När jag skrev om F! nyligen så pekade jag på att den stora faran med deras framgångar är att de lär driva de etablerade partierna till att bli ännu mer feministiska. Vi behövde sannerligen inte vänta länge på ett konkret exempel på det. I vad som tveklöst är ett försök att hejda flykten av vänsterväljare till F! föreslår nu Socialdemokraterna ett förbud mot vad man kallar ”sexistisk reklam”.

I dag har jag deltagit i ett seminarium och i en paneldiskussion om crowdfunding och crowdsourcing under rubriken “Svensk politisk crowfunding från slagskepp till personvalskampanjer”. Beskrivningen av seminariet som också filmades och länkas längre ner lyder:

I några diskussioner om marknadsanarkism kommer ibland frågan upp om inte rika individer i det samhället kommer att kunna köpa rättvisa för att få sin vilja igenom. Hur skulle det kunna ske? De möjliga sätten verkar vara genom att den rike (1) köper till sig det i förhandlingarna, (2) anställer en massa soldater som sedan för igenom dennes vilja eller (3) mutar domare. Som jag ser det är det alla tre nog nästan omöjliga i ett utvecklat samhälle med öppna kommunikationer. I det här inlägget tänkte jag ta upp dessa punkter som argument och sedan gå igenom dem, för att visa varför jag tror de inte riktigt håller.

Ni har säkert inte hört talas om Rothbards lag. Men denna lag (som formulerades med glimten i ögat) säger att människor tenderar att specialisera sig på det de är sämst på. De flesta aktivt debatterande radikalfeminister jag stött på har illustrerat Rothbards lag väl. De specialiserar sig på att vara mot sexism, men fäller ofta själva sexistiska uttalanden om män. De specialiserar sig på att vara mot rasism, men dömer ofta folk på grund av deras hudfärg. De specialiserar sig på jämställdhetsfrågor, ofta utan att visa grundläggande respekt för oliktänkandes övertygelser och upplevelser.

Ja, det finns en aktuell faktaspäckad, tjock bok om ekonomi som alla borde läsa. Nej, det är inte den du tror. Har just avslutat fantastiska Fragile by design – The political origins of banking crises and scarce credit av Charles Calomiris och Stephen Haber (Princeton University Press, 2014). En bok som ger fördjupade kunskaper och insikter om den närmast oundvikliga relationen mellan banker och politik genom en historisk genomgång av fem länder.

Säg att vi kan dela in alla sorters handlingar i fyra kategorier: de som gynnar en själv och de som gynnar andra – samt de handlingar som inte gynnar en själv och de som inte gynnar andra. Hur stort överlapp är det då mellan de handlingar som gynnar en själv och de som gynnar andra; hur vanligt är det att de handlingar som är i ens egenintresse är sådana som andra också uppskattar?

Har du någonsin försökt att diskutera med en 9/11 truther? Det är en surrealistisk upplevelse. Du formligen bombarderas med textväggar, YouTube-klipp, Alex Jones-utbrott och länkar till allsköns rapporter från hemsidor med 911infotruth i domännamnet.

Knappast något är väl en så effektiv inkörsport till självrättfärdigande dumdryghet, som det intersektionella perspektivet. Det råder ofta allmän konsensus i samhället om att vissa egenskaper är särskilt positiva eller önskvärda. Åter andra egenskaper betecknas som särskilt positiva eller önskvärda av det intersektionella perspektivets uttolkare, trots att det inte behöver återspeglas i allmän konsensus.

Den 28:e mars skrev väldigt många företrädare för Ung Vänster ett inlägg där de krävde förbundsstyrelsens avgång. För några timmar sedan hakade SVT Blekinge på och genomförde en intervju med Ung Vänster Blekinges distriktsordförande Erik Drottman om slitningarna i Ung Vänster. Anledningen till att det bråkas i Ung Vänster (om rapporteringen och inlägget i Arbetaren stämmer) är att örebrodistriktets ordförande Markus Allard avsattes efter att ha offentligkramat våldsverkarna i Revolutionära Fronten.

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Diana Nyman, finsk rom som var inbjuden av regeringen för att tala om diskriminering av romer, blev stoppad när hon skulle gå in frukosthallen på Sheraton hotell i Stockholm. Hon säger till GT att detta inte är något ovanligt:

Det drabbar oss romer i affärer och restauranger, vi lever med detta i vår vardag. Det påverkar mig, man måste hela tiden hantera de här sakerna och såna här situationer.

Det är förstås beklagligt att det här hände, men är det verkligen så konstigt? Det finns en anledning till att personer klädda i traditionell romsk klädsel blir lite extra bevakade: de är gravt överrepresenterade vad gäller många typer av brottslighet.

På sistone har jag ställt den här frågan till ett antal personer inom den radikalfeministiska rörelsen: är det rätt eller fel att tala nervärderande om grupper baserat på deras hudfärg eller kön? Ingen har hittills velat svara att det är fel, och skälet är förstås uppenbart. Frågan inkluderar även män och personer med vit hudfärg.

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.

Det händer då och då att vi hamnar i situationer där vi angrips av polis eller myndigheter.
Med ”angrips” menar jag inte här nödvändigtvis en fysisk konfrontation. Det kan vara så enkelt som ett kuvert i brevlådan där du anklagas för något eller krävs på pengar för någon inbillad förmån eller för ett konstruerat ”brott”.

