Storbritannien röstade som bekant för att lämna EU och idag meddelade premiärminister Cameron att han avgår (dt.se). Frågan är hur detta påverkar Dalarna?

När nu Storbritannien kommer att lämna EU, vilket lär ske inom två år, kan EU förhoppningsvis komma att förändras för att inte liknande krav på att lämna EU växer sig starkare i Finland, Frankrike och Sverige.
Detta är en lista på vad jag hoppas på:

I takt med att sk “gammelmedia” stängt sina kommentarsfält har den publika Internetdebatten flyttats till Facebook och Twitter. Det är en olycklig utveckling, då det ofta är uppenbart att de flesta som kommenterar där bara läser rubriken. Att ha möjlighet att kommentera artiklar hos “gammelmedia” tillhörde kanske storhetstiden från förr, innan mediakrisen tog fart på allvar. Fast eftersom alla kommentarsfält till slut alltid handlar om invandring blev det dyrt att hålla moderatorer dygnet runt och media stängde successivt ner möjligheterna.

I Expressen kultur skriver juristen Thomas Engström: “Jag tror att människor känner på sig, i varenda nervcell i kroppen, att EU-institutionerna drar till sig fel slags folk. Vilken politiskt engagerad människa vill sätta sig och pendla mellan Strasbourg och Bryssel för att där hålla meningslösa omröstningar i icke-frågor, när de borde ha stannat i sina huvudstäder och bedrivit politik på riktigt? […]

En dag som denna, när Storbritannien röstat för Brexit med oväntat bred marginal, är det intressant att se det politiska och mediala etablissemangets reaktioner i Sverige. Det är bitterhet och ilska över hela linjen. Den gemensamma reaktionen tycks vara: “Maken till fräckhet!”Annie Lööf kallar resultatet en “katastrof”, Carl Bildt tycker att det är “en mardröm”, Jan Björklund anser att det är “chockartat”, Birgitta Ohlsson kallade det för “en sorgens dag”.

Midsommaraftonens morgon fylls av etablissemangets magsura kommentarer om den brittiska EU-omröstningen. Skyll er själva, säger jag. Folket vill inte ha centralstyrning, kommandoekonomi, överstatlighet, byråkrati och demokratiskt underskott. Inte britterna. Inte heller fransmännen, italienarna eller svenskarna. Folket vill inte ha megalomaniska projekt som löper amok utom kontroll – som den gemensamma flyktingpolitiken och euron.

Storbritannien röstade för självständighet från EU. Så vad händer nu? Till en början – rätt lite. Det kommer att ta tid innan förhandlingarna kommer igång på allvar. Ett skäl är att man inte vill störa det franska valet nästa vår och helst inte heller det tyska nästa höst. Men jag kan mycket väl ha fel på den punkten. Det finns uppenbart goda skäl att göra processen så kort som möjligt, för att snabbt kunna vända blicken framåt. Men även då kommer utträdesförhandlingarna att ta sin tid.

Brittiska folket valde igår att lämna EU. Det var ett klokt beslut. EU-projektet har i 15 år varit på fel spår, med allt hårdare centralism samtidigt som makthavarna i Bryssel inte utsätts för demokratisk prövning. Självfallet hade det varit bättre om en grundläggande omstrukturering av unionen kunnat ske i mer ordnade former, men när eliterna vägrar lyssna och sätter sig över opinionen finns inget annat val än att riva ner för att kunna bygga nytt.

Britannia leads the way! Ja, jag vill leva, jag vill dö, i Norden! Inte i Europa. Självklart ska vi vara vänner med och vänliga mot våra grannar i Europa. Men vi ska inte vara deras gisslan och minst av allt centralplutokraternas gisslan och undersåtar. Norge är ett fritt land. Danmark har undantag från Maastrichtfördraget och behöver exempelvis inte införa Euron som valuta. Finland är inte ännu med i NATO. Det finns med andra ord förutsättningar för att även Sverige lämnar EU och kanske, kanske kan Danmark och Finland ansluta till ett Nordiskt samarbete.

Det verkar gå mot att Storbritannien lämnar EU. Landet som av många betraktas som västerlandets vagga, där Magna Charta skapades, där individens frihet etablerades, landet som koloniserade stora delar av världen, vars gamla kolonier idag också är ledande, vars språk talas i alla länder på alla kontinenter. Landet som initierade den industriella revolutionen, vars kultur spreds över hela världen från Shakespeare till Beatles till Monthy Python. Inget annat land har ens varit i närheten, någonsin. Idag röstade de för att lämna den Europeiska unionen.

