Möt mig vid vitsippsträden
när solen stiger ned och när
Jeremia än en gång medger
att allt är väl

Vänner

i en tid när mörkret
står i full kraft utanför porten
när kylan fått liv och går
runt med ett varggrin
längs gator och torg så är
det lätt att tappa modet
så är det lätt att tro att det
är såhär världen i sanning
alltid kommer te sig
och se ut

Så väntar framtiden
bortom horisontens
brant finns allting
förberett för dig
ett dukat bord, en
upphälld drink och
en tid så främmande
från den som
råder nu

Det hörs ett rop ifrån
Askims stränder, någon
som undrar vem jag är
i detta nu, hur det kommer
sig att jag tagit mig rätten
att strunta i så mycket som
så många hävdar är sunt, sant
rätt och jävla riktigt

Så när allt är slut och
över, när smärtan har
blivit till ett sandkorn
när endast skuggan av
allt man en gång känt
finns kvar i udda
nätters tunna
pianospel

Vad finns det
kvar att säga då?

Morgonen är krisperklar
solens nytvättade strålar
skär igenom den plats
jag en gång lämnat
åt sitt eget öde

Det jag ser är ett
sönderslaget pussel
av vemod och oavslutad
sorg, i kanterna små smulor
av guld för tunna att kunna
bära med sig, inget här är
längre möjligt att få helt
solitt nog för att kunna
skapas till något rent
och äkta, men i solens
glittrande sken så får
platsen ändå rum
att ta sig ton

Vet nu exakt var min känsla av
ålder och tidlös tyngd kommer
ifrån, kan visa upp stigarna som
leder in i urtiden, ner i de vindlingar
vi så ofta låtsas att vi glömt, men
som så gärna tar sin tid
och väntar ut oss

Lärt mig att stiga ner och möta dem
kämpa deras strider tills det omöjliga
händer och de vänder sig om för
att slutligen välsigna mig

Sänd mig ut till
öknens rand, gör
min dag till den
svartaste av nätter
få vintern till att bli
mitt enda sällskap
om det är det som
du behagar

Släng mig ut ensam
och bakbunden i Jadis
domäner, gör så att
Saturnus eviga stormar
är allting som jag ser
och känner av

Så slutar alla strider
larmet lägger sig och
tystnaden belägrar alla
dina sinnen, du har gjort
allt vad du har kunnat
du har kämpat till din
sista gräns, inte en
enda gång har du
tänkt tanken på
att ge upp

Luna dansar i mitt
vardagsrum, vilt
och kaosartat virvlar
hon fram en serie av frågor
för mig att förvirrat
snubbla över

Ja, hennes yrliga danssteg
får mig snabbt att bli gammal
vriden och bruten, och när hon
väl dansat klart ger hon mig mitt liv
i kristalliserad form att förbryllat hålla
i min hand, med ett skimrande, glittrande
glimrande skratt så frågar hon

Till sist
så står du
här med en
tom, svart spegel
framför dig, en
stängd, låst dörr
bakom dig och enbart
den förgätna skogen
kvar för att höra
dina sorgsna
sånger

I det innersta rummets
mörkaste hörn sitter
Predikaren och mumlar
i frustrerad trötthet

Antingen är alltet
en mystisk bestraffning
eller ett brutalt och barnsligt
skämt och hur jag än vrider
och vänder på gåtorna
så blir jag inte klok
på vilket svar jag
föredrar

Och ekarna
sjunger sin
stillsamma sång
–
den om himlarnas
eviga vägar och de
skyhöga krav som
kantar dem

Ja, de sjunger om portar
gjorda av glas, om hur mycket
det kostar att ta sig fram, hur
högt priset är för att om
möjligt lyckas
ta sig in

I min famn
så säger du
att du inte vill
vara vuxen, att
du inte vet hur
man gör och vad
som krävs och att
du är så innerligt
trött på vargarnas
jaktskrin huggandes
i ryggen

De som kommer
för att fråga vad
du duger till, hur
ditt resultat ser ut
vad du tänker göra
härnäst och i min
famn så gråtskriker
du att du verkligen
inte har någon
aning

Jo, jag vet

Säg vad du vill
skicka en lavin
av lögner mot mig
placera mig i en flod
av villfarelser och
felaktigheter, jag har
ändå slutat lyssna
på sådana som dig

