Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Om krig, värnplikt och massförstörelsevapen

När Sveriges överbefälhavare i somras redogjorde för varför han ansåg att feminismen hade en plats i försvaret, och varför rå grabbig jargong enligt honom inte hade det, blev reaktionerna föga förvånande ungefär precis de man hade kunnat förvänta sig på förhand.

Om caféer och deras hycklande gäster

Gemensamt för dessa argument är inte bara att de kokar ned till att man – i en mycket naiv förhoppning om att detta kommer leda någonstans – tar sin tillflykt till gårdagens vänsterpositioner i ett valhänt försök att angripa dagens sådana, utan också att de bottnar i hyckleri. Att många med spelad förfäran valde att utmåla det vita caféet som någonting dåligt hindrar nämligen inte samma personer från att själva söka sig till just de inrättningar där så få gäster som möjligt bär Adidasränder, konverserar högt på utländska språk och på andra sätt beter sig på ett sätt som kraftigt avviker från den svenska normen, och det hindrar dem inte heller från att i hemlighet finna det djupt olustigt när sådana ställen blir alltmer sällsynta.

Illusionen av rättsstat

Över en natt gick koranbränning från att vara en grundlagsskyddad rättighet till att utgöra ett brott så allvarligt att polisen började ta hjälp av Säpo för att utreda det, och detta utan att vare sig någon ny lag hade stiftats eller något nytt prejudikat förändrat det juridiska läget.

Vetenskapen som ideologisk no-go-zon

Varför bedyrar ett etablissemang inom vilket man såväl omfamnat postmodernismen som under årtionden ljugit skamlöst om invandringens påstådda lönsamhet och andra välgörande effekter ständigt sin lojalitet till vetenskapen, logiken och fakta?

Om Zonen och dess möjligheter

Vad är egentligen Zonen? Låt oss inte inleda denna text med att hymla; Zonen är så klart en trop, hämtad från den spekulativa fiktionen, och som i egenskap av sådan återkommer i oräkneliga inkarnationer, varav den vi får möta i Andrej Tarkovskijs film Stalker måhända tillhör de mest kända

Om Utsatthet och “utsatthet”

När invandrare och deras barn hemfaller åt kriminalitet eller andra former av antisocialt beteende – som till exempel då en koranbränning i Malmö nyligen följdes av ett upplopp under vilket polismän blev måltavla för grovt våld – påstås detta ofta bero på att de som begår dessa dåd skulle vara Utsatta.

Projektionsnarrativet

Dialog mellan meningsmotståndare är, enligt en utbredd föreställning, någonting uppbyggligt, ädelt och eftersträvansvärt. Exakt varför det skulle förhålla sig så förklaras dock sällan, liksom inte heller de mekanismer genom vilka sådan dialog skulle leda till ett bättre samhälle.

Den problematiska kristendomen

För att förstå det progressiva samhällets syn på rättvisa, etik, moral, brott och straff, måste man först förstå att samma samhälle genomsyras av föreställningen att ju mer enfaldig, aggressiv, våldsam, odisciplinerad, arbetsskygg, oanpassningsbar, obehärskad, farlig, kriminell, moraliskt belastad, antisocial och ovillig att bättra sig en individ (eller subkultur) är, desto mer utsatt, skyddsvärd, förtjänt av nåd, lämpad för amnesti och angelägen att förlåta kommer också etablissemanget anse vederbörande vara.

Den granatchockade moderniteten

De konflikter, den irritation, den otrygghet, den alienation, de slitningar och den osämja som utmärker det progressiva samhället, förutsätts ofta oreflekterat vara resultatet av de samhällsförändringar den progressiva politiken som sådan gett upphov till. Dessa samhällsförändringar har tvivelsutan varit mycket negativa, varför en sådan förklaring i många fall också är fullt tillräcklig. Bakom den höga konfliktnivå som utmärker moderniteten återfinns dock även en annan – men ofta förbisedd – faktor, nämligen att etablissemangets mycket aggressiva försvar för den revolution den påtvingar majoriteten som bieffekt resulterat i ett mycket hätskt och glädjelöst samhälle i vilket även livslånga vänner brutit kontakten, och där risken för att familjemiddagar urartar i mycket olustiga tillställningar ökat drastiskt.

