När aktivistmyndigheten med det missvisande namnet Brottsförebyggande rådet efter många års uppehåll i dagarna ånyo släppte en rapport om invandrares överrepresentation i brottslighet gav detta föga förvånande upphov till ett flertal såväl krystade som mycket märkliga nyhetsvinklingar, bland annat i form av en SVT-artikel i vilken den kakistokratiska klassens egen bårhuskyl Morgan Johansson ger uttryck för spelad oro över att myndighetens rapport skulle “utnyttjas av rasister”.

När en demokratisk president precis dragit sig ur det land en av hans republikanska företrädare en gång invaderade kan det vid första anblick framstå som att allt är som vanligt.

Invandringsförespråkare kommer i många olika former. Vissa är fanatiska jakobiner uppfyllda av illusionen av att människor fungerar ungefär som datorer, en del är narcissister som berusas av tanken på frikostighet med andras pengar, ytterligare andra är kärl för demoniska krafter, och så vidare.

I en värld där arkitekter inte bara sätter en stolthet i att formge byggnader som människor inte vill bo och verka i, utan därtill anstränger sig till det yttersta för att skapa offentliga miljöer så vederstyggliga att människors psykiska välmående tar skada av dem, måste man till slut allvarligt överväga möjligheten att moderniteten är en skapelse av fientligt sinnade krafter som aktivt vill människor illa.

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting har vi mången gång bekymrat fått tillfälle att notera hur den sirensång som utmärker vissa subversiva vänsterelement tycks utöva en mycket förrädisk attraktionskraft på många i övrigt tillförlitliga aktörer inom högerkretsar.

Nationalismen hör, påstår liberaler med en whighistorisk tankefigur så fort de får tillfälle, hemma på historiens sophög, medan liberalismen utgör dess naturliga motpol. I dylika utspel lyckas de enligt den egna självbilden så kultiverade och idéhistoriskt bevandrade liberalerna med konststycket att på en och samma gång både avslöja sig själva som okunniga och göra sig skyldiga till en form av projektion så flagrant att den med fördel skulle kunna tjäna som skolboksexempel på företeelsen.

Till den klassiska liberalismens mer omhuldade föreställningar hör den om likhet inför lagen. I praktiken begränsade de klassiska liberalerna ofta konceptet i fråga till en eller annan ingrupp, men trots detta återkommer inte bara begreppet i uppskattande ordalag i praktiskt taget varje varje idéhistorisk lärobok, utan har genom åren också blivit föremål för åtskilliga oreseverade hyllningar även från förhärdade skäggiga institutionskommunisters håll.

Att de nordeuropeiska länderna och deras döttrar på andra världsdelar blivit rika beror på att invånarna i dessa länder utmärkt sig för protestantisk arbetsmoral, låg tidspreferens och en mycket särpräglad form av egalitär individualism som möjliggjort den ur ett antropologiskt perspektiv mycket abnorma frånvaron av klaner.

“… och era filosofer talar om såväl fotoner som elektriska fält som växelverkar med magnetiska, men vad ni är oförmögna att förstå är att mörket inte är frånvaron av någonting, utan att mörkret är det som försöker tränga sig in.”

Till whiggeriets mer utmärkande kännetecken hör dels att utmåla världshistorien som en berättelse om hur de anglosaxiska folken lett världen ut ur barbariet, dels att beskriva moderniten i termer av ett paradis som blev möjligt först sedan den hjältemodiga rebellalliansen på 1940-talet helt och hållet osjälviskt och helt utan några geopolitiska intressen för ögonen lyckats nedkämpa den onde kejsaren Palpatine och förinta Dresdens kulturskatter Dödsstjärnan.

I sin bok Individualism and the Western Liberal Tradition argumenterar den amerikanske evolutionspsykologen Kevin MacDonald¹ för att Västerlandets särart går att spåra till två sorters individualism.

När fenomen som gängkriminalitet, klanvälde, bidragsbedrägerier, pistolhot mot lärare och andra former av antisocialt beteende såsom bärandet av Adidasbyxor på offentlig plats skall förklaras av de diplomatiskt uttryckt kanske inte helt förstklassiga tänkare som i etablissemangets ögon utgör den svenska intelligentsian, försöker dessa vanligtvis göra detta med hjälp av begreppet klass.

