Jag har sagt/skrivit det många gånger förut, men det behöver upprepas igen: Folkpartiet är tvärtemot vad de själva påstår inte ett liberalt parti.

Kära vänner, nu har jag eldat upp mitt skägg. Varför? Ja, varför värmer en kommun upp en insjö fem grader? Varför renoverar Falun två hoppbackar för 100 miljoner kr fastän det bara finns fem backhoppare i kommunen? Varför byggde Landskrona en dimmaskin för 200 000 kr i en rondell? Varför är Hells Angels kommunal hyresgäst i Karlstad? Varför…

Beväpna er! Igår luftade jag några tankar om den politiska utvecklingen inför och efter valet för vännerna i FMSF. Två pessimistiska samhällstrender och en väg att vara sant konträr mot dessa, en uppgift som inte minst faller på axlarna hos det fåtal pålästa idealister som är kvar inom partipolitiken.

Dessa affischer har jag stört mig på. Som tur är har ett visst socialt nätverk gjort mig uppmärskam på följande klockrena – och samtidigt utbildande – seriestrip att kontra med. Det enda som krävdes var en print-out, och lite tejp!

Idag lanserar jag thebestpoliticalworks.org, en hemsida där du kan berätta för andra vilken politisk litteratur, dokumentär eller föreläsning du tycker bäst förklarar varför ett visst politiskt förslag är bra eller dåligt. Min förhoppning med sidan är att den blir tillräckligt populär så att den högst rankade litteraturen på sidan faktiskt ger den bästa introduktionen till varje politisk ideologi och fråga, så att dess namn gör rätt för sig.

Den senaste tiden har det blivit allt mer ”inne” att förakta folk på basis av deras hudfärg, kön och sexuella läggning. Det handlar dock inte om de traditionella grupperna, utan det handlar om som Miljöpartiets Åsa Romson uttryckte det ”vita medelålders heterosexuella män”.

DN rapporterar att bland annat på grund av gynnsamma väderförhållanden så är elpriserna ”rekordlåga”, något som innebär att en typisk villaägare sparat in 1000 kronor det första halvåret.

På sistone har det uppstått en mer offentlig schism mellan Cissi Wallin och den så kallade Twitterfeministklubben. Igår kväll handlade plötsligt hela debatten om att acceptera eller ta avstånd från mig. Den här bloggen verkar ha rivit upp ett svårläkt sår, med tanke på att det är snart 5 månader sedan jag slutade skriva aktivt — och att precis samma invändningar som tidigare upprepades.

I motsats till vad man gärna vill tro, så finns det inga som helst garantier här i livet. Allt är ett spel och ett vågstycke.
Vi samverkar i samhällen och kommersiella arrangemang för att förhoppningsvis lindra eller sprida skadan när den inträffar, samt för att gemensamt skapa bättre överlevnadsförhållanden. Vi är själva långt från perfekta och människor av olika slag är vad som ger oss mest problem i livet.

För det första – det är inte exploatering sålänge det är ett frivilligt utbyte. Påminner mig om en utekväll nyligen, då en av personerna i sällskapet klämde till med “Norge utnyttjar svenskar som billig arbetskraft, de får dem att göra skitjobben”, sagt i en offerton. Och jag bara var tvungen att gå in. “Nej, du går med på det, då är du inte utnyttjad”.

Voluntaryismen/ libertarianismen är oerhört enkel eftersom den kan besvara den mest relevanta av alla politiska frågor: Frågan om HUR en politisk reform skall genomföras. Just denna fråga förekommer sällan eller aldrig i mer utopisk socialistisk och fascistisk doktrin.

Att samla ett folk utifrån deras religion eller etnicitet under en och samma stat var en av flera konsekvenser av den protestantiska reformationen och behovet av att ha stående arméer till statens förfogande. Sociologen och statsvetaren Charles Tilly beskriver denna historiska utveckling i boken Coercion, Capital, and European States, AD 990–1990. Tilly skiljer intressant nog också på kapitalintensiva och tvångsintensiva stater och menar att stater med utvecklad handel, infrastruktur och kapitalism fodrade mindre tvångsintensitet än stater som hade lägre grad av utvecklad ekonomi.

Det här är mest en round-up av haveriet som skett i mitt flöde och på Melonpartiets kongress. Så mycket direkt antiliberalt och kommunistiskt dravel vet jag inte om väljarna verkligen vill ha.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till dem som tror att de har rätt att bestämma över mig. Syftet med det var att få dessa individer att tänka lite, samt givetvis att framhäva min syn på hur saker och ting ligger till.

När jag skrev detta så föll några saker på plats, så att säga.

Det är hög tid att borgerligheten i allmänhet och i synnerhet liberaler i Sverige gör upp med medianväljarsträvandet, kommunikationskonsulter som inte vill bråka och den vaga problembeskrivningen i arbetslinjen. Det är inte för att arbetslinjen är dålig eller för att det inte föreligger en avgrundsdjup skillnad i visionen om Sverige utan för att den är urvattnad och har tappat den grundläggande marknadsekonomiska synen på en frisk arbetsmarknad.

Här kommer en nischad eu-valsanalys med fokus på ideologi. Det parti som det gått absolut sämst för är utan tvekan Moderaterna. De partier som det gått bäst för i valet till Europaparlamentet har haft en tydlig ideologisk agenda som kommunicerats i all enkelhet. Agendorna har också varit radikala. Man har haft tydliga budskap som väljare fattar, ser och identifierar som relevanta problemformuleringar. Alla är mer eller mindre populistiska på gott och ont. Tyvärr är det socialism, protektionism och främlingsfientlighet som vinner på det.

Göran Greider stack ut och sprang en runda i skogen för ett rött Europa här om dagen. Själv tog jag 23 km i min älskade skog för ett frihetligt, liberalt Europa. Jag kände på mig att det blir ett långdistanslopp, med många uppförsbackar. Inte minst att döma av prognoserna från EU-valet och opinionsmätningarna inför hösten.

För några dagar sedan skrev Totte Löfström, debattchef för Nyheter24, en artikel om att han hatar män. Artikeln blev, såvitt jag sett i sociala medier, i allmänhet väl mottagen av den feministiska rörelsen. Jag invände för egen del att artikeln är ett skolexempel på sexism, allmänt definierat som att nervärdera på grund av kön.

Miljöpartiet! Nä, jag skojar. Tyvärr. Det blir ingen upprepning av 2010 års riksdagsröst. Ett EU-kritiskt, grönt och livsstilsliberalt parti hade varit lockande, men dagens Miljöparti är tyvärr inte riktigt där.