Det postdemokratiska tillståndet

När den typiske liberalkonservative debattören argumenterar mot något av de många groteska missförhållanden som utmärker den barbariska moderniteten, sker detta inte sällan i form av att vederbörande mycket artigt – om än emellanåt också i ett röstläge som röjer spår av irritation – påpekar att den ogenerade korruptionen, de totalitära metoderna och det faktum att man under årtionden flagrant ignorerat befolkningsmajoritetens åsikt, riskerar leda till att demokratin undergrävs.

Framstegsmyten och dess funktion

Ett av de sätt den för progressiva så centrala föreställningen om Framsteget yttrar sig på, är den som whighistoria. Med detta avses inte bara en historieskrivning enligt vilken allt ständigt blir bättre, utan också en sådan enligt vilken politiken ständigt blir mer upplyst, människor ständigt mer förståndiga och institutionerna ständigt mer moraliska.

Om framsteg, kleptokrater och historiematerialism

Annorlunda uttryckt, när en hårdför och intolerant amerikansk minoritet inledde ett uppror mot kronan inte bara saboterade ledande whigs försöken att slå ned detta, utan lyckades därtill dra ekonomisk vinning av det faktum att den misslyckade krigsinsatsen blev både långvarig och kostsam som en följd av att de aktivt undergrävde den.

Arkitekturens död

Som spegel av sin samtid gör sig inte desto mindre den moderna arkitekturen utmärkt, då moderniteten är precis så steril, andefattig, anemisk och dekadent som de byggnader den ger upphov till. Detta förklaras dock inte av att arkitekter genom sitt värv försöker uttrycka den Weltschmerz moderniteten framkallar inom dem, och inte heller av att de har välutvecklade känselspröt, utan av att de är i allra högsta grad medskyldiga till samma modernitet.

Den amerikanska myten

Efter att Rhodesia 1965 förklarat sig självständigt från Storbritannien, försatt rhodesierna själva sällan en chans att likna vad de gjort vid den amerikanska oavhängighetsförklaringen 189 år tidigare. Mellan de båda revolterna fanns både uppenbara paralleller och påtagliga olikheter (inte minst demografiska sådana)

Revolution utan slut

Annorlunda uttryckt, varje till synes överdriven nidbild av den progressiva ståndpunkten kommer – förutsätt att man bara väntar tillräckligt länge – med stor sannolikhet att förvandlas till den hållning som utgör den faktiska progressiva positionen. Undantag från regeln finns, emedan den progressiva ideologin är så skadlig att inte ens den progressiva eliten själv går säker från dess följdverkningar.

Den illiberala liberalismen

Kort sagt, den klassiska liberalismen är en ideologi omsorgsfullt utformad för att tillgodose de mycket speciella behov en specifik klass på uppgång hade vid en specifik och mycket omvälvande tidsperiod. Att denna ideologi (som i sin ursprungliga form för många idag ter sig som närmast en fullbordad samhällsåskådning) förändrats med tiden är en direkt konsekvens av att villkoren för den urbana medelklassen förändrats sedan dess.

Samhället som börsgolv

År 2020 har nämligen föreställningen att samhällets funktion är att tillhålla en spelplan för internationella storföretag, karriärister, högavlönade världsförbättrare, rotlösa individualister och hedonister inte bara blivit en vänsterståndpunkt, utan därtill en så förhärskande sådan att den som i stället menar att samhället bör förstås som en ödesgemenskap utmålas som “högerextrem”.

Det totalitära etablissemanget

I den strid som pågår finns inget hopp om vapenvila, inget sätt att nå fram till motståndaren, inget utrymme för kompromisser och inga utsikter till samsyn. Det samhälle progressiva drömmer om är ett totalitärt sådant, och så länge motståndet inte bygger på en insikt om, förståelse för och acceptans av detta, kommer samma motstånd förbli meningslöst.

Om jakobiner, rödgardister, zombier och överlöpare

Vad som pågår är ingen gräsrotsrevolt, eller ens någonting som har särskilt mycket med svarta människors upplevelser att göra, utan att det liberala etablissemang som påstår sig vara garanten för tolerans, pluralism, frihet och rationalitet har kastat masken.

Monstret under sängen

I skrivande stund gör en brokigt skara av aktivister, bidragsentreprenörer, juridiskt varierade, asylbedragare och neurotisk medelklass vad de kan för att importera den senaste tidens amerikanska protester, upplopp och narrativ till de länder i vilka de själva verkar och vistas.

