Jag har skrivit en hel del här om hur vi har två sidor. Den som verkligen är oss – en levande människa som kan göra alla möjliga saker, och som kan ses och vidröras, och en artificiell person som bara existerar på papper och inom den av människan skapade fantasivärld som speglar verkligheten och som bara innehåller sådant som människan skapat och i bästa fall kommit överens om.

När jag var en långhårig tonåring och gick omkring i tajta byxor med ”tjafs” och klämde finnar i spegeln, så hörde jag ibland att Sverige hade den näst hösta levnadsstandarden i världen efter USA. Vi hade en massa Finländare, Ungrare och Jugoslaver som kom till Sverige för arbeta i vår industri, eftersom det inte fanns tillräckligt med svenskar för att fylla behovet, eller så ville svenskarna inte ta den typen av jobb – och det fanns gott om annat jobb att få. Jag gick ur yrkesskolan och fick ett jobb direkt.

Vi verkar nämligen leva i ett samhälle som lider av associationspanik. Det tar sig en hel del uttryck också – allt från att folk inte får fortsätta jobba för att de har fel text på mössan på en Facebookbild till att människor förväntas ta avstånd från illdåd som andra människor med någon typ av likartad etnisk bakgrund gör. Nu har CUF drabbats av det. I fredags fattade vi beslut om att vi vill legalisera och reglera cannabis på samma sätt som alkohol är reglerat idag, och det blev, ska vi säga, en liten mediagrej av det hela.

Richard Stallman presenterar ett förslag på hur vi kan komma till rätta med ett samhällsproblem: Fixing ‘too-big-to-fail’