Jag minns turkupploppen i Rotterdam i Holland i mars 2017. Tusentals turkar (flera av dem sannolikt holländska medborgare) viftade med turkiska flaggor och skanderade Allahu akbar medan de drabbade samman med polisen. Man skulle kunna tro att scenerna var inspelade i Egypten eller Syrien under den så kallade “arabiska våren”, då upphetsade massor tågade ut från moskéerna och krävde regimernas fall. Vem kan idag förneka att Europa allt mer börjar likna Mellanöstern?

Att strävandena efter integration är den självklara utgångspunkten tror jag beror på den humanitära stormaktens självbild som är att ingen högre lycka kan vederfaras en människa än att hamna under den svenska statens beskydd och inflytande.

Jag kan lätt förstå att syriska kurder är arga, ledsna och förtvivlade över att USA drar hem sina trupper med allt som därav följer. Men jag kan inte förstå den berättelse om händelserna som svenska media presenterar. Låt mig återge vad jag tror mig ha begripit och sedan kan du, som kanske vet bättre, förklara på vilket sätt jag har fel.

I ett nytt avsnitt av podcasten Tankar från framtiden (inspelat 16/10) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Magnus Fermin som är musikproducent, kompositör och grafisk formgivare. Tillsammans med Jonas W.E. Andersson driver han nu reklambyrån Etablissemanget

Det Goda Samhället fortsätter påminna om ord som gått förlorade. Vem talar idag om ”reda” och ”redlighet”? Finns det några redlige män och kvinnor i Sverige som klarar av att reda ut våra problem och bringa reda i vårt land?

I den här krönikan framförs ingenting som du inte redan vet. Men ibland är det välgörande att få bekräftelse på att världen ser ut som man trodde. Kyrkan har överlevt i tvåtusen år genom att ständigt upprepa samma sak hela tiden, Fader vår, till exempel. Upprepning är lärdomens moder.

Malin Kim går på Historiska museet och blir grundligt irriterad på den politiska uppfostran museet ägnar sig åt. Hon undanber sig ideologiska pekpinnar och förundras över att museerna inte förstår att politiseringen förtar deras trovärdighet.

Assistansersättningen kan ses som den nu rådande politiska ordningens mest extrema yttring. Den möjliggör import av assistensbehövande (länken går till en viktig artikel av Anna Dahlberg – läs!), som inte vistats en dag i Sverige men som omedelbart kan tillerkännas tjänster med kostnader uppgående till nära två miljoner kronor per år.

Mainstreammedierna verkar äntligen ha förstått att Fria syriska armén (FSA) inte är ”moderata” rebeller som slåss för demokrati. Aftonbladet publicerade till exempel en video som visar hur FSA-soldater avrättar en bakbunden krigsfånge.

I en huvudledare i Svenska Dagbladet den 6 oktober pekar Tove Lifvendahl på ett besvärande faktum – för att inte säga ”skriande missförhållande” eller ”samhällelig stormvarning” – nämligen att det inte sällan förekommer att polisen rekommenderar familjer med barn som förföljs av ungdomsgäng att inte polisanmäla utan rentav flytta till annan ort eftersom polisen, vilket den själv erkänner, inte kan skydda hotade medborgare.

En av Uppsalas aktivister för ”revolutionen” i Syrien satt, när den så kallade ”arabiska våren” började år 2011, i styrelsen för Uppsalamoskén. Jag var fortfarande muslim på den tiden och kände honom sedan flera år tillbaka.

De ungdomar som idag demonstrerar för Fridays for Future får istället lära sig att ställa orimliga krav, som aldrig kommer att kunna infrias. De får också lära sig att det är bra att drabbas av panik.

Med anledning av en artikel i SvT Nyheter kallades till ett krismöte i styrelsen för Lunds kommun. Nu har det gått för långt, sa ordföranden. 32 bilbränder hittills i år och ingen enda misstänkt har gripits. Nu är det dags för skarpa åtgärder.

En desperat vänster söker förklaringar överallt utom i verkligheten. Ett av de roligaste exemplen på detta läste jag i en kulturartikel i Göteborgs-Posten förra året: ”Nordic Noir banade väg för högerpopulismen”.

