Vi kommer att ställas inför viktiga val. Internationellt samarbete eller isolationism – frihandel eller protektionism? Personligt ansvar eller en allt mer auktoritär stat? Transparent maktutövning eller en paranoid övervakningsstat? Fri marknad eller kommandoekonomi? Decentraliserad makt eller centralstyrning?

20-tal – med pandemi, globalt undantagstillstånd, en lamslagen ekonomi, hotande massarbetslöshet och ett allt mer auktoritärt samhälle. Det trodde man inte. Så oerhört intressant – mitt i allt elände.

Om krisen för något gott med sig – låt oss då hoppas att det blir en ny insikt om statens roll. Att det är dess kärnverksamhet som är det viktiga, som måste gå före allt annat. Att våra begränsade resurser prioriteras bort från trams och tingel-tangel och styrs över till gemensam säkerhet.

Om vi inte får kontroll på både smittan och ekonomin – då kan vi glida in i något slags auktoritärt styre, vårt formellt sett demokratiska styrelseskick till trots.

Bortsett från det rent sociala – varför sluter sig människor samman i grupper och samhällen?

Jag kommer på mig själv med att inte ha tid att vara orolig – då hela denna corona-kris är oerhört intressant att följa, som samhälleligt fenomen.

Klassiskt liberala partiets podcast med Valdemar Kerpens och mig. Denna gång om flyktingkrisen vid turk-grekiska gränsen, hoten mot demokratin, coronaviruset med mera.

Till skillnad från den politiska staten är det frihetliga, spontant framvuxna samhället mer stabilt. Dels eftersom man av erfarenhet vet vad som fungerar.

Det är inte bara public service som kan misstänkas vara statens megafon. Förra året delades i runda slängar 600 miljoner kronor – av skattebetalarnas pengar – ut till olika tidningar runt om i landet.

Frågan är varför Sveriges Television vidareförmedlar denna – uppenbart skruvade – världsbild. Sympatiserar man med mullorna? Förmodligen inte, eftersom man vid andra tillfällen haft rimliga reportage om protesterna. Är man okunniga? Säkert ibland, men förmodligen inte i just detta fall. Vill man medvetet vilseleda svenska folket? I så fall varför? Eller handlar det om lättja på gränsen till inkompetens?

Tänk dig en skala från noll till 100. Noll är ingen övervakning alls. 100 är total övervakning av alla, alltid och överallt. Det råder ingen tvekan om att vi rör oss uppåt på denna skala. Men var på skalan befinner vi oss just nu?

Riksdagens socialutskott vill se en utredning om den svenska narkotikapolitiken.

Postmodernism, som den ofta används av vänstern, är bekväm. Om det inte finns någon objektiv sanning – då kan man påstå lite vad som helst utan att behöva underbygga sina teser. Då kan man bortse från fakta och faktiska förhållanden. Då slipper man förhålla sig till den verklighet som så ofta är politiska projekts värsta fiende. Då behöver man inte ens begränsas av logik.

Vill man vara brutalt uppriktig är det nog så att ett nytt politiskt parti knappast kan skapas under traditionella, folkrörelsemässiga former. Skall det flyga måste det vara en toppstyrd verksamhet med en ledare som har fullt mandat.

Sverige kommer undan med sina politiserade domstolar. Hade det varit i Polen eller Ungern – då kan man räkna med att det hade blivit ett jävla liv om saken. Man kan – och bör – fundera över varför Sverige kommer undan med sådant som andra länder hade ställs vid skampålen för.

Frågan är om det finns något bättre att hoppas på. Borgerligheten tycks ha internaliserat vänsterns världsbild och problemformuleringar. Och vårt stelbenta, tondöva, centraliserade system har fostrat folket att tro att det som råder är det normala.

Man får helt enkelt leva med att det finns olika åsikter. Det innebär inte att man behöver eller bör undertrycka sina egna åsikter. Men samhällsdebatten skulle vinna något oerhört på om inte allt omedelbart möttes med reflexmässiga känsloutbrott. Speciellt som sådana gör det svårare att förhålla sig rationellt till vad det nu handlar om.

Plötsligt börjar inrikesministern och rikspolischefen att tala om »gråzonslägen« där polisen kan behöva ta hjälp av militären. Är det något i görningen – eller är det bara den härskande politiska klassen som gör sig till, för att motivera sin egen existens?

De rödgröna har förbrukat allt förtroende. De bör hållas borta från statens kärnverksamhet – eftersom de är inkompetenta. Och de bör hållas borta från makten – eftersom de värderar sin egen makt högre än allmänintresset.

Hur kommer det sig att statlig verksamhet gång på gång visar sig misskötas – utan att problemen åtgärdas, utan att högsta ansvariga informeras och utan att väljarna utkräver ansvar?

Socialdemokraternas ego kan endast mäta sig med deras enastående inkompetens. Ju mer makt de lägger under sig, ju mer saker kommer att gå åt skogen. Det är den där viljan att centralstyra. Att ställa sig i vägen för samhällets och individens naturliga evolution. Att ändra på saker bara för att man kan, vilket ofta leder till att de slutar fungera.

Ett av socialismens problem är att den tenderar att få slut på andra människors pengar. Ett annat att en socialistisk omfördelningspolitik inte kan upprätthållas utan ett stort mått av centralstyrning, övervakning och tvång. Ett tredje att den inte har utrymme för människor som är av annan åsikt. Alla skall med, vare sig de vill eller inte.

Jag borde inte peta i detta getingbo. But Anders Lindberg made me do it.

På något sätt har vi hamnat i en absurd situation där världens samlade information och kunskap finns åtkomlig i ett globalt nätverk som är tillgängligt för var och en via telefonen – men där oroande många samtidigt har blivit fullständigt faktaresistenta. Och där verkligheten, så gott vi kan observera den, påfallande ofta avfärdas med känsloutbrott.

Fruktan för att staten inte längre förmår upprätthålla den allmänna ordningen. Fruktan för terrorism. Fruktan inför övervakningsstaten.

Om man inte vet hur man skall hantera en viss typ av brottslighet, då är det lätt hänt att man inte gör något av egentlig betydelse. Om man inte vet hur välfärdssystemen långsiktigt skall finansieras, då är det lätt hänt att man skjuter frågan åt sidan och hoppas att det kommer att gå bra ändå.

Migrationen, klimatet, kärnkraften, drogpolitiken, statens finanser… Det finns många ämnen som skulle vinna något oerhört på längre och djupare samtal, där människor får tala till punkt och utveckla sina resonemang. Men det händer allt för sällan. Kanske för att den som intervjuar inte vill riskera att få sin föreställningsvärld rubbad.

Människor på högerkanten vill inte leva under en vänsterregering och vänstermänniskor vill inte leva under en högerregering. Och det finns faktiskt en modell för hur de skulle kunna slippa.

Den absurda historien om hur regeringen använder statens beredskapskassa (som är tänkt att användas vid krig, större terrorangrepp och storskaliga naturkatastrofer) för att städa upp efter de beslut den själv, medvetet fattat. Och hur allt landar i att för Socialdemokraterna är makten viktigare än att landet fungerar.

Det talas om globalisering och globalister. Det är förvirrande, urvattnade och missbrukade begrepp som kan betyda lite vad som helst.