Jag undrar om inte detta beteende från politikernas sida gäller generellt. De leder inte myndigheterna utan de leds av dem. En politisk åtgärd eller en reform består i att formulera någon sorts uppdrag som skickas till myndigheter med eller utan en särskild påse pengar. Därmed anser sig politikerna ha gjort sitt jobb.

Tommie Lindh dödades alltså av en svart man, en invandrare från Sudan. Hans död ledde inte till stora rubriker i svenska medier. Och inga så kallade ”antirasistiska” aktivister ifrågasatte synen på vita svenskar, så kallade ”svennar” som finns bland svarta ”invandrarbakgrundare” och ”nysvenskar” i allmänhet. Fler svenskar har hört namnet George Floyd än namnet Tommie Lindh.

I en första text (30/5 2020) om Evert Taubes status som nationalskald skrev jag igår att Taube tog svensken ut i världen och därmed bidrog till att skapa en bild av vi här hemma och de där ute. Men den huvudsakliga orsaken till att vi förknippar Taube med Sverige och svenskhet är att han lärde oss att älska vår egen livsmiljö. Evert Taubes Sverige är fullt av skönhet och storslagenhet. Hans verkliga storhet bestod i att han lärde ett helt folk att se på sin livsmiljö med en poets ögon. Det är precis vad en nationalskald ska göra.

Samma med mig, instämmer jag. Det var först för fyra år sedan jag inför mig själv vågade formulera satsen att politikerna inte längre är mina förtroendevalda utan mina fiender. Jag minns det precis. Insikten kom till mig på en midsommarfest. Jag försökte dela min statsvetenskapliga nyupptäckt med bordsgrannarna. Men de ville bara sjunga snapsvisor och skrattade åt mig som om jag var på lyset.

Så vi är skrämmande formbara. Min intuition säger mig att om den sociala distanseringen under Coronakrisen sätter sig i ryggmärgen, kommer det att få psykologiska konsekvenser. Kanske blir vi något mindre empatiska, något mindre socialt kompetenta, något mer benägna för depressioner. Det blir också svårt att protestera på det där kraftfulla sättet man gjorde förr. För hur skapar man en folklig jättemanifestation, med människor som dresserats att få ångest i folksamlingar över 50 personer?

Evert Taubes status av nationalskald hänger nära ihop med hans kärlek till vår svenska sommar och vår svenska natur. Men det finns ett annat spår i Taubes verk som också bidrog till att han kunde framstå som en talesperson för Sverige och det svenska: Hans figurer reser ständigt ut i världen. Det finns en dimension av ”mångkultur” i Taubes verk, men mångkulturen finns alltid där ute. Den svenska identiteten verkar bara stärkas av mötet med de andra. Taube iscensätter en svenskhet av stolthet och friskt humör som vi behöver mer än någonsin.

Pingst, det är hänryckningens tid, det. Det var i alla fall vad skalden Esaias Tegnér kallade den i sin dikt Nattvardsbarnen, som skrevs 1820. Och hänryckning var ju faktiskt vad det handlade om i den bibliska berättelsen om pingsten. Det var denna dag som den helige Ande utgjöt sig över Jesu apostlar så att de fick kraft och ord att ge sig ut och predika. Det var också första gången tungotal förekom, och samma dag lät nästan 3000 människor döpa sig i Jesu namn, om man får tro bibeln.

Tro handlar om trohet. Det handlar också om tillit. I den mer vulgära debatten om religion så ställer man inte sällan orden tro och vetande mot varandra. Dels bygger det på en överföring av de grekiska orden ”pistis” och ”gnosis” men som inte låter sig översättas enkelt till den moderna svenskan. Och dels bygger den på premissen att tro är godtrogenhet. Men alla tror. De flesta av oss tror på atomer även om vi normalt sett inte brukar se dem. Men vi tror på vetenskapen och dess beskrivning av verkligheten.

Jag vet inte om mina observationer idag är självklara och uppenbara för envar. Om så är fallet ber jag om överseende. Men tecknen tyder på att företeelsen omsättningsmaximering kan behöva lyftas fram och dess skillnad från vinstmaximeringsprincipen lämpligen påpekas.

Idag är det den 30 maj och pingstafton. Den här pingstdikten av Daniel Fallström skildrar en pingst i maj – den nämner ”majregnet”. Dikten är hämtad ur samlingen Hvita syrener (1905).

Tänk om vita skulle gå ut och bränna ner butiker och slåss på gatorna varenda gång en viting blev rånad, misshandlad eller mördad av svarta brottslingar. Hela USA skulle stå i lågor.

Jag borde veta hur det går till i byråkratier eftersom jag själv arbetat åtta år som tjänsteman i ett statligt verk. Jag rannsakade mitt minne på jakt efter tillfällen när svåra avvägningar måste göras och vägval måste ske i osäkra situationer. Jag kunde inte komma på några sådana situationer. Inom byråkratin råder en annan ordning. Om osäkerhet uppträder går man till högre instans för beslut. Det kan vara en chef som eventuellt rådfrågar en högre chef som möjligen begär ett beslut av generaldirektören som kanske drar ärendet till den politiska nivån för avgörande.

Jag blir bara uppgiven när jag betänker vilka odugliga pladderpersoner som utsetts att styra mitt land. Observera att detta inte handlar om att ledarna har olämpliga politiska idéer, vilket de har, utan om att de inte ens är förmögna att ta itu med problem som de själva erkänner.

