Att Sverige blivit något av ett politiskt getingbo de senaste åren är egentligen inte så konstigt. Som världens mest socialdemokratiska land har vi förstås drabbats hårt av den internationellt vikande trenden för socialdemokratin. Något som i sossekretsar brukar omtalas som ett ”bakslag för demokratin”.

År 2016 berättade Price att han röstade på Donald Trump i presidentvalet. Han gick till med så långt som att utropa ”Jag älskar Trump!” Det blev inte väl emottaget bland hans fans. Hans fans är ju dels ateister, en vänstervriden grupp, och dels nördar (geeks), också en vänstervriden grupp.

Det brukar sägas att socialdemokraterna är sådana förhandlingsrävar att de alldeles snackar bort sina allierade, till exempel miljöpartiet. I den traditionen tycks socialdemokraterna nu vara på väg att göra mos av Centern och Liberalerna.

Nu ska jag avslöja en del av min lumpenhet. Häromdagen gjorde min portugisiska fröken mig förvånad och tvingade mig därigenom att granska mina reaktioner och motiv.

Följande är en översättning av en intervju i den franska tidskriften Le Point med Christophe Guilluy om globaliseringens splittrande effekter på det franska samhället. Christophe Guilluy (född 1964) är Frankrikes just nu kanske mest inflytelserike samhällsforskare. Han är något för oss i Sverige så ovanligt som en erkänd intellektuell som öppet kritiserar den dominerande vänsterliberalismen och dess dogmer om öppenhet och mångfald.

Ibland undrar jag varför Sverige fortsätter att fungera så bra som det gör. Vi vet, eller tror att vi vet, att det är osäkert om den offentliga sektorn avser att leverera det som den lovar och som vi har betalat för. Till exempel är jag övertygad om att polisen inte tänker göra något om jag utsätts för inbrott eller blir rånad på gatan. Jag är säker på att skolan försöker hjärntvätta barnen.

Hur skall det gå för de gula västarna? Hur skall det gå för de västeuropeiska demokratierna?

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 11/2) pratar jag med författaren Einar Askestad. Han inledde sin skrivarbana i början av 90-talet som litteraturkritiker på BLM och har därefter medverkat i tidskrifter som Ord och Bild, Artes, Lyrikvännen, Hjärnstorm, Res Publica, Vinduet, Ny tid och Axess.

Unga människor, särskilt unga föräldrar, sägs ofta vara stressade. De har så mycket att göra att ”livspusslet” inte går ihop. Det finns ingen anledning att betvivla att de berörda unga människorna faktiskt har denna upplevelse. Men det kan finnas anledning att filosofera över företeelsen

En annan av hans teser är att, hur mycket vi än satsar på att bekämpa Islamska staten och liknande terrorgrupper kommer det ändå att detonera bomber runt om i samhället, så länge det inte existerar en gemensam ”berättelse”. Något som ger de unga männen en uppgift, ett mål och en mening.

I en ny video kommenterar jag religionsprofessorn och vänsteraktivisten Mattias Gardells uttalanden om så kallad ”islamofobi” och ”antimuslimsk rasism”. Uttalandena gjordes i en intervju för SVT den 8 februari: ”Finns en framväxande antimuslimsk rasism”.

Jag ägnar avsevärd ansträngning åt att försöka förstå hur politiskt korrekta människor tänker. Vi kan inte avfärda hela PK-ismen med att PK-isterna inte tänker. Gruppen har förstås sin beskärda del av dumskallar men, som Richard Sörman påpekat, gör vi det alltför lätt för oss om vi avspisar hela gruppen som mindre vetande.

Migrationsverkets budskap är faktiskt så absurt att det inte borde få passera utan konsekvenser. På fullt allvar menar denna statliga myndighet – bekostad av skattebetalarna – att Sverige, vi alla, ska ta ansvar för att människor som utnyttjar vår demokrati, som hatar oss och vill oss illa och som planerar att mörda så många av oss på det mest bestialiska sätt de kan, ska få en fristad i Sverige för att slippa utstå otrevligheter hemmavid. Det är helt enkelt inte rimligt.

Jag är bra på att komma på saker som man redan vet. Till exempel upptäckte jag för någon vecka sedan att det bästa sättet att få reda på hur folk tänker är att prata med dem.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/2) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället arbetar han som yogalärare. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera.

Kära vänner och självplågare,

Året som gått har inte varit det bästa för vi haft ett medlemstapp i senaste valet. Dock ser framtiden mycket ljus ut.

