Oraklet i Delfi hade förklarat att Sokrates var Greklands visaste man. Oraklet, som inte var känt för att vara uttömmande pedagogiskt, lämnade inga närmare förklaringar. Uttalandet satte myror i huvudet på Sokrates. Oraklet talade alltid sanning men man kunde aldrig veta på vilket sätt.

Det stora hotet mot yttrandefriheten förr i världen var att regeringen censurerade medborgare. Nu står vi inför en ny situation – det är den folkvalda regeringen som riskerar att censureras av techjättarna.

Trots att två aktuella händelser har så olika emotionell laddning skulle jag säga att de är uttryck för samma globala tendens: Dan Eliassons avgång och Trumpanhängarnas mobbangrepp på den amerikanska kongressen.

Lenin, en obehaglig men skarpsynt person, sa föraktfullt om kapitalisterna att de var sådana giriga krämare att de skulle konkurrera med varandra om att få sälja det rep med vilket de skulle hängas. Han menade att med rätt incitament kunde man få kapitalister att göra saker som på längre sikt skadade deras egna intressen.

När den norske psykiatern Fred Heggen granskade Malena Ernmans och Svante Thunbergs bok ”Scener ur hjärtat” pekade han på likheter med just denna sjukdom. Han reagerar bland annat på föräldrarnas jakt på diagnoser, som följts av extatisk glädje då läkaren till sist gett med sig och skrivit ut den ”önskade diagnosen”, som han kallar det.

Förra sommaren stod jag och väntade på att trafikljuset för fotgängare skulle slå om till grönt, så att jag kunde korsa gatan i mina tämligen lugna innerstadskvarter. En kvinnlig förare hade just stannat vid övergångsstället och väntade på sin tur för att köra. Samtidigt kommer tre ungdomar, en tjej och två grabbar i 20 till 25-års åldern, av utseendet att döma med bakgrund i Mellanöstern, gående mot rött.

För trettiofem år sedan, i historieboken På spaning efter Moder Sveas själ, myntade jag uttrycket ”politikerväldet”. Det var inte bara en uppkäftig tillvitelse mot makthavarna – att tala om ledarna i termer av ett ”välde” är såklart förolämpande – utan framför allt ett försök att placera in vår epok i historien och att ge den ett namn i enlighet med etablerad svensk historiografi.

En observation som många med mig gjort är att man säkert vet mycket om viruset men knappt något om den fråga som hittills har varit den viktigaste av alla, nämligen med vilket slags politik sjukdomen bäst ska motarbetas. Det finns två motsatta huvudlinjer med varsin benfast övertygad grupp anhängare. Den ena huvudlinjen är att samhällena så långt det går ska stängas och den andra att de i möjligaste mån ska hållas öppna.

Problemet med denna argumentation är att den förnekar mer än den förklarar. Vem kan på fullaste allvar tro att de problem som kommit med invandringen låter sig lösas genom att alla behandlas lika?

En sak som är tydlig är dock vänsterns hyckleri. Man är oerhört upprörd över vad Trumpanhängarna gjorde, men var väldigt överseende mot Black Lives Matter-upploppen. Då ville man tona ner våldet och allvaret. ”Mostly peaceful”, uppgav CNN:s reporter – medan bränderna härjade i bakgrunden. För att parafrasera George Orwell: vissa upplopp är fredligare än andra.

För att säkra framtiden när kunderna inte är så pålitliga som förr behöver branschen staten. Man vet ju inte om hela det internationella energiomställningsprojektet inklusive Parisavtalet kommer att fungera och därför vill biltillverkarna, framför allt de som specialiserat sig på elbilar, att staten satsar hela sin prestige och anpassar hela sin planering efter alternativet elektricitet: ”Beslutsfattare, lova att utveckla lagstiftningen och att bygga ut infrastrukturen för laddstationer”.

Till att börja med är Trump inte i första hand republikan, utan president. Precis som Michael Flynn var han trogen det demokratiska partiet ända fram till epoken Obama, då korruptionen runt Vita Huset stegrades till såna nivåer att det blev svårt att samtidigt vara demokrat och patriot. För Trump såväl som hans supportrar är patriotismen viktigare än partitillhörigheten.

I väst gillar vi att idealisera andra och frossa i vår egen skuld. Mea culpa! Självkritiken är en bra egenskap som gjort att vi kunnat rätta och förbättra oss. Men när självkritiken urartar i självspäkning blir det fel. För sanningen är att vi uträttat mer gott än ont.

Läser om en man som blev mördad när han tog ut pengar vid bankomaten. En handling som många av oss gör regelbundet, precis lika vardaglig som att handla en liter mjölk eller en dosa snus i kiosken, men som i det här fallet ledde till döden.

Nej, det är inte svårt att tänka sig ett matriarkat. Dit är vi på väg. Den offentliga sektorn blir styrd av kvinnor. Den är också i symbios med politiken, som alltså också kommer att bli styrd av kvinnor – även om det ännu dröjer. Kvinnorna dominerar i den högre utbildningen. Det är förödande. Politiken blir känslostyrd, kortsiktig och konfliktundvikande. Invandringspolitiken har blivit den katastrof den är därför att den styrts just av ”mjuka”, kvinnliga värderingar.