Jag gick och lade mig förvissad om att när jag kollade mobilen på morgonen här i Kina, mitt i natten i Storbritannien, skulle det stå att stanna-sidan vunnit i EU-omröstningen. I stället fick jag möjlighet att följa en spännande valvaka i BBC med lämna-sidan i ledning, en ledning som bara växte allt eftersom rösterna räknades.

Nu är klockan tre och jag har tänkt sova lite i natt också. Men först en reflektion om hur det kunde gå så illa för Remainkampanjen i Storbritannien. Jag har varit inne på detta förut, men några viktiga punkter är dessa: 1) Man gjorde omröstningen till en förtroendeomröstning för David Cameron. Detta mobiliserade arbetarväljare som såg sin chans att göra det man inte klarade i parlamentsvalet. För övrigt exakt samma misstag som Göran Persson gjorde i euroomröstningen 2003 i Sverige.

Nybloggat på HAX.5July.org: Possible new developments in the Sweden vs. Assange case » Nu görs nya trevare om att svenska åklagare skall få förhöra Wikileaks grundare Julian Assange, på Ecuadors ambassad i London. Frågan är om detta nya försök kommer att bli lika halvhjärtat som de föregående.

Ofta när jag diskuterar politik nuförtiden så handlar det väldigt mycket om kontexten, dvs hur man ska skapa en bra grogrund för ett lands styre, eller ickestyre, lite beroende vilken politiks åskådning man har. Det talas om små stater med begränsat politiskt utövande, nattväktarstat, direktdemokrati, aristokrati, plutokrati, monarki osv osv. Hur viktig är egentligen den politiska formen?

Man hör ibland påståendet att staten är berättigad att samla in pengar från dess medborgare eftersom pengarna kan användas bättre. Påståendet används till exempel av dem som försvarar att folk som inte studerar på universitet eller högskola ska betala för dem som gör det – ickestudenterna påstås tjäna i det långa loppet på investeringen i kunskaper och färdigheter. Jag tror inte att man borde förlita sig på en central instans i samhället att beräkna var pengar gör störst nytta.

Kammarrätten har beslutat att landets internetoperatörer måste lämna ut användaruppgifter till polisen – oavsett vilken slags brott det gäller. Detta är naturligtvis ett avsteg från alla löften om att datalagringen endast skulle användas för att utreda allvarliga brott, som ställdes upp från politisk sida när den infördes. Just nu används den i alla sammanhang även vad gäller småsaker, som fildelning. Det är dessutom ett avsteg från EU-domstolens dom om att upphäva datalagringsdirektivet.

Feministen Cissi Wallin skriver i Metro att vi män måste skärpa oss, “kavla upp ärmarna lite grann och bidra”. Bidra med vad, undrar du. Jo, Wallin tycker att män måste släppa fram kvinnor mer. Givetvis inte mot bakgrund av en enskild kvinnas kompetens utan just för att hon är kvinna. Detta är inget annat än en nedlåtande syn på både kvinnor och män. Vi är våra kön, inget mer. Tydligen. Metro är ett tillhåll för just sådana texter. Korta men väldigt arga krönikor som handlar om hur hemska (och, ironiskt nog, arga) män är.

5 Juli-podden nr 5: EU röstar om ny webbcensur – igen. Silicon Valley gör uppror mot övervakningen. Och så reder vi ut kuppen mot den digitala valutan Ethereum / The DAO. Med Karl Andersson och Henrik HAX Alexandersson.

Är det bara astrologer, oraklet i Delfi och dysterkvistar med en tvivelaktig politisk agenda som försöker förutsäga vad som kommer att hända i framtiden? Så låter det ofta i det offentliga samtalet, där seriösa prognoser och beräkningar buntas ihop med vetenskapsfientliga foliehattar och avfärdas. Om vi bara vill tillräckligt mycket, öppnar våra hjärtan och sjunger ”We shall overcome” så kommer allt att ordna sig, och den som varnar för negativa konsekvenser är en mörkerman som behöver värdegrundsdrillning för att inte kasta oss tillbaka till 30-talet.

Låt oss för ett ögonblick anta att vi verkligen vill motverka islamistisk radikalisering och våld. I så fall tycker jag att vi beter oss bakvänt. Ingen människa rår för vilken kulturkrets han eller hon föds in i. Det är förvisso en av de faktorer som kan bidra till att forma människor. Andra faktorer är till exempel det samhälle individen lever i och hur hon blir bemött av andra människor. […]

Bostadsbyggandesamtalen mellan regering och alliansen har brutit samman eftersom ingen sida vill genomföra några förändringar som löser problemen med bostadsbyggandet i Sverige. Istället får vi några symboliska förslag, som mestadels handlar om att det ska tillsättas utredningar. Centralt i regeringens 22-punktsförslag är att de tror att man genom att ge skattepengar till de som bygger bostäder (“subventioner”) så ska det bli billigare att bygga. Som bekant fungerar inte byggmarknaden i Sverige så.

En av de filosofer som jag läste under den kommunitära vågen på 1990-talet var Harvardprofessorn Michael Sandel. Han intervjuas nu i brittiska magasinet New Statesman om varför folk överger etablissemangen för nya uppstickare. Sandel menar att människors missnöje med de etablerade partierna mer beror på kultur och frågor om tillhörighet än om ekonomi.

Under fyra månader har bostadspolitiska samtal pågått över blockgränsen. Det har dock under den senaste tiden varit uppenbart att dessa inte ledde någonvart. När Miljöpartiet fick en ny bostadsminister efter den helt misslyckade Mehmet Kaplan uttryckte vissa bedömare att det skulle bli fart på samtalen igen. Peter Eriksson, hette det, är ju så erfaren och samarbetsinriktad. Resultatet blev det rakt motsatta.

Det spekuleras livligt om vad som händer vid en Brexit, om britterna röstar för självständighet från EU. Men det är även värt att fundera över vad som händer om de stannar. Vid en seger för Stanna-sidan kommer premiärminister Cameron att få en delvis förstärkt förhandlingsposition mot Bryssel. Många kommer naturligtvis ändå att försöka påskynda utvecklingen mot ett allt mer integrerat och federalistiskt EU. Men det kommer att vara svårt att hålla sig helt kallsinnig inför alla de frågor som den brittiska folkomröstningen satt ljuset på. Reformkrav kommer att resas.

Karin Hagren Idevall har skrivit en avhandling i Nordiska språk, berättar SVT. Hon kommer fram till att vi alla är rasister, för vi gör språklig skillnad på vi och dem. Kul för henne, eller är jag rasist då? Jag har lite funderingar kring hur det kan bli så illa med lättkränktheten att alla kan dömas som rasister. Är inte hon själv rasist som dömer oss så? Endast judar kan skämta om judar utan att vara rasister. Endast negrer kan kalla andra för negrer utan att vara rasister. Men enligt KHI kan inte vi svenskar kalla oss just svenskar, för då är vi lika fullt rasister. När vi kallar oss svenskar exkluderar vi nämligen andra och det är rasistiskt.

Drygt 7 av 10 svenskar vill stanna i EU. Knappt 2 av 10 vill lämna, visar en ny Sifomätning. Det kan låta betryggande för alla som älskar den europeiska superstaten och dess utveckling. Men även de mest entusiastiska EU-anhängarna ska veta att dessa siffror kan ändras fort. Storbritannien röstar om sitt EU-medlemskap den 23 juni. Brexit skulle vara en stor händelse på många sätt, och det skulle kunna sätta en boll i rullning.

Religionens roll som ett sammanhållande kitt i ett samhälle lyfts ofta fram som något positivt. De kristna värderingarna anses vara ett slags fundament för vår västerländska civilisation. Samtidigt är det märkligt att betrakta vår civilisations stora steg i utvecklingen – från hellenismen, renässansen, upplysning till den industriella revolutionen – de vilar alla på sekulär grund. När vi bekämpade religionen och satsade på förnuft och humanism, det var då vi lyckades, det var då vi utvecklades.

Efter massakern i Orlando diskuterar USA just nu en så kallad no-buy-lista. Tanken är att människor som finns i the Terrorist Screening Database inte skall få köpa vapen. Detta är den lista som till exempel avgör vem som skall drabbas av extra grundlig säkerhetskontroll på flygplatserna – eller helt nekas att flyga. Antalet felaktiga flaggningar är dock många. Till och med Cat Stevens och senator Ted Kennedy har råkat ut för detta. Så listan är inte helt pålitlig och inte heller komplett.