Har oftast minst en serie jag följer. Då och då kommer ett par repliker det frihetligt lagda sinnet hajjar till på. Som när Andrea i The Walking Dead förtvivlat skriker till när hon får reda på att “there is no government left”. På grund av ovanstående encounters of the mind sjösätts härmed en ny bloggserie: smygetatism i filmmediet, som jag tänkt kalla den.

Jan Guillou har inte internet. Om det ursäktar att trötta ideologiska dogmer ersätter faktakoll är upp till hans redaktör. Janne har hur som helst suttit på sin kammare och på skrivmaskinen plitat ihop en kolumn om att ”privatkapitalistiskt järnvägskaos” härledd till ”Thatcherismen” på 80-talet lett till att ”allt blivit sämre och betydligt farligare för passagerarna”. Ja, vi har hört den förut.

Jag såg andra delen av Belinda Olssons “Fittstim – min kamp” igår, och jag slås av vilken syn vissa feminister har på fakta. Jag tänker på Mian Lodalen, som sa:

Vissa saker kan man tolka, sen finns det saker som är rena fakta, det går inte att prata bort det.  Som att var tionde dag dödas en kvinna av en man som älskat.

Men enligt BRÅ, Nationellt centum för kvinnofrid, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund (och alla andra som inte bluffar med fakta) så är antalet kvinnor som mördas i Sverige 17 per år.

Det känns som att jag hela tiden skriver om en viss svensk radikalfeminist, men det bara råkar bli så, då hon skriver så många hatiska och sexistiska saker. För några dagar sedan skrev hon inlägget “Män skall inte kunna komma undan med ignorans” som handlar om det märkliga våldtäktsmål där en man frias då han inte förstod att kvinnans nej var ett riktigt nej, utan trodde att det ingick i någon slags dominanslek. Jag förstår verkligen att den domen gör folk upprörda, och jag hoppas att hovrätten tar upp fallet – inte för att jag påstår att mannen är skyldig eller att tingsrätten har fel, utan för att det alltid är bra om en högre instans bestående av mer än en professionell domare granskar fall där den allmänna rättsuppfattningen går stick i stäv med tingsrättens dom.

De vill att ”oliktänkande” ska inkluderas, men vill samtidigt inte ha med folk som ”uttalat judehat”. Vad är det om inte att exkludera oliktänkande? Varför är det mer okej att exkludera de så kallade ”judehatarna” än att exkludera judar som gnäller över ”judehat” så fort någon påpekar att det kanske kanske finns en strukturell överordning av judar.

För att kunna ha fri invandring utan att riskera att folks löner sjunker skulle staten kunna tillåta helt fri invandring till speciella ekonomiska zoner som har lägre skatter och regleringar och där invandrarna inte konkurrerar mycket med annan arbetskraft. En sådan decentraliserad invandringspolitik gör det möjligt att testa olika system för att se vad som bäst hjälper invandrare att komma in i samhället. Det ger även invandringsmotståndare möjlighet att leva i ett samhället med lite eller ingen invandring.

I den politiska debatten i Sverige kan det fortfarande vara lite svårt att höra någon stå upp och försvara sänkt skatt av moraliska skäl, samt att faktiskt förklara den personliga bakgrunden till varför man gjort detta ställningstagande. Därför tänker jag försöka göra det nu.

Socialdemokraterna och Löfven vill sänka Sveriges arbetslöshet, målsättningen är ”lägst i Europa” tills 2020. Det är i sig en ambitiös och vällovlig målsättning, men som vanligt när den här typen av idéer dyker upp så är det första en gnällig tant måste fråga sig just: Och hur hade du tänkt att det skulle gå till?

I dag skriver Miljöpartiet att man vill utmana Centerpartiet på debatt om landsbygden. Annie Lööf har givetvis redan kommit med ett svar, men eftersom jag också är Centerpartist och gärna vill sitta i riksdagen för Centerpartiet så tänkte jag att jag också kan ta mig friheten att ge ett första svar på förfrågan.

>Jag kanske inte kan ge full klarhet i detta här, men jag skulle vilja visa dig att du har två sidor som du kanske inte var medveten om eller såg som två skilda saker.

Först och främst så är du en produkt av Naturen eller en skapande kraft. Vi människor kan ännu inte skapa liv från grundämnen och energi, såsom Naturen kan. Vi kan på sin höjd manipulera Naturens skapelser. Du föddes av din mor som ett resultat av den fortplantningsprocess vi har bland däggdjuren. Du är en levande organism som existerar i den verkliga världen, närmare bestämt denna vår Jord.

Det har hittills sagts att staten bara övervakar datatrafik när den passerar landets gränser. Detta håller nu på att luckras upp, vilket vi har kunnat läsa om de senaste dagarna:

Har kvällstidningarna mjukvarusystem för att generera rubriker? Gör de a/b-testning med algoritmer som med varierande frekvens inkluderar ord från särskilda ordlistor, t.ex. “skräck” och “bajs”? Ger de algoritmerna feedback från besöksfrekvenser för att utvärdera olika strategier?

Reserapport från International Summit for Wireless Community Networks i Berlin 2013.

Howard Roark skrattade. Han stod på en klippavsats högt uppe i bergen och blickade ner längs de björk- och tallbeväxta kullarna mot dalen nedanför. Granit och trä, tänkte han, att omformas till resliga byggnader formade efter en tanke i ett överlägset intellekt. Det vore något annat än de amatörmässigt hopfogade ruckel som låg utspridda framför honom, och som fått honom att brista i skratt.