Vid pass år 1968 lät jag mig liksom så många andra medelklasstudenter på universiteten vuxendöpas in i sanningens och godhetens samfund, nämligen den muterade variant av arbetarklassocialismen som så småningom skulle stabiliseras i den moderna PK-ismen, vår tids dominerande politiska ideologi.

Om jag vore ett barn och utsattes för detta skulle jag åtminstone bli borderline om inte fullt utvecklad sängvätare med både magont och sömnsvårigheter. Vad är det för värld de unga ska bli del av? Som vuxen är jag ändå tränad att tolka den ankommande artillerielden av orosanledningar och att förkasta en hel del som överdrivna eller till och med grundlösa.

Den nostalgiska nationalism som genomsyrar tänkandet kring det numera förlorade folkhemmet förstärks på ett paradoxalt sätt av att det Sverige som skildras i gamla flimriga filmer från 60- och 70-talen och som man nu plockar fram i dokumentärer om Hasse och Tage och nu om Ulf Lundell verkligen var ett svenskt Sverige. Alla hette Uffe, Kenta, Mats, Lena och Marie. Ingen Mohammed.

Min uppfattning, som jag nu ska försöka illustrera, är att svensk kultur och därmed envars medvetande har gått ned sig i ett träsk av byråkrati. Det handlar inte om något utkantsfenomen utan om det svenska grundtillståndet.

Bara en sådan sak som att friskolorna har färre behöriga lärare än kommunskolorna kan vara ett sundhetstecken. Endast lärare som gått på lärarhögskola räknas som behörig. Svenska lärarhögskolor är kända indoktrineringsnästen för politiskt korrekta teser som för det mesta undergräver ordningen i klassrummen och försvårar inlärningen.

I Finland får muslimska kvinnor 3,1 barn, jämfört med 1,7 för icke-muslimer. Om en etnisk eller religiös grupp har en fertilitet på 3,1 barn per kvinna så ökar de med 708 procent på fem generationer. Om en etnisk eller religiös grupp har en fertilitet på 1,7 barn per kvinna så minskar de med 67 procent på fem generationer.

Hur kommer det sig att en våg av ilska väller fram ur folkdjupet för småsaker som olämpliga shoppingturer medan vi utan motsvarande muller låter samma människor målmedvetet och långsiktigt förstöra landet? Är det bara, som min vän allmänläkaren hävdar, för att den som mot sina egna rekommendationer köper en julklapp till mamma så uppenbart och otvetydigt har ett slags skuld, även om den inte är så stor, medan den som sabbar ett helt skolväsende och troligen även en hel energisektor inte gör ett så tydligt regelbrott?

När jag var statsanställd, lönegradsinplacerad och fackansluten siare på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag många givande diskussioner med min begåvade och tolerante chef, sedermera professorn vid Linköpings universitet, socialdemokraten Lars Ingelstam.

När man är ute på julnatten, säger Eddie, känner man i luften att det är jul. Bitte instämmer och berättar om barndomens promenader på julnatten. Eddie berättar att han gick till kyrkogården för att hälsa på de döda.

Svenska affärer blir alltmer utsatta för stölder. I organisationen Svensk Handels Trygghetsbarometer för tredje kvartalet 2020 ”anger 36 procent av butikerna att de råkat ut för stöld den senaste veckan, 19 procent har drabbats av hotfullt beteende från en besökare eller kund och 20 procent utsattes för bedrägerier den senaste månaden”.

Fula hus, fula saker. Sedan 1930-talet har fult varit inne bland arkitekter. Fint, idylliskt, pittoreskt och vackert ansågs förlegat och töntigt. Seriös arkitektur, sådan som gjorde att man blev respekterad av andra arkitekter, skulle vara ful, fyrkantig och funktionell.

Nyligen skrev jag en krönika om den svenska tilliten. Jag påstod att den visserligen funnits men att folk numera missförstår dess karaktär. De tror att tilliten var ett slags dumsnällhet av samma typ som välfärdsstaten så ofta tillämpar när domstolarna ger straffrabatter till återkommande våldsverkare och ensamkommande afghanska barn ständigt får förlängda frister för att erhålla PUT. I själva verket, hävdade jag, var det tillitssamhälle som jag upplevde som barn visserligen tillitsfullt i bemärkelsen att man ofta inte behövde låsa ytterdörren men i övrigt ett strängt samhälle

Sanningen är att det inte går, helt enkelt eftersom majoritetssvenskarna finner islams traditionella värderingar helt oacceptabla. Och moskéfolket finner majoritetssvenskarnas värderingar helt oacceptabla.

Den ena ilskna tjuren, kapitalisttjuren, har därmed fått något drömskt i blicken och fnyser vänligt på tjurars vis i den andras näsborrar. Den vill inte bråka längre utan ha betalt. Bara så kan man förklara sådana oförklarliga händelser som att Svenskt Näringslivs, SAF:s efterträdare, ordförande Leif Östling fick sparken när han undrade vad fan han fick för pengarna han erlade i skatt. Den undran var pinsam tyckte hans kollegor i välfärdsföretagen, pengarna var ju deras intäkter.

Svenska kyrkan vill idag att vi hjälper vår nästa som vi inte känner, människor i Afrika och Mellanöstern som vill komma hit, ofta på jakt efter högre levnadsstandard, samtidigt som den massinvandring en sådan inställning leder till att skadar oss själva, vår familjer, och vårt samhälle i stort. Vårt hem.