De västerländska skuldkänslorna för slaveriet hade börjat spira bland liberaler i 1600-talets England. Så småningom lyckades engelsmännen i kraft av sin överlägsna sjökrigsmakt få slut på den transatlantiska slavhandeln. Sedan dess har västerlänningarna, om än inte enhälligt, gjort mer än några andra kulturer för att skamset stävja slaveri och annat etniskt förtryck. Den mentala energi som ägnas åt denna i världspolitiken så betydelsefulla och uppmärksammade fråga kommer från ett västerland som inte längre förmår känna stolthet över sina landvinningar – eftersom de tas för självklara, typ att livsmedelsförsörjningen, fjärrvärmen och de fabriksrivna jeansen är garanterade – utan i stället skäms inför olika identitetsoffer som alltmer intensivt kräver gottgörelse.

Det var världens protestanter som för ett halvt årtusende sedan satte igång den fantastiska utveckling som visat världen vad människan kan göra när hon är som bäst, det vill säga skapa samhällen med välstånd och långa, relativt bekymmerslösa liv för nästan alla. Det är samma gäng, världens västerländska före detta protestanter, som numera ägnat ett halvt århundrade till att genom oikofobiskt självhat och obegripliga politiskt korrekta – eller wokeistiska – dogmer riva sönder de idealsamhället vi så oväntat skapat åt oss.

Vår tids gud är Staten och politikerna är Hans apostlar. Staten är allsmäktig även om Han ofta misslyckas med saker vi ber om. Detta gör emellertid inte att vi tappar vår tro. Förstår du? Den svenska Statens u-landsbistånd fungerar eftersom Staten är allsmäktig. Om u-landsbiståndet inte fungerar så beror det på att någon krånglar med Staten. Det kan vara Satan som satt in pengarna på nummerkonto i Schweiz. Men våra misslyckanden ger ingen anledning att stanna upp och fundera över våra fundamentala tankevanor. Det är bara att spotta i nävarna, ta nya tag och lägga manken till.

Härom dagen slötittade jag lite på en dokumentär om New Scotland Yard och om några speciellt brutala mordfall i London. Polisernas omdömen om mördarna var genomgående strängt fördömande och min första reaktion var att jag måste ha missförstått, för så kan väl inte polisen säga om en människa, oavsett vad denne gjort? Sedan insåg jag den förfärande sanningen. Min reaktion var en effekt av åratals hjärntvätt från svenska myndigheter, politiker, polis och mäktiga mediehus.

Många anser, liksom Johan Pehrson (bilden), att Frankrike har en föredömlig kulturpolitik.  Man brukar också anse att politiken lyckas, dvs att kulturen är högtstående. Det kanske den också är, men jag tvivlar. Det talas en så förskräcklig massa smörja i landet.

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

En vänlig läsare uppmärksammade mig på att The New York Times hade tagit ett nytt grepp och förmått sina mest framstående krönikörer att skriva texter på temat ”Så hade jag fel”. Till exempel förklarar nobelpristagaren Paul Krugman att han hade fel om varför USA och världen fått så kraftig inflation sedan något år tillbaka och David Brooks filosoferar om hur han haft fel om kapitalismen

USA befinner sig just nu i ett taskigare läge än någonsin tidigare i sin historia. Jag har identifierat fyra stycken geopolitiska utmaningar som var en skulle kunna kanske inte döda men förvandla nationen till en undanskuffad och relativt obetydlig internationell spelare.

Nu har resultatet kommit för hur den liberala politiken med ersättningsmigration fungerar i Italien. Invandrarna begår så mycket brott att de får La Cosa Nostra att likna katolska nunnor. I åldersgruppen 14 – 24 år utgör invandrare 10 procent av befolkningen och de producerar 50 procent av stölder, 48 procent av rån, 48 procent av sexuellt våld och 40 procent av överfall (enligt Italiens SCB).

Jag hade nyligen ett samtal med en bekant från Tanzania. Han är bosatt i Stockholmsområdet med en svensk fru som hjälpte honom att invandra. Min bekant, låt oss kalla honom Abdullah, är missnöjd med livet i det nya landet. Sedan han kom hit, förklarade han, har han blivit allt mer desillusionerad. Han har ännu inte fått några barn, men han är orolig över hur ska gå att för eventuella framtida barn.

De flesta vuxna människor i Sverige får en månadspeng. Den kallas ”lön” och utbetalas normalt sista fredagen varje månad. Precis som mamma och pappa ofta har synpunkter på hur barnens månadspeng används bekymrar sig löngivarna, särskilt de offentliga, över hur vad löntagarna hittar på att göra med slantarna. Det visar sig till exempel att många löntagare köper sockerhaltiga produkter eller kanske till och med rent socker att lägga i kaffet.

Om man frågar en normal person vilket som är bäst, integrering eller segregring, så möts man av en sned och misstänksam blick som antyder att man troligen är rasist. Eller också sägs det rakt ut och med förakt: du måste vara nån sorts rasistjävel.

Det finns två slags klimatalarmister med var sina uppfattningar om hur klimatproblemen ska tacklas. Båda är orealistiska fast på olika sätt.

