ChatControl / meddelandekontroll kan inte stoppa brottslig verksamhet. Däremot kommer EU-förslaget att ge de sociala mediejättarna tillgång till mer känslig persondata om sina användare.

Som vanligt ondgjorde jag mig inför mitt lunchsällskap över svensk politik. Den här gången, som så ofta annars under det senaste halvåret, handlade det om energipolitiken som jag fruktar kommer att drabba medborgarna med både elbrist och brant stigande energipriser.

Den svenska mentaliteten är slav under det politiskt korrekta tänkandet. Skillnaden mellan det ”politiskt korrekta” och det ”korrekta” framgår av historien om begreppets tillblivelse. Direktören för ett sovjetiskt stålverk under stalintiden frågade sin fabriksansvarige hur många ton stål som producerats under den senaste veckan. Vill du höra det korrekta svaret eller det politiskt korrekta? undrade fabrikschefen.

De västerländska skuldkänslorna för slaveriet hade börjat spira bland liberaler i 1600-talets England. Så småningom lyckades engelsmännen i kraft av sin överlägsna sjökrigsmakt få slut på den transatlantiska slavhandeln. Sedan dess har västerlänningarna, om än inte enhälligt, gjort mer än några andra kulturer för att skamset stävja slaveri och annat etniskt förtryck. Den mentala energi som ägnas åt denna i världspolitiken så betydelsefulla och uppmärksammade fråga kommer från ett västerland som inte längre förmår känna stolthet över sina landvinningar – eftersom de tas för självklara, typ att livsmedelsförsörjningen, fjärrvärmen och de fabriksrivna jeansen är garanterade – utan i stället skäms inför olika identitetsoffer som alltmer intensivt kräver gottgörelse.

Det var världens protestanter som för ett halvt årtusende sedan satte igång den fantastiska utveckling som visat världen vad människan kan göra när hon är som bäst, det vill säga skapa samhällen med välstånd och långa, relativt bekymmerslösa liv för nästan alla. Det är samma gäng, världens västerländska före detta protestanter, som numera ägnat ett halvt århundrade till att genom oikofobiskt självhat och obegripliga politiskt korrekta – eller wokeistiska – dogmer riva sönder de idealsamhället vi så oväntat skapat åt oss.

Vår tids gud är Staten och politikerna är Hans apostlar. Staten är allsmäktig även om Han ofta misslyckas med saker vi ber om. Detta gör emellertid inte att vi tappar vår tro. Förstår du? Den svenska Statens u-landsbistånd fungerar eftersom Staten är allsmäktig. Om u-landsbiståndet inte fungerar så beror det på att någon krånglar med Staten. Det kan vara Satan som satt in pengarna på nummerkonto i Schweiz. Men våra misslyckanden ger ingen anledning att stanna upp och fundera över våra fundamentala tankevanor. Det är bara att spotta i nävarna, ta nya tag och lägga manken till.

Härom dagen slötittade jag lite på en dokumentär om New Scotland Yard och om några speciellt brutala mordfall i London. Polisernas omdömen om mördarna var genomgående strängt fördömande och min första reaktion var att jag måste ha missförstått, för så kan väl inte polisen säga om en människa, oavsett vad denne gjort? Sedan insåg jag den förfärande sanningen. Min reaktion var en effekt av åratals hjärntvätt från svenska myndigheter, politiker, polis och mäktiga mediehus.

Många anser, liksom Johan Pehrson (bilden), att Frankrike har en föredömlig kulturpolitik.  Man brukar också anse att politiken lyckas, dvs att kulturen är högtstående. Det kanske den också är, men jag tvivlar. Det talas en så förskräcklig massa smörja i landet.

Lagen om hets mot folkgrupp är en juridisk pinsamhet för en stat som påstår sig tillåta yttrandefrihet.

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

En vänlig läsare uppmärksammade mig på att The New York Times hade tagit ett nytt grepp och förmått sina mest framstående krönikörer att skriva texter på temat ”Så hade jag fel”. Till exempel förklarar nobelpristagaren Paul Krugman att han hade fel om varför USA och världen fått så kraftig inflation sedan något år tillbaka och David Brooks filosoferar om hur han haft fel om kapitalismen

USA befinner sig just nu i ett taskigare läge än någonsin tidigare i sin historia. Jag har identifierat fyra stycken geopolitiska utmaningar som var en skulle kunna kanske inte döda men förvandla nationen till en undanskuffad och relativt obetydlig internationell spelare.

Nu har resultatet kommit för hur den liberala politiken med ersättningsmigration fungerar i Italien. Invandrarna begår så mycket brott att de får La Cosa Nostra att likna katolska nunnor. I åldersgruppen 14 – 24 år utgör invandrare 10 procent av befolkningen och de producerar 50 procent av stölder, 48 procent av rån, 48 procent av sexuellt våld och 40 procent av överfall (enligt Italiens SCB).

Nu har Erdogan och Putin tillsammans besökt Teheran. Svensk massmedia behandlar saken mycket lågmält, om de alls rapporterar från den. Trots att det borde vara en sensationell nyhet: anledningen till svenskt Nato-medlemskap – Putin – besöker Iran tillsammans med Nato-landet Turkiets ledare Erdogan, tillika orsaken till ansökans fördröjning och osäkerhet. Övriga Nato-länder är tysta. Den till Europa turkiska arvfienden ges fritt svängrum. Svenska väljare förstår ingenting.

Antropologen Richard Sosis har ställt samman statistik över cirka tvåhundra mer eller mindre sektartade gemenskaper som grundades i USA på 1800-talet. De överlevde så länge de lyckades svetsa samman gruppen, tränga undan egenintresset och lösa problemet att vissa åkte snålskjuts. De var antingen religiösa eller sekulära, oftast socialistiska. Bara sex procent av de sekulära kollektiven fungerade fortfarande tjugo år efter att de grundats, att jämföra med 39 procent av de religiösa gemenskaperna. För de religiösa kollektiven gällde att ju mer de krävde av sina medlemmar, desto längre överlevde de. Det gällde emellertid inte för de sekulära kollektiven, varav de flesta gick under inom fem år.

Jag hade nyligen ett samtal med en bekant från Tanzania. Han är bosatt i Stockholmsområdet med en svensk fru som hjälpte honom att invandra. Min bekant, låt oss kalla honom Abdullah, är missnöjd med livet i det nya landet. Sedan han kom hit, förklarade han, har han blivit allt mer desillusionerad. Han har ännu inte fått några barn, men han är orolig över hur ska gå att för eventuella framtida barn.

De flesta vuxna människor i Sverige får en månadspeng. Den kallas ”lön” och utbetalas normalt sista fredagen varje månad. Precis som mamma och pappa ofta har synpunkter på hur barnens månadspeng används bekymrar sig löngivarna, särskilt de offentliga, över hur vad löntagarna hittar på att göra med slantarna. Det visar sig till exempel att många löntagare köper sockerhaltiga produkter eller kanske till och med rent socker att lägga i kaffet.

Om man frågar en normal person vilket som är bäst, integrering eller segregring, så möts man av en sned och misstänksam blick som antyder att man troligen är rasist. Eller också sägs det rakt ut och med förakt: du måste vara nån sorts rasistjävel.

Det finns två slags klimatalarmister med var sina uppfattningar om hur klimatproblemen ska tacklas. Båda är orealistiska fast på olika sätt.

Igår kväll satt jag på balkongen en stund när den värsta hettan klingat av. Det var jag inte ensam om. På balkongerna runt omkring satt folk och njöt av sommarkvällen, vissa i ensamt majestät, andra i mindre sällskap. Några drack vin, andra te och överallt hördes lågmälda samtal . Det slog mig då hur många det är som inte reser någonstans på semestern. Väldigt, väldigt många i ”vanliga” områden som mitt har varken råd att åka utomlands eller tillgång till något sommarställe. Det finns dock vissa som tror att varenda etnisk svensk har ett sommarnöje och obegränsat med resurser. En sådan är frilansskribenten Yasmine Abdullahi som stickat tidernas offerkofta i en text i Arbetaren.

Det är så mycket som går fel i västerlandets politik, särskilt svensk verkar det, att man inte längre kan skylla problemen på enstaka misstag utan måste leta efter bakomliggande metoder i dårskapen.