Politik handlar om att bestämma vem som skall köras över och om vem som skall gynnas, om att med hot om våld driva in skatter, om att sätta ramarna för ordningsmaktens våldsbefogenheter, om att slå fast vad som är lagligt och vad som är olagligt, om att kodifiera vilka lagöverträdelser som skall bestraffas med fängelsestraff och ytterst också om att ge direktiv till de väpnade styrkor som endast företeelsen krig kan skänka existensberättigande.

Adjektivet “radikal” är i själva verket helt otillräckligt för att beskriva en sådan hållning. Liberalismens anspråk är totalitära, dess anhängare är fanatiker och ideologin som sådan kännetecknas av ett storhetsvansinne med få – om några – historiska paralleller. Vad mer är, vad liberalismen gör gör den inte bara i strid med folkviljan, utan också mot bättre vetande, till ljudet av en kakafoni av tjutande varningssignaler och med ständigt mer vilda konspirationsteorier som förklaringsmodell till det folkliga motståndet.

Till vår egen tids mest omhuldade myter hör att demokratin¹ till sin natur är egalitär, och att den därför har frigjort sig från elitistiska föreställningar, saknar hierarkier, främjar meritokrati, inte håller sig med något prästerskap och garanterar att den förda politiken speglar folkviljan².

Detta är också hur människor i gemen tänker på detta århundrade, då 1800-talet för dem representerar en era då moderniteten som vi känner den – inte minst tack vare den industriella revolutionen – på allvar började få fäste, men under vilken värderingarna också var så otidsenliga att även många högst mediokert begåvade människor idag oreflekterat tror sig vara överlägsna Johann Wolfgang von Goethe, August Strindberg och Mark Twain.

Annorlunda uttryckt, berättelsen om moderniteten är på många sätt berättelsen om hur den mänskliga tillvaron berövats den ena dimensionen efter den andra, ända tills människan pressats tillbaka så till den grad att hon måste uthärda merparten av sitt liv i själsligt armod i en endimensionell värld där hon varken kan växa, fullfölja sitt syfte, förverkliga sina drömmar eller finna frihet, och från vilken hon ständigt längtar sig bort.

Att de så kallade apatiska flyktingbarnen inte led av någon medicinsk åkomma vars enda botemedel var permanenta uppehållstillstånd, utan tvärtom varit produkten av bedragares försök att komma över de svenska skattebetalarnas pengar, har nämligen under hela denna tid varit en av Sveriges absolut sämst bevarade hemligheter.

Ett av de många sätt denna popkulturifiering av journalistiken yttrar sig på är i form av att bevakningen av amerikansk inrikespolitik ges lika stort utrymme i svenska medier som i amerikanska, och då med samtliga analyser av skeendet som hämtade direkt från New York Times, Washington Post och CNN.

Individualismen, sekularismen, religionsfriheten, yttrandefriheten och demokratin har med andra ord hela tiden varit beroende av att den stora majoriteten hållit sig inom mycket snäva ramar, och att endast ett litet fåtal rört sig utanför dessa. Så länge dessa förutsättningar varit uppfyllda har man dock kunnat upprätthålla illusionen av att individen frigjort sig från stammen, av att en civilisation inte behöver vila på en delad världsåskådning, av att även den subversivt lagde borde få uttala sig och av att rösträtten kan utsträckas till att gälla alla vuxna utan att samhället destabiliseras.

Islam är en religion med ovanligt liten tolerans för kritik och smädelser, varför många muslimer anser att den inte bör omfattas av de västerländska yttrande- och religionsfriheterna, och varför en måhända förhållandevis liten men inte desto mindre kritisk massa av muslimer också är beredda att ta till våld i syfte att tillskansa den ett sådant undantag. En dylik hållning står i direkt motsatsförhållande till precis de föreställningar och värderingar som (på gott och ont) utmärkt den västerländska civilisationen, men att ta strid för dessa föreställningar och värderingar är förenat med en kostnad som man i maktens korridorer inte är beredd att betala, varför man i stället kapitulerar för de krafter som högljutt menar att islam står över både lagen och traditionen.

När Sveriges överbefälhavare i somras redogjorde för varför han ansåg att feminismen hade en plats i försvaret, och varför rå grabbig jargong enligt honom inte hade det, blev reaktionerna föga förvånande ungefär precis de man hade kunnat förvänta sig på förhand.

Gemensamt för dessa argument är inte bara att de kokar ned till att man – i en mycket naiv förhoppning om att detta kommer leda någonstans – tar sin tillflykt till gårdagens vänsterpositioner i ett valhänt försök att angripa dagens sådana, utan också att de bottnar i hyckleri. Att många med spelad förfäran valde att utmåla det vita caféet som någonting dåligt hindrar nämligen inte samma personer från att själva söka sig till just de inrättningar där så få gäster som möjligt bär Adidasränder, konverserar högt på utländska språk och på andra sätt beter sig på ett sätt som kraftigt avviker från den svenska normen, och det hindrar dem inte heller från att i hemlighet finna det djupt olustigt när sådana ställen blir alltmer sällsynta.

Över en natt gick koranbränning från att vara en grundlagsskyddad rättighet till att utgöra ett brott så allvarligt att polisen började ta hjälp av Säpo för att utreda det, och detta utan att vare sig någon ny lag hade stiftats eller något nytt prejudikat förändrat det juridiska läget.

Varför bedyrar ett etablissemang inom vilket man såväl omfamnat postmodernismen som under årtionden ljugit skamlöst om invandringens påstådda lönsamhet och andra välgörande effekter ständigt sin lojalitet till vetenskapen, logiken och fakta?

Vad är egentligen Zonen? Låt oss inte inleda denna text med att hymla; Zonen är så klart en trop, hämtad från den spekulativa fiktionen, och som i egenskap av sådan återkommer i oräkneliga inkarnationer, varav den vi får möta i Andrej Tarkovskijs film Stalker måhända tillhör de mest kända

När invandrare och deras barn hemfaller åt kriminalitet eller andra former av antisocialt beteende – som till exempel då en koranbränning i Malmö nyligen följdes av ett upplopp under vilket polismän blev måltavla för grovt våld – påstås detta ofta bero på att de som begår dessa dåd skulle vara Utsatta.

Dialog mellan meningsmotståndare är, enligt en utbredd föreställning, någonting uppbyggligt, ädelt och eftersträvansvärt. Exakt varför det skulle förhålla sig så förklaras dock sällan, liksom inte heller de mekanismer genom vilka sådan dialog skulle leda till ett bättre samhälle.

För att förstå det progressiva samhällets syn på rättvisa, etik, moral, brott och straff, måste man först förstå att samma samhälle genomsyras av föreställningen att ju mer enfaldig, aggressiv, våldsam, odisciplinerad, arbetsskygg, oanpassningsbar, obehärskad, farlig, kriminell, moraliskt belastad, antisocial och ovillig att bättra sig en individ (eller subkultur) är, desto mer utsatt, skyddsvärd, förtjänt av nåd, lämpad för amnesti och angelägen att förlåta kommer också etablissemanget anse vederbörande vara.

De konflikter, den irritation, den otrygghet, den alienation, de slitningar och den osämja som utmärker det progressiva samhället, förutsätts ofta oreflekterat vara resultatet av de samhällsförändringar den progressiva politiken som sådan gett upphov till. Dessa samhällsförändringar har tvivelsutan varit mycket negativa, varför en sådan förklaring i många fall också är fullt tillräcklig. Bakom den höga konfliktnivå som utmärker moderniteten återfinns dock även en annan – men ofta förbisedd – faktor, nämligen att etablissemangets mycket aggressiva försvar för den revolution den påtvingar majoriteten som bieffekt resulterat i ett mycket hätskt och glädjelöst samhälle i vilket även livslånga vänner brutit kontakten, och där risken för att familjemiddagar urartar i mycket olustiga tillställningar ökat drastiskt.