De nordiska kulturerna skulle jag vilja placera i hyllan för de mer säregna. Jag har varit inne på detta tidigare, och pratat om den starka svenska kulturen, med inslag av benhård pliktkänsla, laganda, hårt arbete, enkelhet och asketism. Listan kan säkert göras längre och mer omfattande. Men alla som har spenderat längre tid utomlands – och återvänder – inser hur annorlunda vi är i Norden.

Staten i sin ursprungsform tillhandahöll militär, domstolsväsende samt rikets styre. Aristokratin samlade in skatt från allmogen och lovade försvar i händelse av krig. Med tiden förvandlades staten allt mer till ett slags försäkringsbolag, där merparten av budgeten går till socialt skydd, som arbetslöshetsersättning, föräldrapeng, barnbidrag, socialhjälp etc.

Det hade gått åtta timmar sedan hon delade ett citat av Paulo Coelho på Facebook, och hon hade inte fått en enda like. Citat löd enligt följande:

När jag startade den här bloggen så omfamnade jag fullhjärtat framtidens löften om ny och bättre värld. Och det är ju inte så konstigt, många delar den uppfattningen. Fast med tiden blev tanken om framstegsoptimism och progressivism alltmer befläckad och kritiserad.

Vi är alla vana vid att staten hjälper till när något går snett. När vi blir sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Fast det är inte en självklarhet att staten finns där. Vi inser alltmer att staten inte längre kan lösa alla de här uppgifterna, och att civilsamhället kanske måste hjälpa till.

Jag besökte konsthallen Louisiana utanför Helsingör i Danmark 1991. I baren så noterade jag att ölen var ganska dyr, den kostade lika mycket som i Sverige. Dessutom var den danska kronan högre värderad den den svenska. Det blev en pinsam överraskning.

De tidiga klassiska liberalerna (whigs) på 1600-1700-talet stred framförallt mot enväldet. Dåtidens allenarådande monarkier påminde starkt om socialistiska diktaturer. Näringslivet var starkt reglerat och statsmaktens byråkrati bredde ut sig. Maktens ärftlighet och oförtjänta privilegier bidrog till dekadens, verklighetsfrånvändhet och förfall.

Skattehöjningar är politikernas mirakelmedicin, oavsett om det rör sig om klimathotet eller andra problemområden. Statskassan sväller ständigt, samtidigt som man struntar i grundläggande funktioner, som rättssäkerhet, skola, vård och infrastruktur.

Kommer vi se mer splittring i framtiden, en slags uppdelning av samhället? Där olika intressen baserade på etnisk, kulturell och religiös grund kommer att kräva särlagstiftning, privilegier samt uppdelade bostadsområden och åtskillnad?

Artikelserien om butiksdöden fortsätter. Fram till nu har jag inte nämnt elefanten i rummet, näthandeln. Många tycks vara ense om att ökad handel på internet bidrar till färre fysiska butiker. Låt oss betrakta detta i ett lite större perspektiv.

I flera decennier har handlare klagat på butiksdöden i landets stadskärnor, särskilt i de stora städerna. Det handlar om att mindre butiker inte kan få ihop ekonomin och tvingas att stänga, vilket lämnar allt ödsligare gator och torg efter sig.

Sjukvården i Sverige lider inte bara av överbelastningsproblem, utan även av strukturella problem, som har att göra med planekonomi, socialistiskt tänkande etc. De flesta är nog överens om att det vore bra med lite fler privata influenser inom vården, men man är rädd för kostnader och vad som ska hända ifall man blir allvarligt sjuk etc.

Inom konservatismen brukar man ibland prata om en naturlig ordning, med hänvisning till människans förmåga, hennes förutsättningar, hennes släkt och kultur. I slutänden är det religionen och dess etik som skapar ordning i samhället.

När liberalismen och socialismen sviker så är det många som vänder sig till konservatismen. Att värna gamla ideal, bygden, folket, familjen och sederna känns naturligt och organiskt. Sunt förnuft brukar man ofta prata om i dessa sammanhang, och det är ju något som vi lider stor brist på i dessa tider.

Det skylls förvisso på dåliga, naiva och inkompetenta politiker. Aldrig någonsin har vi haft ett så värdelöst ledarskap. De är så usla att ingen fattar hur de kan ha tilldelats sina uppdrag.

Jag har på flera håll hört folk förringa den senaste tidens bombdåd. Man tar upp exemplet med nattklubben Fontainebleau i Stockholm som sprängdes på 1980-talet. Det hände minsann sånt här förr i tiden också, menar man. Medan andra menar att Sverige är ett av de tryggaste länderna på jorden oavsett bombdåden.

Borgarna har i princip accepterat hela den socialistiska världsbilden, och där står vi nu. Det bidrar ju inte direkt till någon klarhet den dag det blir riksdagsval. Vilka man än väljer så bidrar vi till samma världsbild, även om somliga alternativ givetvis är sju resor värre och accelererar utvecklingen.

Liberalismen i dess olika skepnader var en stark och viktig kraft i Västvärlden fram till ca 1970.

Ett tomt ark framför mig. Jag vet knappt vad jag ska göra med det. Sen kommer orden, kanske av en slump, kanske undermedvetet.

Den misslyckade migrationspolitiken påbörjades redan på 1990-talet, och den dras med framförallt två stora problem, dels volymerna och dels kontrollerna av vilka som tas emot.

2020 är inte bara ett nytt år utan även början på ett nytt årtionde. De kommande 366 dagarna är måhända oskrivna, men några saker vet vi på förhand.

Vi ska inte göra det enkelt för oss och enbart kalla dem socialister och kommunister. Nej, vi hittar numera nyvänstern även hos liberaler, och till och med hos vissa konservativa grupperingar och libertarianer. Woke-kulturen har smittat av sig till samhällets alla delar, även om smittan är värst hos socialdemokrater och liberaler.

Vänstern har lyckats att fjärma sig långt bort från arbetarklassen. Från att ha varit en klassideologi med syfte att lyfta arbetare och proletariat till en bättre tillvaro, så har den förvandlats till en överklassens syjunta. Där man istället ser ner på white trashet och deras tarvliga beteende. De nya vänstern hatar enkla arbetare och s.k vanligt folk.

Det blev en jordskredsseger för Boris Johnson och det konservativa Tories i gårdagens extraval i Storbritannien. Och enligt planen ska därmed britterna lämna unionen i januari. Pundet gick upp, landet går från osäkerhet till visshet, de kan gå vidare som nation.

Det är med en viss förvirring vi betraktar världen av idag. Vilka är våra vänner och vilka är våra fiender, och hur är maktstrukturerna uppbyggda? För bara några decennier sedan tänkte vi i termer av vänster och höger, kapitalister mot socialister, eller klass mot klass. En modell som blev allt mer svåranvändbar efter kommunismens fall på 1990-talet.

Vänsterpartiet ska lämna in ett misstroendevotum mot regeringen och deras förslag om att reformera arbetsförmedlingen.

Många känner tomhet, livsleda och att vår civilisation tappat tråden. Gud är död, vetenskapen är obegriplig, kulturen är degenererad, grannen en främling, utvecklingen har mattats av och politiken är falsk. Vi väntar alla på att något ska hända, men ingen vet vad. Under tiden shoppar vi.

Vi brukade referera till västvärlden som den fria världen, i motsats till Sovjetunionen, Östblocket, Kina etc. Och det fanns en flytande period omkring 1945-2000 då många människor i väst uppnådde en osedvanligt hög nivå av frihet, både ekonomiskt men även vad gäller personlig integritet.

Våra västerländska regeringar, framförallt den i Storbritannien gör allt för att trycka ner allmogen och hennes rätt att yttra sig fritt. Och det görs medelst s.k hatbrottslagar.

Vi ser en djup kris inom politiken, både hos socialister och borgare. Statsmakten och byråkratin växer ständigt, i takt med alla skatter och avgifter.