En politikers kanske viktigaste uppgift är att hitta någon att skylla sina motgångar och misstag på. Ett svårt problem som under de senaste månaderna tornat upp sig är de stigande energipriserna. Ska elräkningarna fortsätta uppåt på det här viset och vem är det egentligen är skyldig till inflationen?

Nato bildades för snart sjuttiofem år sedan och Sverige har sedan dess med näsan i vädret, fram till i förra veckan, avhållit sig från närmare förbindelser med organisationen. Det måste ha skrivits tusentals, kanske tiotusentals, artiklar och debattskrifter där skälen för det svenska avståndstagandet motiverats tydligt nog för att den svenska alliansfriheten skulle kännas säkrad för all framtid.

Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.

Zenon var en grekisk filosof och matematiker som levde på 400-talet före Kristus. Han var känd för att hitta på uppenbart felaktiga resonemang vars defekter var svåra att fastställa med matematik och allmän logik.

Ingen som känner mig aldrig så lite skulle nog ge mig en tätplats bland världens optimister. Det beror nog på att jag för det mesta betraktar saker så kortsiktigt. Jag drar ut trenderna för nästa vecka, månad, år och till och med årtionde och finner nästan jämt anledning att beskärma mig över hur oroväckande allt, särskilt det som styrs av svenska politiker, ser ut. Kriget har förstås inte gjort mig mer sorglös.

Teveserien Al Hayba (2017) handlar om en kriminell klan som härskar i en by på gränsen mellan Libanon och Syrien. Den unge klanhövdingen Jabal är både fruktad och vördad. Han är skoningslös mot sina fiender, men barmhärtig mot de svaga och fattiga som söker hans hjälp.

En av mina många fördomar gäller judar. Jag är prosemit. En annan gäller USA. Jag är proamerikan. Det är lättare att vara prosemit än proamerikan ty USA har gjort så många förfärliga dumheter under det här århundradet

Du kanske inte ställer upp på premissen att Sverige hatar sig själv. OK, jag skulle väl kunna tona ned anklagelsen men är det inte något skumt med ett land som inte känner stolthet över sig själv?

I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Eddie (Mohamed Omar) med asakännaren Linus Karlén.

Här är statistik över antalet patienter per år som en läkare träffar i vart och ett av de 39 OECD-länderna. År 2011 låg Korea i topp med ungefär 6 500 patientbesök per läkare och Sverige i botten med under tusen besök.

Då slår det mig att det kanske är denna avantgardistiska hållning i politiken som förklarar liberalernas problem. Framför allt under 1900-talet har de plogat för det moderna Sverige. Jobbet är färdigt. Om det blev så bra kan diskuteras. I varje fall vill nog Sverige inte längre vandra den vägen. Vad ska folkpartisterna då ta sig för? Genom att lyckas så väl har de kanske spelat ut sin historiska roll.

Från att i stort varit ett etniskt homogent land har vi idag gått till en totalt förändrad demografi där 30 procent av befolkningen har utländsk bakgrund. Går vi längre ner i åldrarna blir denna andel större. I den mest brottsmisstänkta åldern enligt Brå, män 15-44 år, har nästan 40 procent utländsk bakgrund.

En period i svensk historia som inte fått tillräcklig genomlysning är den märkvärdigaste av dem alla. Det var epoken då Sverige förvandlades inte bara i kronor utan även i mentalitet från ett fattigt till ett rikt land, nämligen de så kallade rekordåren ungefär mellan 1945 och 1975.

Glädjande nog finns helt motsatta åsikter representerade bland läsarna av den här bloggen. Det märker man på kommentarerna. Just nu handlar det förstås om kriget i Ukraina. Kan man med hedern i behåll säga något till Putins försvar eller åtminstone försöka skapa något slags förståelse för hans bevekelsegrunder eller kan man inte det?

Jag läser på SVT att staten nu sätter nu in ett av sina främsta vapen mot koranupplopsmakarna: socialtjänsten. Det kan låta som att jag är ironisk. Det är jag inte. Många invandrare i Sverige, särskilt muslimer, är livrädda för socialtjänsten.

Jag har haft intrycket att de ekonomiska sanktioner som Ryssland under USA:s ledning utsatts för har varit kraftfulla verktyg som gjort stor skada på den ryska ekonomin. En kunnig läsare har anfört ett antal kommentarer som kanske inte motsäger mina föreställningar men ställer dem i ett intressant kontrasterande perspektiv.

Om jag hade haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt.

Jag är förmäten nog att anse att den svenska samhällsdebatten för det mesta är förutsägbar, tråkig och naiv. De flesta debattartiklar i de fina tidningarna handlar om att någon viss avdelning av det välfärdsindustriella komplexet eller dess mångtusenfaldiga undervegetation av statsfinansierade NGO:er har upptäckt att de behöver påfyllning av mer statsfinansiering om inte jorden ska förintas eller någon särskild människogrupp kränkas eller någon skalbagge hotas.

Miljontals nya idéer uppstår troligen varje dag. Turligt nog blir det för det mesta inget av dem vilket oftast beror på att de är dåliga och någon gång på att ingen tar hand om dem. Idéer är nämligen ännu hjälplösare än människobarn när de föds.

Han menar att upploppen, våldet och härjningarna beror på att grabbarna har blivit ”avhumaniserade” av svenska myndigheter. De är arga eftersom de har blivit bemötta på ett ”misstänksamt sätt”.

Den stora frågan är inte om Liljevalchs nya konsthall är en vacker eller ful byggnad ty det går inte att svara på. Den stora frågan är vad folk tycker, ty det gör de. Närmare bestämt tycker nästan alla att huset är skitfult.

Det morras en del, och med rätta, mot slöseriet och ineffektiviteten i den svenska offentliga sektorn som numera tar nästan precis halva bruttonationalprodukten.

Hittills har världen varit mest upptagen av de mänskliga lidanden som kriget i Ukraina medfört men ju längre kriget fortsätter desto större anledning får vi att fundera på de ekonomiska konsekvenserna. Några saker vet man redan från början, för det första att det kommer att bli dyrt och för det andra att det till stor del kommer att bli länder som Sverige som får betala, dels för att vi skryter med att vi har råd, dels för att vi gillar vår godhet.

Ibland pratar jag i minnet med de människor som jag kände när jag växte upp under 50- och 60-talet. De är borta nu, men jag försöker att förklara för dessa ”gammelsvenskar” (och för mig själv) vad som har hänt med vårt gemensamma land.

Alldeles för sent börjar man, det vill säga jag, se det allmänna mönstret i Sveriges sönderfall. Jag tror att den onda mekanismen över allt varit densamma: en ny härskarklass – politikerna – träder till makten och grips på nittonhundrafemtitalet av ett sedermera tilltagande högmod.

Vad handlade egentligen påskkravallerna om? Muslimer startade upplopp för att de blivit kränkta av att herr Paludan från Danmark avsåg att bränna koraner i ett halvdussin svenska städer. Av raseri brände de religiösa bilar och kastade sten på poliser som försiktigt drog sig tillbaka för att inte provocera de förolämpade muslimerna.

Under påskhelgen har vi sett förfärande scener, då polisen drog sig tillbaka medan pöbeln tog över gatorna i flera svenska städer.

När folk talar om marknadsekonomin eller till och med försöker förmå den att bli effektivare så att överskottet blir ännu större glömmer de ofta ett omistligt element.

Igår repeterade jag nationalekonomins grundkurs om inflation.

Sverige är en nation som verkar vilja fungera som ett imperium. Våra universalistiska ambitioner är obegränsade. Vi ska leda den globala klimatomställningen. Vi ska vara en feministisk och humanitär stormakt. Alla nationer ska rymmas innanför våra gränser.