Svenska samtida skådespelare verkar ha svårt att framställa sina rollfigurer med självklarhet och naturlighet. Man försöker vara äkta och sann, men ofta blir det inte trovärdigt. Kan det vara en spegling av en samhällsutveckling där vi inte längre upplever vår tillvaro som rättfärdig och legitim? Hur gestaltar man en svensk man 2019 som bottnar i sig själv och tar sin existens för självklar?

Nu har jag inte skrivit om huvudmotsättningen i Sverige på så länge att du kanske tror att den har upphört. Det har den inte. Den går fortfarande mellan å ena sidan det makthavande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (och ett trasproletariat med beroende klienter som viktigt väljarunderlag) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min farmor, Hilda Viktoria, efter att Det Goda Samhället publicerade en gästkrönika av Mira Aksoy om vikten av att klä sig med stil för självrespektens skull. Det var nämligen något som min farmor lade stor vikt vid, och som hon lärt sig av sin egen mor, Emma Persdotter.

Nästan allt man säger, framför allt om samhällena och de historiska förloppen, är förenklingar eftersom det inte existerar någon slutgiltig och stabil sanning (annat än i diktaturer som fastställer sin sanning med våld om det behövs). Men eftersom människan måste orientera sig i tillvaron måste hon bestämma sig för något slags provisorisk sanning i frågor som angår henne.

Kan samma slags religiösa dyrkan även drabba moderna sekulära svenskar. Ja, onekligen. Bristen på en autentisk tro kanske till och med ligger till grund för att man tror på vad som helst. Och här finns en uppsjö med kvasireligiösa alternativ. De kallar sig dock inte ”religioner”. Istället sorteras de ofta inom ett politiskt spektrum på vänsterkanten.

Det är inte första gången Vänsterpartiet byter avantgarde. Redan på 60-talet dumpade man arbetarklassen till förmån för medelklassen. När inte heller medelklassen ville göra revolution dumpade man männen till förmån för kvinnorna. När inte ens kvinnorna förmådde dyrka upp låset till maktens portar, vände man sig till invandrarkulturerna.

Den fråga jag ska försöka besvara är följande. Om det en vecka anländer ett hundra afrikanska migranter till Sverige, hur många av dessa kommer inom en femårsperiod att ha begått brott? Svaret är ungefär fyrtio. Är det mycket eller litet? Det vet jag inte, det får du bestämma själv.

Arvid Nikolausson, 25 år, från Alvesta skriver att det mångkulturella experimentet är dömt att misslyckas. Vi människor söker oss nämligen till dem vi känner en naturlig samhörighet med.

Det är något som skaver med människor som Skoog och andra politiskt korrekta personer. De ser sig som medborgare i en humanitär stormakt med ett världssamvete och vurmar för 1970- och 80-talen då Palme och Carlsson odlade goda kontakter med diktatorer som Castro, Mugabe och Arafat.

Forskare drabbas allt oftare av hot om våld och repressalier. Fenomenet ska inte försvaras, men det kan förklaras. Det svenska forskarsamhället har nämligen inte ställt sig utanför den i vår moderna tid så framträdande ideologiska trend som säger att kamp och förändring har ett egenvärde.

Min inställning befinner sig i den nordsydliga dimensionen och är motsatsen till den avståndstagande minoritetsmarkering som hijabkvinnorna själva demonstrerar. Nord är som Syd fast tvärtom. Jag är en medlem av den svenska majoritetskulturen och jag gillar inte att det kommer hit minoriteter som, om jag tolkar det rätt, särskilt poängterar att de inte vill ingå i den svenska gemenskapen om man dit även räknar seder, kulturarv och sedan länge intränade beteenden och värderingar.