För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 17/7) pratar jag med författaren, journalisten och entreprenören Boris Benulic. Han föddes 1955 och tillhörde vänstern under hela sitt liv, men kallar sig sedan några år tillbaka libertarian. Man kan höra honom på den libertarianska podden Radio Bubbla.

Ett av många bestående minnen från de stora skogsbränderna kan dateras till den 20 juli, dagen då statsminister Stefan Löfven gjorde sitt första – hittills enda – uppträdande inför svenska folket. Efter att ha förklarat att läget var mycket allvarligt, vilket knappast var någon hemlighet, valde han att åter dra sig tillbaka till en talande tystnad. På en fråga från en journalist om hur han såg på oppositionens kritik mot regeringen för dess bristande beredskap svarade han lakoniskt att ”Jag bryr mig faktiskt inte”. Detta är oerhört, men inte förvånande.

Sedan jag för kanske fyrtio år sedan började utveckla någon sorts i bästa fall seriöst tänkande kring den svenska samhällsutvecklingen efter demokratins genombrott har jag hävdat att allt styrts av en enda dominerande formel, nämligen ”det blir bäst när centralt placerade experter fattar besluten”.

Föreställ dig att du är med i en båtklubb som är jättetrevlig men har ett allvarligt problem, nämligen att det stjäls något alldeles förskräckligt. Problemet är särskilt bekymmersamt eftersom klubben efter noggranna undersökningar har kommit fram till att förövarna finns bland medlemmarna. Man vet rätt väl vilka tjuvarna är.

Föreställ dig en grupp aktivister som brinner för en pedofilfri värld. Som inte nöjer sig med att bekämpa verkliga sexbrott, utan vill gå längre genom aktivt ”antipedofilarbete”.

Under de senaste årtiondena har ett politikerförakt vuxit fram i Sverige. Det har varit ett nytt inslag i den svenska kulturen.

Tidigare fanns ingen motsvarighet. Sedan 1930-talet hade socialdemokraterna ett starkt grepp om Sveriges politik. Socialdemokraternas motståndare – ”borgarna” – gillade inte vad socialdemokraterna hittade på och försökte artikulera alternativ. Båda sidorna hade sina anhängare som trodde på sina respektive förtroendevalda representanter.

Här kommer en text på följande tema och du är välkommen att vara med: Hurra va vi e bra! Vi som tycker likadant som ja.

Som jag nyligen skrev så indelas de mänskliga incitamenten lämpligen i de krävande och ofta obehagliga piskorna samt de lockande morötterna. Nu ska jag behandla morötterna med särskild inriktning på livsförhållandena för vårt lands makthavare.

Kulturkriget pågår överallt, inte minst inom underhållningsindustrin. Författaren Göran Palm skrev ner sina tankar om kulturkriget i boken Indoktrineringen i Sverige från 1968. Det var både en beskrivning av vad han uppfattade som ett borgerligt etablissemang och ett manifest. Han ville vrida utvecklingen åt vänster.

Centerpartiet har de klart brunaste rötterna bland riksdagspartierna. Under 30- och 40-talet stod rasismen inskriven i partiprogrammet och ledande Bondeförbundare hade täta kontakter med Nazityskland. Bevarandet av en svensk bondestam och ”kampen mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement” var viktiga profilfrågor fram till krigsslutet.

Étienne La Boétie (1530 – 1563) var en fransk tänkare, kompis med den mer välkände Michel de Montaigne. Vid arton års ålder skrev Boétie, påstås det, boken Diskurs om det frivilliga slaveriet. En del hävdar att Montaigne var inne och redigerade texten som publicerades först efter författarens död.

Nyligen tillkännagav SD att man trots allt inte kommer att kräva en folkomröstning om EU under nästa mandatperiod. Rent strategiskt är detta ett vettigt beslut för att underlätta en eventuell koalition med Moderaterna, men det är såklart inte enda anledningen: Brexit går minst sagt trögt just nu och Storbritannien har inte blivit det föregångsland många – inklusive jag – hoppades att det skulle bli. Stödet för EU är tvärtemot högre idag än det varit på mycket länge i de flesta regioner.

I början av 1990-talet gick en liberal våg genom svensk politik som innebar att den offentliga sektorns klienter – patienter, elever, äldreomsorgsboende och så vidare – skulle få mer att säga till om. Det var en rörelse där jag själv ivrigt medverkade exempelvis genom att engagera mig i införandet av skolpengssystemet i Sveriges första skolpengskommun, Vaxholm.

Vanliga medborgare kan nu se resultatet av att den politik som pågått sedan beslutet om mångfald fattades enhälligt i riksdagen år 1975, och som nu uppenbarar sig inom alla områden.

Nora Axelsson Håkansson är riksdagskandidat för Fi, och med sina 17 år Sveriges näst yngsta politiker. Dock hinner hon fylla 18 innan valdagen. I en intervju berättar hon om åldersdiskrimineringen i politiken och hur många äldre tvivlar på hennes kunskaper. Hon tycker att politiken domineras av gubbar i kostym, och tror inte yngre väljare vill rösta på någon ”annan vuxen som bestämmer över dom”.

För den som betvivlar att det finns en nära koppling mellan den offentliga sektorns omsorgs- och välfärdsavdelning och PK-ismen – alltså mellan en organisatorisk apparat och en ideologi – så publicerades den andra juli en vägledande helsidesannons i Dagens Nyheter. Annonsen var undertecknad av Akademikerförbundet SSR, en facklig organisation, och bestod av ett antal fraser plus en inbjudan till ett evenemang i Visby några dagar senare.

Den här sajtens motto är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Det är kaxigt. Jag har själv skrivit det. Det är ärligt menat.

I tal efter tal varnar miljöpartisten Isabella Lövin för en stundande katastrof. Den 5 juli skrev hon så här på Facebook:

”Klimatet är vår viktigaste fråga! Vi måste agera nu, inte sen!”

Så fort vi har en varm och vacker sommardag, så används det av Lövin som ett bevis för att jorden kommer att gå under om vi inte röstar på Miljöpartiet och slutar flyga och köra bil.

För tre år sedan skrev jag en krönika om contorta-tallen och multikulturalismen. Min poäng var att politiskt korrekta människor avskyr främmande inslag i vår natur, typ denna invasiva tall, men välkomnar främmande inslag i vår kultur, typ migranter som ibland har svårigheter att passa in i vårt etablerade mänskliga och sociala habitat. Jag fick en hel del skäll för den artikeln eftersom den ansågs rasistfascistisk.

Några av mina starkaste fotbollsminnen daterar sig till sent 60-tal. I brist på storbilds-TV gjorde sig många besväret att åka in till stan och lösa biljett på Viktoriavallen i Nybro. För att se allsvensk fotboll kunde man åka till Fredriksskans i Kalmar eller Värendsvallen i Växjö. Ibland fick man nöja sig med ståplats och var man inte av full vuxenlängd kanske man inte såg så mycket. Ändå var det en härlig känsla att stå och trängas bland några hundra upphetsade karlar i 90 minuter.

Här tjatar jag och del andra om att staten borde ge sig in i no go-zoner och utanförskapsområden och återta makten från kriminella ligor och härskande klaner eller gäng av unga busar eller vem det nu är som djävlas med polisen och försöker förhindra den från att göra sitt jobb. Jag och dessa andra är upprörda över att detta inte sker. Vi betalar ju skatt och röstar på partier och då borde det råda ordning. Har vi inte rätt att kräva det, kanske?

Förr fanns det en litteratur som var till för att göra svenska barn och ungdomar intresserade av – och kanske till och med stolta över – sin historia.

En del påstår att svenskar är väldens godaste folk, men jag tvivlar. I så fall hade vi nog tagit bättre hand om våra pensionärer, och kanaliserat mera av vår jättelika migrationsbudget till UNHCR:s flyktingläger. Kanske hade vi också varit snällare mot Lasse Kronér.

Under den senare delen av sextiotalet hade jag förmånen att få gå i en skola som låg i pedagogisk framkant, bland annat genom sitt avspända förhållande mellan lärare och elever. Med tilliten som hörnpelare fick vi lära oss att måttstocken på ett samhälles anständighet var den ”frihet från fruktan” som medborgarna levde under. Sådant gjorde intryck på mig.

Nyligen träffade jag en lärare som just sagt upp sig från en skola en bit norr om Stockholm. ”Det gick inte att jobba där”, sa han. ”Åttio procent av eleverna var invandrare. I min klass på tjugotvå barn slutade sex elever för att gå till andra skolor.” Jag frågade vilka barn det var som sagt upp sig. ”Gissa”, sa han med ett snett leende. ”Svenska barn med hyggligt utbildade föräldrar, förstås.”

Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. De fyra partiledarna förklarar att de tror att problemen kan lösas:

Sverige har stora samhällsproblem, inte minst i skolan. Men vi är övertygade om att de går att lösa.

I Europa oroar sig många för den muslimska massinvandringen medan Kina och Ryssland har egna problem med sina muslimska delrepubliker respektive provinser. Kinas muslimska provins Xinjiang, med drygt 20 miljoner invånare och 17 procent av landytan, utgör en stor utmaning för Peking. Det sätt kommunistregimen behandlar muslimerna är effektivt men skrämmande.

Den 20 – 21 juni ska Europaparlamentets utskott för juridiska frågor votera om EU:s nya direktiv om upphovsrätt. Precis hur ärendet vindlat sig fram i EU fram till denna votering och vilka beslutsprocesser som förväntas komma härnäst på vägen till ett färdigimplementerat direktiv vet jag inte riktigt. Men det spelar ingen roll. Det går att protestera redan nu och – om jag fattat rätt – så har vi alla starka skäl att göra det.

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.