Jag vet vem jag är
jag känner min plats
i livets myller, är säker på
att det jag ser, känner och
ständigt rör mig i är sanning
och därtill sant på ett sätt
din sort knappast kan
förmå sig att förstå

De vilda vågorna sjunger
inte längre, deras glödande
raseri och otämjda glädje når inte
längre några stränder

De stora djupens andar har
tröttnat på dårskapen och
de futtigas stelnade tankar
de har inte tid med sådant
som inte konstant flödar
av liv och energi och
drar sig hellre bortåt
för att möta andra
kusters äventyr

Det gömmer sig en
rädsla bland fälten
en krypande oro
som bedövar och förlamar

Någon har stulit ängarnas mod
deras källa till glädje, någon
har vridit deras världsbild
så att dagen gjorts till varg och så
att räddningen bara kan dölja
sig i skuggan

Den djupa skogen
med sina dolda
riken av ting och varelser
ytans barn inte hinner
med att bry sig om
har sedan länge
tröttnat på att
tala inför döva öron

De höga bergen
bävar utav trötthet
tiden har kastat
sig emot dem
ideligen sökt tvinga
dem på knä

På bergstoppens yttersta krön känner
jag hur världen kränger till, vindarna
vrålar om allting de tror jag glömt
molnen vräker floder framför
mina fötter för att försöka få mig
att vända om och gå tillbaks
tystnaden emellan deras dån
talar om en enda sak

men jag har
bestämt mig för
att vägra lyssna

Asteroider faller över himlen
de bär med sig berättelser
från galaxer som aldrig
hört något av våra
namn, de talar om
liv, gärningar och
drömmar som jag
inte får plats med
där jag står

Var och en av dem
lyckas knäcka det
lilla torn av halm
och strå som jag
byggt upp

Jag säger dig

En dag ska
någon smeka
din kind, varsamt
torka undan dina tårar
och utan att använda
ett enda ord få dig att
förstå att allting, precis
allting kommer att
bli dig begripligt

*

Det är sent, vargtimman grinar
dig i ansiktet, oktobers söner har
börjat städa undan sommarvärmen
men det är alltför sent för dig att
gå någonstans, vägarna är stängda
broarna är brända och skeppen
har redan tagits i besittning
för att färdas söderut

*

När vindarna
från havet väcker
en är det så lätt
att undra var
man hamnat

varför luften
känns som grus
och tegelsten
mot huden

Upphängd i
en korsning
mellan tid
som varit och
en annan som
ännu väntar

jag vet så väl
hur det är att
slösa tårar att
gråta över sådant
som lämnat för att
aldrig komma åter

Jag har så länge
blivit arg vid
närmsta tanke på
Stat och mänskligt styre
ja så snart jag hört deras namn
har jag velat spotta och fräsa
i okontrollerad avsky

Ja, vid närmsta tanke
på alla dessa vapen
som har riktats mot
oskyldiga och försvarslösa
på hur många som har gjorts
till änkor och faderlösa
enbart på grund av någons
maktfulla nycker eller
lustfyllda ondska så har
jag önskat vända världen
upp och ner, krossa
städernas palats och
dyra fästningar, tvinga
själva himlarna
på knä

I

Jag har hört
om onda män
som placerat sig på
piedestaler och hästar
höga utav dålig luft
och som därigenom
tror sig vunnit rätten till en
mening och en ståndpunkt
om sådant de inte känner
till och knappast kan förstå

Inte för att en sådan
som jag vet särskilt
mycket om vad det
innebär att leva ett
liv i äkthet och
i sanning
–
men även jag har
redan i mina ringa
dagar sett hur många
det finns som flyr från
varje form av sanning
så fort de möter den
hur många det är som
hellre tillbringar sina liv
i skrymslen och gömda
källarrum än tar ett enda
andetag som präglas
utav äkthet

Du har säkert sett dem
stå på rad, tala om sån’t
du inte helt förstår, om
ting du är säker på
inte angår dig och det
som finns i dina cirklar
men du hör tappert på ändå
för de har ju alltid sagt
på radion att det är
så viktigt att
du lyssnar

Dröm älskling dröm
om det du inte sett förut
det som sover i dina
innersta rum, som ömt
väntar på att du ska
våga sätta fart

Lyssna inte på de som
rabblar regelböcker, på
de som hånglar med
fyrkanter och som inte
förstår ditt sätt att
vilja existera