Den svenska energipolitiken har blivit en soppa som rätt få människor begriper sig på. Den så kallade branschen består en väldig röra av organisationer. De kan vara elproducenter, de kan vara distributörer, en del är privata företag, andra myndigheter, andra åter statliga bolag som verkar uppföra sig som myndigheter.

Jag har åtskilliga gånger, senaste igår, argumenterat att det finns en koppling mellan politikermakt och PK-ism av innebörd att PK-ideologin består av idéer som allihop kräver politiska ingrepp för att förverkligas och därför oundvikligen leder till att politikerväldena – i de länder där de existerar och har börjat upptäcka sina krafter – flyttar fram positionerna. PK-ismen är alltså politikerväldenas ideologi på samma vis som socialismen för hundra år sedan var arbetarklassens världsåskådning och liberalismen borgerlighetens mest avancerade idériktning.

Det är inte mycket man begriper, åtminstone inte jag. En del tror man sig ha förstått, till exempel att buss 67 passerar Östra Station, men noga taget har man inte fattat ens en så enkel sak även om man lärt sig den utantill så att man prickar rätt buss om man ämnar sig just till Östra Station.

Om man bortser från att Sverige under några decennier emottagit ett stort antal invandrare som delvis bryter mönstret är det nog rätt att säga att vårt land sedan århundrade varit mycket homogent.

Det skjuts och sprängs allt intensivare i huvudstaden, och lite varstans i övrigt. Det rynkas pannor och skrivs snusförnuftigheter allt intensivare. Kanske lättas därigenom skribenternas betryck något?

För snart fyrahundra år sedan skrev den engelske filosofen Thomas Hobbes en av tidernas viktigaste böcker vars huvudbudskap Sverige ägnat åtminstone det senaste halvseklet till att försöka borttränga.

Demokratin, som vi med tanke på alternativa statsskick är begripligt stolta över, har två komponenter. Den ena komponenten är de allmänna valen där väljarna utser sina ombud och styrespersoner. Den andra komponenten är en uppsättning fri- och rättigheter som medborgarna har reserverat åt sig själva och ombuden därför, sedan de väl blivit valda till styrespersoner, inte får invadera.

Många obegripliga tänkare – jag tänker särskilt på den av många hyllade filosofen Wittgenstein (bilden) och hans om möjligt ännu dunklare kollega Kant som även han skulle kvala in i detta omsusade sällskap av dårfinkar – hämtar sin berömmelse just ur sin gåtfullhet.

Jag vet inte varifrån jag fått det men jag inser att min allmänna föreställning när det gäller den ekonomiska politiken är att den gradvis utvecklats i alltmer frihetlig riktning där frihetlig betyder med färre inslag av politisk styrning och större områden under styrning av marknader.

Min erfarenhet är att saker ofta är mycket enklare än man tror. Om du tycker att detta låter skrytigt så kan du genast sluta läsa ty det blir värre.

Någon gång ska vi väl kunna förhålla oss mer avspänt till rasismen och försöka förstå den

Häromdagen träffade jag en vän som sa att han funderat mycket på om det finns någon distinkt svenskhet. Jag sa att det är fascistvarning på den frågan, så vad menade han egentligen? Han menade, visade det sig, att det måste finnas någon begriplig förklaring till att Sverige, till skillnad från andra länder i Västeuropa, villigt och välkomnande tagit emot så stora grupper av flyktingar och andra slags migranter från utomeuropeiska länder.

World Economics Forums årsmöte i Davos framstår alltmer som en lite mer påkostad och prestigeladdad Almedalsvecka (och därmed inget ont sagt om Visbyarrangemanget). För bara några dagar sedan höll den 99-årige Henry Kissinger ett kort anförande på länk för de församlade världspotentaterna i de schweiziska alperna.

Sven Lindqvist var en på sin tid mycket hyllad kraftigt vänsterorienterad samhällsdebattör. År 1992 publicerade han en bok som hette Utrota varenda jävel. Den boken blev för svenskt vidkommande den ännu i våra dagar gällande slutgiltiga sanningen om västerlandets månghundraåriga förgripelser, övervåld, kränkningar och förtryck av folken och länderna i tredje världen.

År 1968 publicerade den amerikanske professorn Paul Ehrlich en bok som varje år sedan dess, kanske rentav varje vecka, visar sig vara helt feltänkt och ändå haft ett avgörande och ännu bestående inflytande på samtidens uttolkningar av tillvarons beskaffenhet. Boken heter ”Befolkningsbomben” och hävdar i nymalthusiansk anda att mänskligheten står inför sammanbrott och katastrofer eftersom det inte skulle finnas mat och andra basresurser för de växande massorna.