För halvtannat sekel sedan började socialistiska idéer få spridning i vårt land. Ibland tänker jag med respekt och nästan beundran på vad de tidiga arbetaraktivisterna lyckades med. De fick inte in sina artiklar i klassfiendens tidning – redan då Dagens Nyheter – och startade därför egna tidningar. De tyckte inte att arbetarklassen var tillräckligt bildad så de startade bildningsförbund.

Igår var det alla hjärtans dag. Det är en kul dag, tycker jag. Kommersialiserad som allt annat, men jag hör inte till dem som stör sig på kommersialisering. Vissa ogillar dagen av samma anledning som man ogillar halloween – det är uttryck för så kallad amerikansk kulturimperialism.

Den nu Sverigeaktuelle Douglas Murray och flera andra har uppmärksammat det märkliga faktum att europeiska regeringar sedan ett par decennier, fattat beslut som går rakt emot den egna kulturens säkerhet och intressen. Och det gäller inte bara migrationspolitiken.

Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam som helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.

Samizdat är ett ryskt ord och betyder ”självutgivning”. Fenomenet uppstod i Sovjetunionen och spreds till övriga kommunistländer. Förbjudna alster, som noveller, böcker och artiklar, kopierades med hand- eller maskinskrift och karbonpapper. På så sätt spreds framför allt politisk litteratur men också förbjuden skönlitteratur. Vill man ha en fullständig bild av vad som pågår i Sverige idag, får man numera gå till den moderna elektroniska samizdat dvs. alternativa media.

Den här metoden att bruka ”populism” och ”populist” i gravt nedsättande betydelse används av PK-folket inte bara för att smutskasta enskilda individer utan också för misstänkliggöra hela länder. Länder med fel regimer, som Ungern, Italien, Österrike och Polen, utsätts systematiskt för verbala påhopp, inte minst av mästrande PK-politiker som Margot Wallström, och kallas ständigt något i stil med populistiska högerregimer.

En skillnad mellan vänstern och högern idag, vilket märks gång på gång i kulturkriget, är vänsterns avsaknad av humor. Högern har inget emot att skoja med sig själva, vilket märks i både gudakejsar-memen och den här serietidningen. Vänstern däremot tar sig på minst lika stort allvar som islamiska fundisar. Den politiska korrektheten har ungefär samma roll i vänsterns världsbild som sharia för islamfundisarna.

Mina funderingar väcks till liv av en krönika av skribenten Jan Norberg på sajten Newsvoice. Norberg hade träffat ett antal ”yngre personer” med politiskt korrekt läggning, tydligen i USA, och ställt frågor till dem om deras tro. En av dessa yngre personer hade studerat political science, det vill säga statsvetenskap, och Norberg frågade varför han valt just det ämnet. Den unge mannen förklarade att han ansåg att han på det viset kunde få en ”god möjlighet till en bra yrkesmässig karriärutveckling inom den offentliga sektorn”.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7 februari) pratar jag med Richard Sörman. Han är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska.

Och varför ska det vara så svårt att erkänna att nationalitet och identitet inte bara är medborgarskap men också ursprung och kultur? Det är väl en självklarhet även om det inte går att dra några exakta definierbara gränser för när man är det ena eller det andra.

Mordängeln är en film från 1962 av den spanske filmmakaren Luis Buñuel. Jag har fascinerad sett filmen ett par gånger utan att förstå. Så här beskriver Wikipedia handlingen:

Strindberg beskriver motsättningen mellan de besuttna och de obesuttna, mellan överklassens omedvetna högmod och underklassens elände, som tvingade den till bitter realism. Det var en konflikt lätt att beskriva. Det var en tvekamp mellan två stridande, bundna vid varandra som två fornnordiska kämpar, förenade med ett rep om bådas liv. Detta ömsesidiga beroende tvingade med tiden fram en länge hållbar kompromiss.

Den senaste i raden av kulturrelativister, som ger uttryck för en högst olustig ödmjukhet inför en kulturyttring som dels är olaglig i Sverige, dels borde väcka raseri hos hela den civiliserade världen, är professor Birgitta Essén. I en artikel på SVT förklarar hon att folk minsann borde sluta att överdriva konsekvenserna av könsstympning eftersom de faktiskt inte är så farliga.

Jag känner mig ganska vanlig i bemärkelsen att jag har ungefär samma värderingar som en majoritet av svenska folket. Jag skulle tro att en tredjedel av befolkningen är PK-ister och resten, där jag ingår, är medelklassare med mer eller mindre välutvecklat sunt förnuft. Partitillhörigheten spelar inte så stor roll.