På sistone har det uppstått en mer offentlig schism mellan Cissi Wallin och den så kallade Twitterfeministklubben. Igår kväll handlade plötsligt hela debatten om att acceptera eller ta avstånd från mig. Den här bloggen verkar ha rivit upp ett svårläkt sår, med tanke på att det är snart 5 månader sedan jag slutade skriva aktivt — och att precis samma invändningar som tidigare upprepades.

För några dagar sedan skrev Totte Löfström, debattchef för Nyheter24, en artikel om att han hatar män. Artikeln blev, såvitt jag sett i sociala medier, i allmänhet väl mottagen av den feministiska rörelsen. Jag invände för egen del att artikeln är ett skolexempel på sexism, allmänt definierat som att nervärdera på grund av kön.

Ni har säkert inte hört talas om Rothbards lag. Men denna lag (som formulerades med glimten i ögat) säger att människor tenderar att specialisera sig på det de är sämst på. De flesta aktivt debatterande radikalfeminister jag stött på har illustrerat Rothbards lag väl. De specialiserar sig på att vara mot sexism, men fäller ofta själva sexistiska uttalanden om män. De specialiserar sig på att vara mot rasism, men dömer ofta folk på grund av deras hudfärg. De specialiserar sig på jämställdhetsfrågor, ofta utan att visa grundläggande respekt för oliktänkandes övertygelser och upplevelser.

Har du någonsin försökt att diskutera med en 9/11 truther? Det är en surrealistisk upplevelse. Du formligen bombarderas med textväggar, YouTube-klipp, Alex Jones-utbrott och länkar till allsköns rapporter från hemsidor med 911infotruth i domännamnet.

Knappast något är väl en så effektiv inkörsport till självrättfärdigande dumdryghet, som det intersektionella perspektivet. Det råder ofta allmän konsensus i samhället om att vissa egenskaper är särskilt positiva eller önskvärda. Åter andra egenskaper betecknas som särskilt positiva eller önskvärda av det intersektionella perspektivets uttolkare, trots att det inte behöver återspeglas i allmän konsensus.

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

På sistone har jag ställt den här frågan till ett antal personer inom den radikalfeministiska rörelsen: är det rätt eller fel att tala nervärderande om grupper baserat på deras hudfärg eller kön? Ingen har hittills velat svara att det är fel, och skälet är förstås uppenbart. Frågan inkluderar även män och personer med vit hudfärg.

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.