Igår kväll satt jag på balkongen en stund när den värsta hettan klingat av. Det var jag inte ensam om. På balkongerna runt omkring satt folk och njöt av sommarkvällen, vissa i ensamt majestät, andra i mindre sällskap. Några drack vin, andra te och överallt hördes lågmälda samtal . Det slog mig då hur många det är som inte reser någonstans på semestern. Väldigt, väldigt många i ”vanliga” områden som mitt har varken råd att åka utomlands eller tillgång till något sommarställe. Det finns dock vissa som tror att varenda etnisk svensk har ett sommarnöje och obegränsat med resurser. En sådan är frilansskribenten Yasmine Abdullahi som stickat tidernas offerkofta i en text i Arbetaren.

Det är så mycket som går fel i västerlandets politik, särskilt svensk verkar det, att man inte längre kan skylla problemen på enstaka misstag utan måste leta efter bakomliggande metoder i dårskapen.

Jag tror det var professor Jan Blomgren som formulerade ett slags förnyelsebarhetens järnlag som paradoxalt säger ungefär att ett land som satsar på att producera förnybar el blir gradvis mer beroende av fossiler (och skyll inte på Jan om jag har fattat fel).

Nyligen blev jag påmind om ambassadockupationen och Operation Leo, när jag satt och snackade med en kompis över en kopp kaffe.

Det svenska septembervalet närmar sig och folk kommenterar till mig att jag som skriver om politik och samhälle och sådant där just nu måste vara i mitt esse när så mycket händer och står på spel. Vilken idiot, tänker jag, han kan inte ha öppnat ögonen de senaste tio åren. Jag vet vad det är för folk som resonerar så.

Om jag vore tvungen att delta i en debatt om vilken ideologi som är den bästa av putinismen och wokeismen så vet jag inte vilken sida jag skulle välja.

Några figurer som tilltalar mig alldeles särskilt i Astrid Lindgrens sagovärld är rumpnissarna. De fnattar runt, studerar människorna för att upptäcka rim och reson i människornas beteende.

Frankrikes ekonomi- och finansminister Bruno Le Maire (bilden) har varnat för att Putin sannolikt menar att han kommer att avbryta gasförsörjningen till Europa som ett svar på EU:s sanktioner. Den franska ministern larmade om att detta kan utlösa kaos över hela kontinenten.

Lennart Bengtsson hade vänligheten att i bekantskapskretsen sprida ett antal spännande artiklar om världens miljöpolitik. Kanske läser jag in ett överdrivet dramatiskt budskap i artiklarna men det beror i så fall på att jag i flera år väntat på detta budskap, nämligen den internationella miljöpolitikens gradvisa sammanbrott.

I början av maj i år besökte jag USA, inte minst för att hälsa på min dotter som bor där med sin familj. Vid det laget förväntades Högsta Domstolen komma med sin dom i Roe vs. Wade, således sitt beslut om huruvida abortreglerna inte längre skulle vara en fråga för den federala regeringen utan i stället för de delstatliga regeringarna

Om jag träffar en människa som vurmar för ekologisk mat drar jag genast ett antal möjligtvis felaktiga slutsatser. Till exempel räknar jag med att vederbörande ska hata Donald Trump. Jag gissar dessutom att personen är kvinna och att hon är skeptisk till vinster i välfärden.

Till min häpnad och glädje har partiledare i Almedalen hållit entusiastiska tal om medelklassen. ”I den här valrörelsen så kommer vi osökt tala mycket om medelklassen”, sa liberalen Johan Pehrson och det har han kanske rätt i även om jag aldrig såg det komma. Desto bättre att det kom.

Sommarstället, som ägs av min fru, står öppet även för mig. Det består av ett gytter av små, rödmålade boningshus som plågas av de kalla sydvästvindarna i det bohuslänska havsbandet mot Skagerrack. Vid vackert väder är det ett paradis. Annars är det ett eldorado för primitivister som ogillar bekvämligheter som dusch.

Av mig själv skulle jag aldrig komma på tanken att lyssna på ett partiledartal eftersom de enligt min uppfattning består av floskler. Men lite nyfiken blev jag på kristdemokraten Ebba Buschs framförande i Almedalen när jag hörde även omdömesgilla personer lovorda talet som en retorisk fullträff och Busch själv som den svenska politikens absolut mest lysande stjärna. Så jag tittade på talet och fick höra fyrtio minuter floskler.

Häromdagen skrev jag om hur imponerad jag är över västerlandet som under flera hundra år gradvis lyckats höja sitt välstånd och dessutom sprida detta välstånd på det mest jämlika sätt som världen någonsin skådat (tror jag i alla fall) om vi bortser från det totala armodets likställdhet som praktiserats av olika naturfolk. Men, hävdade jag, nu är det möjligen slut på denna framgångssaga eftersom det fundament på vilken den byggde är under attack.

För det mesta tror jag på vad jag skriver även om misstag förstås kan förekomma. Ibland, som idag, kan jag emellertid skriva om saker som känns osäkra eller rentav motbjudande.

Rubrikens fråga är inte trivial utan borde diskuteras med stort allvar.