Den här artikeln vänder sig inte till dem som är rasister eller etniska nationalister och tror att Sverige och svenskarna har något slags medfött skydd undan tillvarons djävligheter och därför inte kan råka illa ut. Många svenskar, särskilt våra politiska ledare och våra främsta mediepersoner är sådana självgoda rasister eller etniska nationalister.

Eftersom svensk kultur – ja, själva tanken på att en sådan ens existerar – har förnekats och hånats så länge i Sverige finns det ingen anledning att hoppas på att de som idag strävar efter en ny berättelse kommer att ta hänsyn till den berättelse som redan finns.

Är det verkligen integration vi vill ha till varje tänkbart pris? Är det inte till exempel så att den segregation som uppstår av det fria skolvalet där svenskar sätter sina egna barn i svenska skolor är ett tecken på ett välbehövligt motstånd mot en immigration som de flesta egentligen inte vill ha även om de inte förstår det själva?

En gång för länge sedan skulle jag och en kompis segla från Västervik till Visby. Min kompis var mycket intresserad av damer och hade hittat två stycken som han generöst erbjöd att följa med på seglatsen, båtägaren, det vill säga mig, ovetandes.

Malin Kim skriver om svenska runstenar. Under flera århundraden var man likgiltig inför runstenarnas kulturhistoriska värde. Man tog ned dem och använde dem som byggnadsstenar. Låt oss själva inte bli lika oaktsamma.

En personlig tumregel som jag ofta förfäktat på dessa sidor är att om man inte är säker på en stark idés proveniens så kan man lugnt utgå från att den idén liksom alla andra världsdominerande idéer kommer från USA.

Mycket må ha förändrats i den kungliga huvudstaden genom historiens gång. Ännu finns dock några genuina gamla miljöer kvar, trots skoningslösa rivningar, där stora delar av vårt kulturarv demolerades i en missriktad moderniseringshysteri. En av dessa historiska miljöer är Stigbergsgatan på Söder.

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Det finns också demonstranter som har konkreta förslag, men det gör inte precis saken bättre. Det blir istället ännu mer absurt. En medelålders man tycker att det vore en bra idé att platta till alla villor och bygga höghus istället och en ung kvinna menar att det bästa för klimatet är att det vita patriarkatet slås sönder, så att fler kvinnor kan vara med och bestämma.

De vill förstås hitta på något roligt. Eftersom det här är Bullerbyn och inte Rinkebyn så betyder inte roligt att bränna bilar eller råna en svenne.

Vår samtid är märkvärdigt tyst om döden. I alla fall i kulturen. Vilka författare eller filmskapare intresserar sig idag för dödsmedvetenhet och existentiell ångest? Vilka intresserar sig för tidens gång, för aska och förgängelse, för glädje och njutning som strategi för att glömma? Bryr vi oss inte om döden längre? Eller har vår dödsångest tagit sig andra uttryck?

Jag reser ofta till Finland. Jag har varit några gånger i Estland och Lettland, men inte förrän häromveckan var jag i Litauen, i Vilnius. Dessa länder tilldelades Stalin vid uppgörelsen med Hitler. Balterna hade inte Finlands möjligheter till framgångsrikt motstånd.

Nyligen fick jag besök av en vänlig person som sa att han gillade mina texter och ville prata. Närmare bestämt frågade han hur man gör för att tänka ”utanför lådan”, vilket han menade att jag ibland gör.

Malena Rydell är journalist och redaktör för reportage och fördjupning på Svenska Dagbladet. Hon var tidigare chefredaktör på den skattefinansierade vänstertidskriften Arena och före dess på den skattefinansierade, feministiska tidskriften Bang. Malena har frilansat en hel del på Dagens Nyheters kulturdel.

Ungefär samtidigt hade Turkiets inrikesminister varnat Europa (och även detta är från en turkisk källa): Vi står inför den största migrationsvågen i historien. Om vi öppnar slussarna kommer ingen europeisk regering att överleva mer än sex månader. Vi råder dem att inte fresta vårt tålamod.

Jag diskuterade för något år sedan ”det svenska tillståndet” med en god vän, före detta bankdirektör och trogen läsare av Svenska Dagbladet. I stort sett sköt han problemen från sig och hade åsikten att politikerna skulle ordna upp situationen. Allt skulle lösa sig.