Förr skulle advent vara en tid av stillhet, en förberedelse inför det stora julfirandet och välkomnandet av det nya året. Det innebar inga fester före jul, man sparade sig. Så är det inte idag, idag äter vi julbord under hela december.

Förra året kostade Det Goda Samhället ungefär 400 tkr att producera. Skribenterna får inget betalt, inte jag heller, men det finns mycket annat som kostar pengar.

Senare i vår kommer den stora åsnegalan att avhållas på Friends Arena där Sveriges överlägset dummaste debattartiklar kommer att koras. Dagens Nyheter, en tidning som alltid är på hugget med de djärvaste synsätten, tycks redan ha placerat sig i vinnarhålet med en artikel om att framtidens krig måste bli hållbara.

För ett tag sedan skrev jag en artikel där jag avsiktligt inte fattade allt det smarta som en hel smart värld av hyllade forskare och tjänstemän anser vara så uppenbart, självklart och till full evidens bevisat att den som inte hänger med på allt antingen är dum i huvudet eller en rysk fejknjusare.

En generös vän skickade mig en 600-sidig tegelsten till bok som julklapp. Den heter Den verklige Anthony Fauci och är skriven av Robert Kennedys son (och därmed JFK:s brorson) Robert Kennedy Jr.

För så länge sedan att jag inte kan minnas när det hände fick jag lära mig i skolan om fotosyntesen. Som jag fattade det då – och fortfarande fattar det – är att fotosyntes betyder att koldioxid, en gas i atmosfären, är mat för växter. Växter äter koldioxid och dricker vatten och denna näring omvandlar de med hjälp av just fotosyntesen till levande biomassa, alltså grenar, löv, kottar och blommor och sådant där. Växternas avföring kallas syre.

Välfärdsforskaren, vad det nu är, Andreas Bergh har i Dagens Nyheter skrivit en debattartikel om invandringsideologier som stämmer så väl överens med mina fördomar att jag inte kan låta bli att glatt kommentera (och något lite lägga till rätta).

Igår redovisade jag den stora upptäckten – som den siste i Sverige känns det – att vi mot utländska influenser bör försöka skydda den fredliga, vänliga, konsensusorienterade och därför möjligen lite bleka och konventionella svenska kulturen. Inte så att vi bör förbjuda importerade seder och tänkesätt utan bara att vi betänker och värderar det som är upplyftande och nyttigt i det egna, nedärvda idégodset.

I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med Jesper Bleeke, ordförande på den libertarianska tankesmedjan Misesinstitutet.

Med tanke på att jag framför synpunkter på praktiskt taget allt, vara en del är tvivelaktiga och därför kräver noggrann uppmärksamhet från läsaren, så är det förvånansvärt att jag veterligen aldrig skrivit något om konstpolitik.

Grunden för min ekonomutbildning inhämtade jag i småskolan genom serien Spara och Slösa kom i tidningen Lyckoslanten som Sparbankerna delade ut gratis för att lära barnen att spara. Flickan spara ville alltid spara och flickan Slösa villa alltid shoppa, konsumera och njuta. Det slutade varje gång med problem för Slösa. Hon fick tandvärk och magont av allt godisätande, förkylning av att klä sig för tunt, blev skallig efter att ha bränt håret med sin locktång, och blev påkörd när hon rusade till gottkiosken. Jultomten vägrade att ge henne några klappar.

I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med skribenten Nikodemus Ungh. Han skriver på den libertarianska sajten Mises.se. Sajten tillhör Ludwig von Mises-institutet, en tankesmedja grundad 2010 och uppkallad efter den österrikiske ekonomen och tänkaren med samma namn (1881-1973). Eddie och Nikodemus pratar om hur staten kväver medborgarnas företagsamhet och kreativitet med regler och skatter. Sverige är ett rikt land, men hur rik är egentligen svensken?

När Gud skapade världens såg Han också till att det uppstod en konflikt mellan politiker som fördelar budgetar och underställda instanser, till exempel skolor och husläkarmottagningar, som tar emot pengarna och använder dem. Användarna anser alltid att de behöver större anslag och politikernas oföränderliga inställning är att användarna kunde nöja sig med mindre.

Bara ett par månader sedan Tidöavtalet publicerades verkar Dagens Nyheters ledarredaktion med förfäran ha förstått vad avtalet innebär. Det innebär att sverigedemokraterna har minst lika mycket att säga till om som om partiet suttit med i regeringen.

År 1936 publicerade den amerikanske journalisten Marquis Childs, efter att ha studerat några års socialdemokratisk politik, en internationell bestseller om Sverige som hette Sweden: The Middle Way. Childs menade att Sverige representerade ett slags lagom maktfördelning mellan den tidens politiska huvudmotståndare