Principen att vi alltid kan hållas ansvariga för våra handlingar, och att vi alltid har tillgång till friheten att verkligen välja våra handlingar, kompliceras alltså, enligt Aristoteles i alla fall, av att vi ibland kan agera under tvång, det vill säga utifrån omständigheter vi själva inte valt, och dessutom av att vi kan agera på grundval av okunskap. Och när det gäller okunskapen tillåter sig Aristoteles alltså att tänka att en människa faktiskt kan vara ”fördärvad”, det vill säga trasig, nedbruten, sjuk, oförmögen att leva upp till våra naturliga och hävdvunna ideal om vad en självständig människa värd namnet är för något.

Kändisarna står på kö för att fördöma Paolo. Men var är deras fördömanden när tjejer blir gruppvåldtagna? Varför nämner de inte Wilma i Uddevalla? Wilma var en 17-årig tjej som blev styckmördad av sin svartsjuka kille Tishko Ahmed. Han stoppade hennes avhuggna huvud i en väska.

Det finns något hämndlystet och djuriskt i mig som skulle vilja skylla allt ont på Folkhälsomyndigheten. Det är kanske för att jag aldrig begriper hur myndigheten tänker och för att dess representanter är oklara som orakler i sina uttalanden. Jag känner mig nedlåtande behandlad när jag inte får veta hur myndigheter som jag hjälper till att försörja inte visar mig respekt nog att sätta mig in i deras resonemang.

En av marxismens poänger är att kulturen i ett land säger något om vem som sitter på resurserna. Det kanske inte rymmer hela sanningen, vi är ju även andliga, sökande och irrationella varelser – men i många sammanhang är materialismen en bra förklaringsmodell. På den tiden jordägande var liktydigt med välstånd stod till exempel bondekulturen högt i kurs. Islamiseringen av väst hade knappast varit möjlig utan ett eldorado av oljekällor i bakgrunden. Min egen uppväxt sammanföll med det kanske tydligaste exemplet av alla: ”amerikaniseringen”.

Det mänskliga samhället är så beskaffat att så snart det uppstår ett ekonomiskt överskott – alltså resurser som inte går åt till vad folk betraktar som livets minimum – så kommer en överhet att bildas för att skumma av grädden.

Effekterna av den ständiga krisen, den stora förvandlingen till Det Nya Sverige, är dock mycket mer långvariga. Jag är ganska ung, född 1976 i Uppsala. Men den stad jag växte upp i finns inte mer. För några dagar sedan blev en 20-årig kille knivmördad här. Jag kände inte honom, men jag vet vem det här. Jag har sett honom på stan. Han hade precis börjat plugga på universitetet.

Det är en väldig skillnad på att analysera för att förstå och att analysera för att handla. Arbetarrörelsen tyckte sig ha förstått samhället när kapitalistklassen utpekades som dess huvudmotståndare. Men den analysen hjälpte inte mycket när arbetarrörelsen skulle börja handla. En del drog slutsatsen att det var nödvändigt att genomföra en antagligen blodig revolution. Andra tyckte det var bättre att bilda parti och så småningom ta över parlamentet.

Det är en tydlig trend att människor (inte alla, kanske inte ens många, men några) försöker hitta tillbaka till en mer påtaglig kontakt med vår fysiska livsvärld. Urbanisering, elektrifiering och nu digitalisering har fjärmat oss från naturen.

För några dagar sedan gjorde Tyskland och Frankrike representerade av Angela Merkel och Emmanuel Macron ett gemensamt utspel om att EU skulle ge 500 miljarder euro till europeiska länder som blivit särskilt drabbade av coronat.

Som du vet förändrar sig det mänskliga samhället över tiden, ibland på ett ganska genomgripande sätt. Berättelsen om dessa förändringar kallas historien. En del tänker inte på att historien faktiskt pågår. De tror att historien har tagit slut och att ett land som Sverige på något vis har nått ett stabilt och färdigt tillstånd.

Höga dödstal och frågetecken om Sveriges strategi mot coronaviruset riskerar att stänga in svenskar när Europas länder öppnar sina gränser. Men det är ingenting som får Sveriges regering att fundera på sitt eget, och Folkhälsomyndighetens, agerande – tvärtom.

Politiska kommentatorer har en tendens att förklara politik med politik. När jag lyssnar på Mats Knutsson på SvT, eller läser Viktor Barth Kron på Expressen får jag en känsla av rundgång.

Jag får ofta frågan vad jag ser som svensk kultur. Eftersom jag är en av de där otroligt jobbiga människorna som inte bara hävdar att den svenska kulturen existerar utan att den också är värd att bevara brukar frågan ställas med hån och sarkasm.

Därför är det tur att friskolesystemet finns. Om åtminstone några elever ska lära sig något är det nödvändigt med segregering. Det är bra med livbåtar även om livbåtarna inte räcker till alla passagerare. Måtte nu inte politikerna lyckas i sina ambitioner att blanda eleverna mellan skolorna enligt principen om allas lika värde i syfte att allt ska bli jämlikt dåligt.

Jag har en bekant som anstränger sig in absurdum för att slippa erkänna att islam är infekterat av ett djupt rotat kvinnoförtryck. Allt våld mot kvinnor är detsamma och att de muslimska länderna har kvinnohat och kvinnoförtryck inskrivet i lagen beror helt enkelt på de vita männen, menar hon.

En sak har jag fått lära mig om coronat och det är att ingen vet något. Experterna vet mer än sådana som jag men eftersom de sinsemellan har helt motstridiga uppfattningar så vidhåller jag att ingen egentligen vet något.

Mellan hägg och syren. Finns det något uttryck som är så vackert och som så väl fångar det svenska? Naturen, kulturen, och generationers glädje över den spirande våren och de ljusa, ljumma kvällarna. Det är så vackert det kan bli och vi som är uppväxta med uttrycket blir alla berörda på vårt eget sätt.