Konspirationsteoretikern är en av de mest bespottade karaktärerna i samhället. Ingenting är så enkelt som att håna honom. Det skrattas alltid när en konspirationsteoretiker sagt någonting. Vill man ha sina kompisars ryggdunkningar är en fyndig kommentar betydligt mer än vad som behövs, vanligtvis räcker det med att bara upprepa vad konspirationsteoretikern sagt.
“Hoho, här är det någon som tror på någonting som verkar galet!”
Det är inte heller nödvändigt att man ska vara insatt i en konspirationsteori eller kunna något för att få såga. Alla kan vara med i denna lek. Men i denna häxjakt har förnuftet gått förlorat. Det är sunt att officiella versioner ifrågasätts. Självständigt tänkande och ifrågasättande är dygder vi borde försvara.

Debatten om Thomas Pikettys bästsäljare Capital är minst sagt livlig. Som jag kommer förklara i detta inlägg, är det inte bara österrikiska frimarknadsekonomer som är kritiska till Pikettys teorier; till och med “heterodoxa” ekonomer från vänsterflanken är förskräckta av dess behandling av kapital- och ränteteori.

Det tog ungefär tre minuter innan jag på allvar förstod att någonting var annorlunda. Vi hade precis satt oss i bilen från Atlantas flygplats, på väg mot Mises Institute i Auburn, Alabama. Under några månader hade jag plöjt igenom texter för Mises University 2014 och smått funderat på hur det skulle vara, vilka sorters människor som skulle vara där, vad som skulle hända och några hundra andra saker.

I en intervju med SVT om sin film “Varg” förklarade skådespelaren Peter Stormare hur många liv som slås sönder av statens aktioner. Stormares åsikter påminner om en svensk anda som man ibland glömmer bort, en svenskhet som består av att man ifrågasätter, kritiserar och trotsar centralmakten. Det finns människor ute i vårt land som vill vara ifred och som har tröttnat på politiker.

Murray Rothbard menade att all historia är berättelsen om kampen mellan makten och marknaden, mellan staten och det fria samhället. Svensk historia är inget undantag. I skolan får man lära sig om hjältekonungar och ett folk som likt en fårskock lojalt har följt sina ledare. Inget kunde vara mer osant. Svensk historia är framförallt en berättelse om kampen mellan folket och centralmakten.

Ju mer jag läser Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century, desto värre blir det. Ta det här stycket till exempel: