Ideologier består av en uppsättning föreställningar som ska vara till ledning framför allt vid beslutsfattande i politiken. Till exempel vill anhängare av socialistiska ideologier i allmänhet lösa problem genom statliga åtgärder medan liberaler ofta föreslår motsatsen, alltså avregleringar och skattesänkningar etc.

I nedanstående rörliga diagram kan vi se hur dramatiskt Sveriges demografi har förändrats sedan 1970. Här gäller det invandrarmän i åldern 15-44 år eftersom den åldersgruppen är mycket brottsaktiv. Diagrammet redovisar både ursprungsländer och geografiska områden samt i antal hur många ur denna grupp från de 15 vanligaste länderna som det finns i Sverige. Det går att pausa vid valfritt årtal för jämförelser.

Mitt lunchsällskap sa att det inte är klokt att folk kan försvara Putin som ju är en brutal diktator och tycker att han ska ha rätt att göra vad han vill – även med militärt våld – inom det forna Sovjetunionens territorium, ta över hela Ukraina till exempel.

Med stämningar menar jag i det här fallet i samhället grasserande mentala tillstånd som påverkar stora eller små delar av befolkningen. Min banala tes är att dessa stämningar, som avgör hur folk beter sig och därför hur samhället utvecklas, inte alls behöver vara rationella i bemärkelsen förmögna att identifiera fungerande lösningar. Människor tenderar att då och då fångas av en stormvind som inte alls hjälper dem utan i stället kanske förvärrar deras belägenhet. Det är rimligtvis ett grundproblem för demokratin.

På ett sammanträde den 20 december bestämde Malmös kommunstyrelse att ge hundra tusen svenska skattekronor till det islamiska studieförbundet

Vi håller oss med många klichéartade, slappa och svårförståeliga begrepp, till exempel just ”Sveriges integrationsförmåga”. Vi ojar oss över att den kompetensen är för dålig och ger oss därmed själva ett pisk eftersom undertexten är att det på något sätt är Sveriges, alltså även mitt, fel att många, troligen de flesta, invandrare väljer att inte byta kultur eller åtminstone greja ett jobb som låter dem försörja sig och betala skatt.

Med jämna mellanrum, år efter år, får medborgarna veta att deras skattefinansierade statliga och kommunala serviceproducerande organisationer som lever på politikernas budgetanslag, till exempel landstingsregionernas sjukhus, blir allt mindre effektiva eftersom apparaterna själva sväller upp av tilltagande byråkrati när de får mer pengar.

Häromdagen skrev jag i Lenins efterföljd att kapitalister som kollektiv är alldeles för giriga för att försvara det system – kapitalismen – varpå de bygger sina framgångar. Lenin underströk detta genom sin hånfulla förmodan att de sista kapitalisterna skulle slåss om att få sälja de rep i vilka man skulle hänga dem.

Jag tror knappt det är någon av alla de motsägelsefulla uppfattningar i aktuella frågor som idag grasserar i våra samhällen för vilka man inte kan hitta åtminstone någon påstått vetenskaplig bevisning.

Lenin sa att de sista kapitalisterna kommer att slåss om att få tillverka de rep med vilka de ska hängas ty sådan är deras hejdlösa girighet.

För åtta år sedan startade jag den här bloggen för att jag är en skeptisk och misstänksam person. Jag tvivlar ofta på allmänt hållna sanningar.

Det som jag skrev om igår – att det påstått sekulära Sverige inte alls är sekulärt utan tillber en gud som heter staten – är, när jag tänker på det, inte alls, som jag först trodde, ett lättsinnigt stycke humor utan tyvärr sannare än man anar.

Men vår tid tror ju inte på Gud! kanske du invänder med hänvisning till den kända kulturkartan från World Values Survey som visar att Sverige är världens mest sekulära land. Men som jag så många gånger har försökt övertyga dig betyder sekulär i detta sammanhang inte precis sekulär utan i stället alternativt troende, det vill säga trogen en annan gud än den gängse. Denna gud är staten.

Dagen före nyårsafton dog ännu en människa av skottskador, i Linköping. Den ”antirasistiske” forskaren Tobias Hübinette erkänner på sin blogg att förra året kommer ”att gå till historien som de blodigaste hittills i svensk fredstid vad gäller antalet personer som dödats med skjutvapen…”

Har du sett när ett flyttfågelssträck lyfter från marken för att ge sig iväg på en ny etapp? Först råder förvirring och det vinglas hit och dit i luften men sedan pejlar sträcket in nästa resmål och enas om den rätta kursen. Ungefär så tycker jag att coronapolitiken har uppfört sig med den skillnaden att vi fortfarande efter två år befinner oss i vingelfasen. Men kanske håller vi just nu på att hitta en stabilare riktning.

Steven Jörsäter skrev nyss en tänkvärd artikel om den grad av uppskattning som det officiella Sverige riktar mot fyra distinkt olika om än delvis överlappande sociala grupper, nämligen antivaxare, minoriteteter (till exempel sexuella avvikare), klimataktivister och invandringsivrare.

SVT är i blåsväder igen, efter att ha gjort ett nerslag vid en bensinmack i Globenområdet i Stockholm. Med anledning av det rekordhöga dieselpriset ställde de frågan om det är rimligt att höja priset så kraftigt för klimatets skull. En kvinna svarade med stort eftertryck, och ett mycket belåtet leende, att det absolut var rimligt – alla gånger. Men var hon verkligen slumpmässigt utvald?

Under de senaste två åren har jag skrivit något tjogtal texter om coronat. Entusiastiskt och självkritiskt började jag nyss leta upp dessa krönikor för att jämföra med dagens facit i frågan om hur coronat bör bekämpas. Det har hänt en del.

The Wall Street Journal har ofta klargörande artiklar. Häromdagen publicerades en redogörelse av John F. Cogan från Hoover Institution vid Stanford för det amerikanska välfärdsindustriella komplexets utveckling. För mig känns det som att ha hittat Rosetta-stenen

Förra årets mest lästa text på Det Goda Samhället var en text jag skrev med anledning av Anders Zorn-utställningen på Nationalmuseum. Expressen hade valt att skicka dit en recensent som dels föraktar och hatar Zorn, dels saknar all förståelse för svenskarnas kärlek till sitt kulturarv. Jag tror inte det är en slump att just den texten fick så många läsningar.

Den 2 november avslöjade British Medical Journal (BMJ) allvarliga brister och sannolikt forskningsfusk i den fas-III-studie som låg till grund för godkännandet av Pfizers covidvaccin hösten 2020. BMJ är en av väldens äldsta och mest ansedda medicinska tidskrifter, och artikeln byggde bland annat på direkta vittnesmål från en forskare som arbetade med studien.

En vän påpekade att allt det där som politiker kallar för utmaningar, till exempel utanförskapet, gängkriminaliteten och de allt sämre skolresultaten, inte borde kallas för utmaningar eftersom de beror på bakomliggande orsaker som inte alls låter sig påverkas av sådana motåtgärder som politikerna brukar komma med, det vill säga nya miljardskyfflingar och fler förbud. De verkliga utmaningarna, sa han, är två potentiellt mycket skadliga åsiktsriktningar eller ideologier.

Nu har jag i två dagar pekat på några av centraliseringens faror (jo, jag vet att det ibland är bra, till och med nödvändigt, med centralisering, men nu handlar det inte om sådana situationer). Tjänstepersoner såsom lärare och bibliotekarier som tidigare hade avsevärd auktoritet i sina yrkesroller har under senare decennier i ökande grad utsatts för uppifrånstyrning från exempelvis Skolinspektionen.

Jag blev så tagen av vad jag skrev igår att jag ska säga det igen fast i annat perspektiv. Budskapet grundades på en förmodan att det kan bli svårt för regeringen att förverkliga sitt planerade tillträdesförbud till biblioteken för stökiga och störande element.

För snart sju år sedan började Paula Neuding skriva varnande artiklar om stök på svenska bibliotek. Ungdomsgäng och utslagna hängde där för att det var lugnt och bekvämt och för att de kunde föra rejält med busliv inklusive narkotikahandel och sexbrott utan att någon hindrade dem. De anställda, ofta kvinnliga, bibliotekarierna vågade inte ingripa.

Ibland tar mig det rena förnuftet ut på hiskliga turer trots att all min goda uppfostran och utbildning spjärnar emot så mycket de orkar. När det rena förnuftet – en uppfinning av filosofen Immanuel Kant (bilden) som jag just nu har lust att ta ut på exercis – är på det humöret kan vad som helst hända. Häromdagen rök demokratin.

Det har gått snart ett år sedan Sebastian Rushworth skrev sin bok ”Varför det mesta du vet om Covid-19 är fel”. Ett år är lång tid i Covidsammanhang, så lagom till jul kom en uppdaterad version med några nyskrivna kapitel.

I sällskap med några ungdomar hamnade jag i en diskussion om yttrandefriheten. De hade hört talas om att yttrandefriheten var något fint som skulle värnas men de var inte så säkra på att de höll med. Snarast ville de hävda motsatsen eftersom de hade egna erfarenheter av hur mycket onödigt och till och med våldsamt bråk det kan bli om folk, särskilt om de är berusade, får släppa sina hämningar och framföra vad som helst som faller dem in. Det kan sluta med slagsmål, kravaller och massmord, kanske till och med krig om det vill sig illa.

Det finns ett drag i den på World Values Survey grundade svenska självhyllningen som jag tycker är särskilt falskt. Det är tanken att Sverige inte skulle vara religiöst. I själva verket är Sverige, och jag menar allvar, kanske det mest fanatiskt religiösa landet av alla.

Ekonomiska krascher i världsskala förekommer ganska ofta. Själv kan du säkert komma på tre eller fyra stycken sedan du började räkna ekonomiska krascher. Nu har vi ytterligare en bubbla som dagligen pumpas upp med offentliga medel vilket leder till att tillgångsvärden, läs fastigheter och aktier, hela tiden stiger i pris.