Svenskar är kända för att vara konflikträdda. Det tycks ligga i vår karaktär, vårt sätt att vara, att hellre knyta näven i fickan än att ställa till med ”bråk”. Detta kan spåras långt bakåt i tiden.

De flesta krig är onödiga. Få kan i efterhand sägas ha varit nödvändiga eller oundvikliga. Oftast är krig ett resultat av att en enskild part, eller man, vill ha krig. Irakkriget är ett sådant exempel.

Den som är någonstans under 30 år i dag har levt hela sitt vuxna liv i en ekonomisk anomali. Räntorna har varit historisk låga, högkonjunkturen till synes evig och bostadsmarknaden glödhet. Det har varit billigt att ha det bra. Pengar ha varit gratis för många genom att de kunnat få loss kapital enbart genom att bo.

Ett av den nya regeringens mest kontroversiella förslag, tillika ett av de mest intressanta, är förslaget att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Turkiet säger nej till Sveriges Natoansökan, lät företrädare för den turkiska regeringen meddela under måndagen. Den utlösande faktorn sägs ha varit den danske byfånen Rasmus Paludans koranbränning, som om den hade ett dugg med Sverige att göra.

Tio sprängdåd. Fjorton skjutningar. Tre döda. Det är facit hittills under 2023, och sanning att säga har jag tappat räkningen efter den senaste nattens våldsdåd så uppgiften är förmodligen gammal redan när denna text publiceras.

Under lång tid har Sverige skapat migrationspolitiska pullfaktorer som lockat hit människor som saknar asylskäl men som vet att chanserna att få stanna ändå är stora och att risken att bli utvisad vid ett avslag är liten. Detta har skapat de parallell- och skuggsamhällen som det talats om i över tio år nu. Illegala invandrare, personer utan rätt att uppehålla sig i landet, har kunnat dröja sig kvar och se sina rättigheter i landet de borde lämna växa. I Malmö betalas exempelvis ut försörjningsstöd. Extremt rabatterad tandvård är ett annat exempel.

Det blev inget fint slut på 2022. 2023 har inte börjat bättre. Huvudstaden har drabbats av nio våldsdåd på en vecka. Skjutningar och sprängdåd skakar Sverige som aldrig förr. Fjolåret bjöd på ett mindre smickrande rekord – 63 döda i skjutvapenvåldet som håller ett helt land gisslan.

När jag växte upp var hoppet svagt om en framtid där Socialdemokraterna inte styrde Sverige. De tycktes omöjliga att besegra i val, och när borgerligheten väl fick chansen drabbades Sverige av en kris. 90-talskrisen resulterade i tre socialdemokratiska mandatperioder, 12 års ostört maktinnehav ända fram till 2006.

Det pågår ett tragiskt och förnedrande skådespel i världspolitiken just nu. Jag talar inte om Vladimir Putins försök att verka fortsatt populär genom att träffa obskyra ledare i stället för ledarna för världens verkliga maktcentra, som ju isolerat den ryske diktatorn. Nej, jag pratar om Sveriges förhållande till Natolandet Turkiet.

När den socialdemokratiska regeringen med stöd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet röstade igenom ett förbud mot köp av sexuella tjänster 1998 blev Sverige unikt. I stället för att använda lagen mot säljarna valde riksdagen att rikta strålkastaren mot köparen.

På Mariehemsskolan i Umeå har man tagit det så långt som att lyfta ut Lucia ur Luciafirandet. Klassiska stycken ersätts med nya meningslösa sånger. Luciatemat byts ut mot ”ljus och kärlek”. Barnen som intervjuas i SVT:s inslag är förstås positiva. Men vad de ska de svara? Det är knappast barnen som efterfrågat denna förändring.

Den som vill passa in i samtidens bild av politisk korrekthet och samtidigt göra sig attraktiv för det motsatta könet har en inte en helt enkel ekvation att lösa. Den nya avkönade mannen är nämligen föga attraktiv. Män uppmuntras ständigt till att bejaka sin feminina sida, men vilken kvinna tänder på den svage, gråtande mannen som är i kontakt med sina känslor hela tiden? Feminismens krav krockar med verkligheten och biologin.

Ända sedan Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti för 12 år sedan har det pågått en uppjagad och lätt febrig diskussion som går ut på att SD är ett hot mot landets homo-, bi- och transsexuella. Mycket har hänt i samhällsdebatten sedan 2010, men detta narrativ är alltjämt intakt.

