De antidemokratiska krafterna i Sverige är starkare än man tror. Man upptäcker dem om man vet var man ska leta. Det finns olika sökmetoder. Magdalena Andersson säger att hennes motståndare är antidemokratiska krafter eftersom de vill stoppa hennes lotterier.

Påståendet i rubriken borde inte vara det minsta kontroversiellt. Att det finns etniciteter har människor vetat i alla tider, likaså att de på gruppnivå skiljer sig en smula från varandra. Om en population lever på samma plats i tillräckligt många generationer kommer de så småningom att likna varandra; språkligt, kulturellt och även till utseendet.

Igår skrev jag halvt raljerande om det folkombyte som många tror inom några årtionden kommer att förvandla nationalfolken i vissa europeiska länder – Sverige till exempel – till minoritetsfolk i och med att de trängs undan av invandrade människor som ser annorlunda ut och beter sig enligt normerna från en annan kultur än nationalfolkens.

Jag har tre gånger tidigare skrivit om Magdalena Andersson, senast här. Hon fortsätter att leva upp till omdömet. Hennes uppträdande i partiledardebatten i söndags var, också jämfört med hennes tidigare framträdande, något oerhört. Hon var oförskämd mot andra debattörer. Hon kunde inte artikulera sammanhängande – och hon hade absolut inte något att säga.

Fransmannen Renaud Camus (bilden), enligt Wikipedia författare, framstående homofil och konspirationsteoretiker samt fascist påstås ha uppfunnit begreppet Folkutbyte i den moderna bemärkelse som innebär att det i ett antal europeiska länder inom några årtionden kommer att finnas fler muslimättlingar än folk med nationellt påbrå.

I takt med att välståndet ökade på 60-70-talen dök en ny köpstark grupp upp på marknaden; ungdomar med egna pengar. De nöjde sig inte med hållbara byxor från Algots utan efterfrågade en identitet, en livsstil, kanske till och med en mening med livet. De var också föredömligt mottagliga för reklam.

En av de finaste, rättvisaste och mest utvecklingsfrämjande idéerna i hela det västerländska liberalkonservativa politiska tänkandet är enligt min mening drömmen om meritokratin. En meritokrati är ett samhälle där positionerna och pengarna fördelas efter envars meriter.

Det var inte meningen att jag, som jag gjort på sistone, skulle halka in i filosofins finrum och börja göra djupsinniga analyser av godheten och ondskan. Jag har bara sagt en rätt självklar grej, nämligen att om folk hade skämts och fått dåligt samvete vid tanken på att begå brott så skulle det troligen begås färre brott.

Sedan nästan femtio år tillbaka har jag tjatat om att den samhällsbeskrivning som gällt sedan demokratins genombrott – det vill säga att den viktigaste konflikten stod mellan å ena sidan kapitalet, å den andra arbetarklassen – inte längre stämmer.

Det som mest av allt skilde oss från 1300-talet var, förvånansvärt nog, att den tidens folk vid en sammantagen bedömning, troligen var mindre vidskepliga än vi i bemärkelsen att de hade allvarliga dubier kring sina förmågor att stoppa smittan.

”Hatbrott” är ett samlingsnamn för de lagöverträdelser som beskrivs i lagen om hets mot folkgrupp och lagen om olaga diskriminering. Även andra brottsrubriceringar kan innehålla element som gör dem till ”hatbrott” förutsatt att motivet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan grupp av personer på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck. (Puh!)

Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen.

Om några veckor har nuvarande regering suttit vid makten i ett halvår. Har den ännu åstadkommit något?

De flesta utlåtanden om framtiden blir fel, det måste även jag som gammal framtidsforskare vidhålla. Men en spaning som jag gjorde för ett halvsekel sedan verkar med sengångaraktigt och halvblind tröghet vara på väg att förverkligas fast betydligt långsammare än jag trodde.

I alla tider, alla kulturer, har människan oroat sig för saker, ibland med rätta, som till exempel när det gäller skeppsbrott, men också för visserligen elakartade men likafullt påhittade fantasifoster såsom vättar, troll, skogsrår, människoätande drakar och annat oknytt.

Nu ska jag verkligen ge mig ut på djupt vatten ty varför länder går i krig och varför fred ofta råder är saker som jag varken tänkt på eller studerat särskilt ingående. Det enda jag tror mig ha förstått är att man ska förbereda sig för krig om man vill ha fred – ”si vis pacem para bellum” – samt att erfarenheten påstås lära att demokratiska länder aldrig försöker erövra varandra.

Sedan demokratins genombrott eller ännu längre tillbaka är vi i västerlandet vana att indela och benämna folks uppfattningar efter politiska ideologier. Till exempel kan en åsikt kallas ”liberal” eller ”konservativ” eller ”socialistisk”.

Häromsistens berättade jag om den riksbekante jägaren Karl Hedin som, enligt domstolsutlåtande, blivit olagligen trakasserad av statligt anställda vargkramare inom rättssystemet. Dessa hade felaktigt fått för sig att Hedin jagat varg. Jag sa att det är oroväckande om vi har statstjänstemän som i kraft av sitt ämbetes makt driver en egen politik.