Den demokratiska exceptionalismen

För att förstå en given föreställningsvärld är det ofta till stor hjälp att isolera de antaganden – eller om man så vill, premisser – som denna vilar på. Dessa premisser är ofta gäckande, emedan de i regel både är outtalade och i breda kretsar tas för så självklara att få ens är på det klara med att de utgör just premisser.

Den aristokratiska högern

Skall någonting i grunden förändras till det bättre behöver dock högern först flytta fram sina positioner betydligt mer. Detta kommer inte bara kräva insatser på många områden, utan också att man skingrar de många missförstånd som omgärdar vad en högerposition faktiskt består i, och som fått till konsekvens att högern ofta får klä skott för vad de liberaler som avskyr den ställt till med.

Om skam, liberalism, mångkultur och anarkotyranni

Enligt ett ofta upprepat påstående daltar svenska politiker med brottslingar. Att detta blir den spontana reaktionen när även bestialiska brott utmynnar i mycket lindriga straff är förståeligt, men uppfattningen förtjänar inte desto mindre att nyanseras.

Om invandringspolitiken och dess ideologiska överbyggnad

Enligt det progressiva samhällets medielogik anses även det triviala brottet äga stort nyhetsvärde, om detta kan kopplas till rasistiska motiv. Resultatet blir inte sällan att det banala ges betydligt större medialt utrymme än brott som mord, grov misshandel och bombdåd mot bostadshus.

Den prometiska civilisationen

I Oswald Spenglers kategorisering av den västerländska civilisationen som faustisk finner vi inte bara ett mycket användbart begrepp, utan också ett sådant som väldigt väl fångar vari samma civilisations särart består. I begreppet “faustisk” finner vi inte bara ett adjektiv som för tankarna till det moraliskt tvetydiga, utan också ett sådant som förebådar den dekadens Spengler gjorde sig ett namn på att härleda ur sin skapelse.

Om äkta och falska aristokrater

Efter att världen en tid faktiskt hade gått mot mer av den ekonomiska jämlikhet ideologier som socialismen så länge förfäktat, fick ord som “sinekur” under 1900-talet något daterat över sig. Idag är vi emellertid på många sätt tillbaka där vi startade, då den kast som går under namn som “den nya klassen”, “the managers” och “den djupa staten” med tiden utvecklats till det progressiva samhällets frälse, med allt vad detta innebär av inofficiell makt, utmärkelser, titlar, status, karriärmöjligheter, en rik flora av välavlönade chefsbefattningar, särskilda förmåner och återkommande miljardregn över de redan rika.

En bön för mycket

I den kristdemokratiske politikerns medgivande av att hans perspektiv är ett religiöst sådan finner vi därmed en förhållandevis ärlig hållning, medan vi i den socialliberale ledarskribentens övertygelse om att vad som med ett icke-religiöst förhållningssätt bara kan förstås som en högst godtycklig utgångspunkt skulle vara en universell och rationell hållning finner fanatismens alla kännetecken. Att det trots detta är den senare som anklagar den förre för att göra politik av sin tro, bidrar inte till att nyansera denna bild.

Om tiggeriet som politiskt vapen

Oviljan att få bukt med tiggeriet har i själva verket hela tiden haft en mycket enkelt orsak, nämligen att företeelsen tjänat den progressiva elitens intressen alldeles för väl för att man skall vilja bekämpa den. När utlänningar plötsligt börjar resa till Sverige för att tigga, ökar också drastiskt efterfrågan på de tjänster mången professionell välgörare med sexsiffrig lön och titeln “generalsekreterare” på visitkortet tillhandahåller.

Om framsteg, identitetspolitik och afrikanisering

I en artikel publicerad i nättidningen Politico redogjordes nyligen, närmast i förbigående, för de politiska realiteter Joe Biden (eller rättare sagt de personer denne har anlitat för att tänka åt honom) har att ta hänsyn till när han skall utse sin vicepresidentkandidat. Med en tämligen ödesmättad formulering påminns läsaren om att Hillary Clinton 2016 gjorde en vit man till sin parhäst, varpå artikelförfattaren i inte särskilt förtäckta ordalag antyder att detta skulle ha varit ett ödesdigert misstag: