När statstelevisionens morgon-tv skulle ha ett segment om migrations-förhandlingarnas öde ville justitieminister Morgan Johansson (S) inte debattera.

Det höga tonläget, lättkränktheten och fanatismen får en att fundera. Alla kan inte få som de vill. Och även om den demokratiska processen är till för att bygga kompromisser som alla borde kunna leva med (och för att undvika våld) så bidrar en hög grad av politisering av vårt samhälle till att det ändå inte fungerar. Den som först når 51% av väljarnas röster får bestämma allt och alla andra tvingas underordna sig.

Det stora problemet med förbudet mot ministerstyre är att det minskar möjligheten till ansvarsutkrävande. Politikerna kan helt enkelt skylla på någon annan när saker och ting går över styr eller slutar fungera. Istället ligger ansvaret på myndigheter, hos tjänstemän som inte är demokratiskt ansvariga inför folket och som inte betalar något egentligt pris för att göra fel.

Om hur och varför den liberala demokratins mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter inte är möjliga eller ens önskvärda i vänsterns utopi.

Det är ett problem att människor tänker för lite. Vi fattar viktiga beslut utan att tänka efter. Vilket kanske inte är så konstigt. Det är helt enkelt bekvämast så.

BLM-oroligheter, kravallvänstern, ökad arbetslöshet, ekonomiska problem, sensationslysten media, nervösa politiker och ungdomar som är uttråkade av corona-krisens alla restriktioner… Vad kan möjligen gå fel?

Jag är helt övertygad om att de flesta människor vill att staten skall fokusera på att sköta sin kärnverksamhet på ett kompetent sätt – och sedan längst möjligt lämna individen, civilsamhället och marknaden ifred.

Inga fakta och inga argument i världen tycks rå på den svenska narkotikapolitiken. Igår höll justitieminister Morgan Johansson (S) pressträff om skärpta narkotikastraff.

Det räcker med ett grundläggande regelverk och att offentlig samhällelig kärnverksamhet sköts på ett kompetent och kostnadseffektivt sätt. Allt annat löser sig av sig självt.

Människor börjar undra om landet utsatts för något slags livsfarligt experiment.

Istället för att spela the blame game med regioner och kommuner måste det väl ändå – i en sådan här situation – gå att peka med hela handen? Riksdagen har ju till och med givit Lena Hallengren makt att regera genom fullmakt.

Jag kan inte heller frigöra mig från misstanken om att detta handlar om något annat. Det kan vara så enkelt som att ungdomen inte har något att göra nu när allt roligt är stängt. Men det kan även vara politiska grupper med betydande våldskapital som griper tillfället i flykten. Eller en kombination.

Sverige är helt enkelt så marinerat i politisk och byråkratisk makt att man kan ägna årtionden åt att städa upp i systemet – utan att vanligt folk skulle märka annat än att offentlig kärnverksamhet då fungerar bättre och att skatterna sänks.

EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) kommer att leda till automatiska uppladdningsfilter och förhandscensur. Om ministerrådet får bestämma.

Man avskaffade beredskapslagren av sjukvårdsmateriel – utan att någon riktigt vet hur det gick till eller varför. Man misslyckades med att hindra corona-smittan att ta sig in på landets äldreboenden, trots att man visste vad som var på gång. Man misslyckas med att testa för smitta i den omfattning som är önskvärd – eftersom ingen vet hur det skall gå till och ingen är bredd att ta ansvar. Inget av detta kommer som någon direkt överraskning.

Bäst är den regering som inte märks. Som tar ut låga skatter, sköter det som verkligen är viktigt, är kompetent och ansvarsfull – och som i övrigt lämnar människor att göra sina egna livsval och söka lycka och mening efter eget huvud. En regering som längst möjligt lämnar vanligt, hederligt folk ifred.

Ju fler regler man har, ju mindre utrymme finns det för sunt förnuft och personligt ansvarstagande. Ju mer micromanagement de styrande ägnar sig åt, ju mindre utrymme har personalen i frontlinjen att fatta beslut utifrån rådande (ofta nya och föränderliga) förutsättningar.

Att Sverige drivit en självständig linje i corona-krisen kan lika gärna vara resultatet av någon genial Tegnellsk insikt som politisk handlingsförlamning. Något som talar för det senare är att det fortfarande inte verkar finnas någon övergripande strategi. Vilket – kanske – är lika så gott. Att vi får ta saken som den kommer.

Paulo Robertos sexköp är den perfekta stormen i ett vattenglas. Även om hans märkliga krishantering nog gjorde saken värre.

Det är som parallella universa. Å ena sidan en stat som fortsätter i stort sett som förut. Å andra sidan skenande arbetslöshet, konkurser, forcerade strukturomvandlingar, en detaljhandel på sparlåga och en industri med ödelagda leverans- och distributionskedjor. Och en integrationspolitik som går ut på att man hellre försörjer människor med skattepengar än tillåter enkla jobb med lägre lön.

Vad en 76 år gammal bok – skriven i nationalsocialismens och sovjetkommunismens skugga – kan lära oss om politikens mörka sida.

Det finns massor av katastrofscenarier. Min »favorit« är den demokratiskt styrda de-facto-socialistiska, auktoritära staten. Som håller folk kort för att rädda systemet. Och vi vet ju hur sådant brukar gå.

Såväl lockdown som den svenska linjen i kampen mot corona-viruset har sina problem. Inte minst ur ett demokratiskt perspektiv.

Corona-krisen kommer att förändra mycket i vårt samhälle. Men hur fungerar förändring – och utveckling?

Sverige har en väldigt centraliserad kultur. Det lämnas väldigt lite utrymme för enskilda initiativ – då allt redan är detaljreglerat, även om verkligheten förändras. Det finns inget utrymme för enskilda individer i systemet att bryta rang, kliva in och ta ansvar. Var och en sköter bara sitt, ingen tar något ansvar för helheten. Det är lite som i de gamla öststaterna.

Att revolutionen låter vänta på sig har i huvudsak berott på att arbetarklassen inte varit särskilt intresserad och att det var länge sedan den i någon egentlig mening kände sig förtryckt. Det är därför vänstern skär pipor i vassen när vi nu drabbats av en allvarlig samhällskris.

Här är filmen som driver grönvänstern till vansinne. I första halvan slits den förnyelsebara energin i stycken. Sedan avrättas så väl det gröna baggböleriet som miljöorganisationernas oändliga falskhet. Och sedan dödar mänskligheten sig själv på grund av överbefolkning – vilket tyvärr känns en smula kliché-artat i en annars egensinnig film.

En av de politiker som irriterar mig mest är SSU:s förbundsordförande Philip Botström. Påfallande ofta är han överdrivet arrogant i sin socialistiska iver.

Varje handling vi utför formar vår framtid. Vår egen, andras och världens. Det är en rätt svindlande tanke. Den ger oss kontroll och kräver samtidigt behärskning, mod och omdöme.