Religionens roll i skolans undervisning har i många år varit ett återkommande ämne för debatt. Debatten brukar ta extra fart när det uppmärksammas hur konfessionella friskolor anses gå över gränsen. Genom åren har detta gällt såväl kristna som muslimska skolor, och i vissa extremfall har skolor stängts som en konsekvens.

Maktskiftet i Sverige har fått många pennor på vänsterkanten att inleda ett slags offentligt sorgearbete. En av dem är vänsterförfattaren Ola Larsmo.

Den avgående regeringen tycktes, med vissa undantag, tämligen sansad när den avgick. Magdalena Andersson önskade Ulf Kristersson lycka till, Anders Ygeman sade att det finns något högtidligt i maktskiften och arbetsmarknadsministern lämnade till och med en handskriven hälsning till sin efterträdare.

Vänsterns samlade reaktion på maktskiftet är den förväntade. Det talas om 30-tal, om ”rasistiskt skräckvälde”, om rättsstatens slut. Aktivister, troligen uppfyllda av sin egen övertygelse om att de står på rätt sida av historien, skriver ”Hédi Fried” i Ulf Kristerssons trådar i sociala medier.

Det normala på svensk arbetsmarknad är att en person som sägs upp har tre månaders uppsägningstid. Vi har a-kassa som en omställningsförsäkring mellan arbeten, och inom privat sektor är det inte ovanligt med olika sorters förmånliga avtal som ger extra klirr i kassan vid avsked. Beroende på vilken position den anställde haft.

Högst tonläge hade Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Per Bolund lät ruskigt nedstämd i sin klimatapokalyptiska analys medan det var rejäla brösttoner (!) från Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar.

Få partier har under det senaste decenniet, och lite till, fått så bra politiskt betalt för ett så ringa väljarstöd som Miljöpartiet. Detta gäller såväl på nationell som lokal nivå.

Göran Greider sörjer. Han saknar sitt land, skriver han praktiskt taget bara timmar efter att Socialdemokraterna förlorat valet. SD har ju inte ens hunnit avskaffa public service och låsa in oppositionen än.

Med en dryg vecka kvar till valet kallade Socialdemokraterna till presskonferens för att peka ut delar av oppositionen som en säkerhetsrisk. Måltavlan var förstås Sverigedemokraterna, men eftersom oppositionspartierna går till val på att styra landet tillsammans är det i realiteten landets hela opposition som regeringspartiet brännmärker som en fara för Sverige.

Genom historien har människan byggt civilisationer – och sedan raserat dem. Hon har utvecklats intellektuellt – för att sedan glömma gamla upptäckter. Vi fascineras av mänsklighetens upptäckter och uppfinningar tusentals år senare och imponeras av att de alls kunde bli till. Men kunskapen som ledde fram till dem har sedan länge fallit i glömska.

Samhällsutvecklingen under de senaste åtta åren har varit förfärande. Jag utmanar alla att försöka hitta någonting som blivit objektivt bättre under Socialdemokraternas regeringsinnehav, först med Stefan Löfven och nu med stenvänderskan Magdalena Andersson vid rodret. En enda sak.

Sverige har blivit rikare och rikare. Svenska folket har fått det allt bättre ställt. Ekonomiskt, inom i stort sett alla grupper, har ekonomin bara vuxit under efterkrigstiden.

Socialdemokraterna går till val som om riksdagsvalet den 11 september var ett presidentval. Presidentkandidaten heter Magdalena Andersson. Hon ska vinna valet åt Partiet och är således med på alla valaffischer och i de flesta reklamfilmer. Förmodligen kommer S även dra kvinnokortet, men framför allt utmålas Andersson som en kompetent landsmoder som vi kan lita på i dessa oroliga tider. På andra sidan står dysterkvistarna i oppositionen. Dör finner vi abortmotståndare, gamla SS-män och Uffe-puffe-kalaspuffe, som moderatledaren själv avslöjade att han kallades som liten.

I årtionden har Socialdemokraterna bedrivit en generös migrationspolitik som lockar hundratusentals människor till Sverige, för all del i stort samförstånd med borgerligheten. Detta kombinerat med en kravlös integrationspolitik och låt gå-mentalitet från samhället har resulterat i enklaver av utomeuropeiska folkgrupper i vissa områden, skolor och förskolor där knappt någon pratar svenska, en etniskt färgad arbetslöshet och grov kriminalitet.

Sverige går till val om knappt två månader, men valtemperaturen är nära fryspunkten. En och annan halvhjärtad reklamfilm eller affisch kan den genomsnittlige väljaren måhända ramla över, men det är uppenbart att de politiska partierna har tagit årets sommarsemester på allvar. Inte ens klimatet är en het snackis, värmen till trots.