Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”.

Ibland undrar jag om Sverige alls behöver politiker som Morgan Johansson. Vi är ju så himla bra på att censurera inte bara varandra utan till och med oss själva. Det där blev väldigt tydligt för mig när jag läste lite i en Facebookgrupp som jag är med i, och där det skrivs om stadsdelen där jag bor. En av medlemmarna skrev nämligen ett bekymrat inlägg om att de rumäner och bulgarer, som sedan åratal ockuperar en avsevärd del av stadens mark just i vår stadsdel, trotsar eldningsförbudet och eldar brasor mitt i torkan.

Om man vill göra det enkelt för sig själv att förstå västerlandets pågående dilemma så kan man konstatera att det sedan andra världskriget ständigt ökande ekonomiska överskottet använts dels till allmänna standardhöjningar, dels till att finansiera framkomsten av ett jättelikt transfereringssystem som med tiden har fått en egen vilja och en egen ideologi som kallas PK-ism i Sverige och wokeism i engelskspråkiga länder.

I en hätsk debatt på brittisk teve jämförde Brexitledaren Nigel Farage den statyförstörande rörelsen Black Lives Matter med talibanerna. Det var inte Farage som gjorde debatten hätsk. Han stod för den rimliga åsikten att man inte bara kan gå runt på stan och slå sönder saker som strider mot ens värderingar. Hans motståndare menade dock att den antirasistiska kampen står över lagen.

Black Lives Matter-rörelsen har vind i seglen just nu, inte minst i underhållningsbranschen. Flera animerade TV-serier byter nu ut skådespelare som har fel hudfärg. Den amerikanska TV-serien The Simpsons har beslutat att inte längre använda vita röstskådespelare till de rollfigurer som har annan etnisk bakgrund, enligt ett pressmeddelande från seriens producenter. Även om en skådespelare inte syns, utan bara lånar ut sin röst, är det alltså diskriminerade och rasistiskt om en vit skådis ger röst åt en svart rollfigur.

I serien oönskade och socialt oacceptabla uttalanden har jag nu kommit fram till följande tankekonstruktion: Frågan är om vi märkt av coronat utan allt ståhej i media. Det är en tillspetsning av en fråga som hörs allt oftare nämligen om boten, alltså nedstängningar och motsvarande, är värre än coronasoten.

Sommarens dofter, smaker och ljud för oss tillbaka till några av våra första minnen. En doft av tjära, hav eller skog kan räcka för att återigen förnimma det omhändertagna barnets känsla av trygghet och tillräcklighet. På något sätt finns ofta föräldrar eller far- eller morföräldrar med i bilden. Antagligen är det deras omsorg, deras kärlek som minnet förmedlar. Som vuxna kan vi gå tillbaka till våra minnen och hitta kraft i upplevelsen av trygghet och stabilitet. Kanske är det ofta det vi försöker göra på sommaren.

Det går också en röd tråd genom alla reportage som beskriver olydnaden hos medborgarna, och den röda tråden är att det med ytterst få undantag är majoritetsbefolkningen som hängs ut. Det är helt riskfritt att visa svepande filmklipp över en samling vita svenskar som rör sig i parker eller i krogköerna, eftersom ingen skulle komma på att skrika om diskriminering eller rasism. Om filmerna visar så kallade rasifierade gäller helt andra regler, och helt andra kommentarer.

Ännu har ingen dom över den svenska coronapolitiken fallit annat än att den preliminärt av många – till skada för den så kallade Sverigebilden – anses misslyckad. Enda hoppet för Sverigebilden vore om förre statsepidemiologen blev sannspådd i sin förutsägelse att när coronat är färdigt så kommer lika många människor per tusen att ha dött i alla länder. Om det dog riktigt många norrmän och finnar så skulle Sverige således få upprättelse.

Var Karl XII en bra eller dålig kung?

Om jag inte missförstår står vi här inför en graverande samhällelig realitet som väcker åtminstone två besvärande frågor. Den första frågan är varför detta sociala fenomen – att systemet ibland låter coronasjuka äldre dö i stället för att ge dem adekvat medicinsk behandling; något som på mig alltså låter som mord eller i varje fall vållande till annans död – inte väcker någon upprörd allmän debatt trots att man inte behöver leta så mycket i svenska och utländska media för att se saken påtalas. Den frågan kan jag inte svara på.