter på Facebook. En del menar (eller vill tro) att sådana hade en avgörande inverkan på valutgången. Oavsett hur det är med den saken är frågan vad skillnaden är mot tidigare.

Falska nyheter har alltid funnits. De har alltid spridits. Tidigare i blaskor i tidningshandeln, nu i sociala medier. Skillnaden är förstås att de dels når fler nu, dels möjligen är lite mer raffinerade. Men är de ett hot mot demokratin? Knappast.

Med anledning av en genusrelaterad fråga upptäckt på ett bekant internetbaserat socialt nätverk, kommer här en halvgrund djupdykning i ämnet. Diskussionen, eller snarare det gemensamma konstaterandet av konsensus i detsamma, gällde könsroller och genus hos ursprungsfolk, och närmare bestämt nordamerikanska indianer, och ännu närmare bestämt Ojibwe-stammen, även kallad Chippewa.