Putin säger att Ukrainakriget inte står mellan Ryssland och Ukraina utan mellan Ryssland och USA. Jag kan förstå det synsättet och det befäster mig i mina förhoppningar att USA ska vinna. Trots alla onödiga krig och andra övertramp, i varje fall under de senaste årtiondena, är USA ett anständigt land vilket knappast, enligt min mening, kan sägas om Ryssland. Jag skulle med glad förväntan flytta till Florida men endast med fasa till Republiken Mordvinien.

Janerik Larsson, journalist, författare och f d vice VD på Svenskt Näringsliv med mera erbjuder en värdefull gratistjänst som jag vill tipsa om. Janerik tycks läsa alla tidningar som finns i hela världen. Han väljer ut de bästa artiklarna och skickar dem till just dig om du anmäler dig på janerik.larsson@frittnaringsliv.se. Jag nämner detta för att följande artikel är inspirerad av den uppburne författaren Michael Lind (bilden) som Janerik generöst låter oss bekanta oss med. Inspirationstexten ligger här.

Det finns mycket att klaga på i världen men låt mig idag koncentrera mig på svenska förhållanden. Missnöjesanledningarna är legio. Jag kan ha blivit alltmer pessimistisk med tiden, kanske överdrivet pessimistisk, men jag tror inte att jag hittar på att folk i allmänhet, alltså inte bara jag, ser med ångest och oro på framtiden.

Eftersom jag är så okunnig om krig i allmänhet och inte minst det nu aktuella kriget känns det lite pretentiöst av mig att ha synpunkter på Anders Leions invändningar (här intill) mot min tidigare publicerade uppfattning att det vore bra, som Kissinger föreslagit, att försöka med en förhandlingslösning. Att jag ändå nu yttrar mig beror på att Anders uppfattning – (som jag fattar den) att kompromisser med Putin är omöjliga eftersom det vore döden för den ryske presidenten att vika en tum – tycks representera en allmän eller åtminstone mycket vanlig mening bland insatta betraktare utan att för den skull ge svar på frågor den väcker.

En skotsk filosof, vars namn jag inte minns, sa ungefär att människor förlorar sitt förstånd kollektivt men bara återvinner det individuellt och då under svår möda. Vår tids dominerande förståndsförlust, i varje fall i västerlandet, är PK-ismen.

På ettårsdagen av den ryska invasionen av Ukraina kommenterade jag att ukrainarna är stridslystna men inte får så mycket stöd i form av krigsmateriel och pengar som de vill ha från sina västliga stödländer. Visserligen lovar stödländerna att Ukraina ska få all hjälp landet behöver men i praktiken visar sig det där krigsbiståndet vara nästan lika trögt att få ut som oxeltänder.

Sedan några årtionden tillbaka grasserar en, som det verkar, statsfinansierad föreställning som går ut på att det svenska samhället är behäftat med en in- och medfödd rasism vilket av många antas vara förklaringen till att integrationen av utlandsfödda i Sverige går så dåligt. Jag varken gillar eller tror på den teorin. Var därför varnad för tendentiösa synpunkter som kan ha nästlat sig in i följande text.

Svaret är förstås att Sverige tål i princip hur många vemodiga tallar som helst eftersom skogens vemod finns i vårt DNA. Den som inte är alldeles tondöv behöver egentligen bara lyssna på några strofer av våra mest kända och älskade folkvisor – eller för den delen våra kända, och av folktonerna inspirerade, kompositörers verk – för att förstå vilka vi är och varifrån vi kommer.

För mer än fyra decennier sedan jobbade jag på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier. Det var en idealisk arbetsplats för en nyfiken person som ville fundera över de aktuella samhällsfrågorna. Det rådde en tolerant och vänlig stämning. Man kunde säga nästan vad som helst.

Det knepigaste enigmat är nog USA:s överväganden. USA har sedan andra världskriget vacklat mellan rollen som världens mest krigiske våldsmonopolist och de övriga folkens generösa räddare i nöden. USA har aldrig dragit sig för att kriga, oftast i större skala än detta krig. Afghanistan kostade tre gånger mer om året än Ukraina.

I delar av norra Kenya råder just nu en svår torka. Mycket boskap har dött och folk hotas av svält. De drabbade områdena befolkas till stor del av somaliska nomader. I svenska medier larmar man om katastrofen. Olika svenska organisationer gör insamlingar för att hjälpa folk i Kenya. De uppger att de delar ut mat och dricksvatten.

En av fördelarna med att studera portugisiska på fritiden är att få tillgång till ett hemligt språk och en hemlig kultur. Jag menar hemligt språk på samma vis som svenskan länge varit hemlig i bemärkelsen att bara folk som är barnfödda inom nationsgränserna begriper det. Kommer man utomlands tillsammans med en annan svensk kan man tryggt pladdra på modersmålet ty ingen annan begriper.