Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Vägra skämmas

Är det bara astrologer, oraklet i Delfi och dysterkvistar med en tvivelaktig politisk agenda som försöker förutsäga vad som kommer att hända i framtiden? Så låter det ofta i det offentliga samtalet, där seriösa prognoser och beräkningar buntas ihop med vetenskapsfientliga foliehattar och avfärdas. Om vi bara vill tillräckligt mycket, öppnar våra hjärtan och sjunger ”We shall overcome” så kommer allt att ordna sig, och den som varnar för negativa konsekvenser är en mörkerman som behöver värdegrundsdrillning för att inte kasta oss tillbaka till 30-talet.

Min vänstra fot

Min morfar Manne, som dog innan jag föddes, var politiker. Han var ordförande i kommunstyrelsen, och ordförande i flera kommunala nämnder. Vid sidan om arbetet som tjänsteman på Arbetsförmedlingen (det här var på den tiden när även kommunalråd försörjde sig med ett vanligt förvärvsarbete) skrev han ledare i lokaltidningen. Han var även ordförande för Svegs arbetarekommun. Min morfar var socialdemokrat.

När den svenska underklassen blev osynlig

Den här texten har Gunnar Sandelin och jag skrivit tillsammans under sommaren. Vi är journalister från två olika generationer, Gunnar är dessutom socionom med erfarenhet av socialt arbete. Vi har ofta diskuterat hur den svenska underklassen försvann från journalistiken när socialreportaget ”rasifierades”, och till slut bestämde vi oss för att skriva om utvecklingen.

Kort om kåranda

När ordet ”kåranda” nämns i den svenska offentliga debatten så handlar det oftast om att journalister kritiserar poliser. Typfallet ser ut så här: En polis anklagas för att ha använt övervåld mot en gripen person. Men när internutredarna frågar de andra poliserna som var på platsen vad som hände så visar det sig att alla ”tittade åt ett annat håll”, eller ”var upptagna av annat” just då det påstådda övervåldet skedde, så ingen kan svara. När detta når medierna brukar journalisterna gå till rasande attack, anklaga poliserna för ”kåranda” och kräva rättning i leden.

Om drevet mot Neo

Mina ingenjörsstudier har dragit igång igen efter sommaruppehållet så jag har inte haft tid att i detalj följa reaktionerna på mitt förra blogginlägg, ” DN har förklarat krig ”. Jag har dock sett tillräckligt mycket för att fatta ett beslut: Jag lämnar Neos redaktionsråd. Magasinet Neo och dess chefredaktör har fått extremt mycket och onyanserad kritik för att jag sitter i redaktionsrådet.

DN har förklarat krig

Tänk om hon hade dött. Det var min första tanke när jag hörde om DN:s trakasserier mot Julia Caesar . Vi har alltså en 70-årig kvinna med hjärtproblem, som efter ett långt yrkesliv som journalist väljer att skriva under pseudonym för att skydda sina barn och barnbarn och sig själv från hotbilder som är allt annat än inbillade.

Procenträkning och allas lika värde

Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Det får mig att undra över den utslitna frasen ”allas lika värde”. Jag, mina barn och alla andra som inte har någon bindestrecksidentitet – vi är ju bara 100 procent svenskar. Betyder det att vi bara har halva människovärdet jämfört med Soran Ismail? Nu har jag i och för sig sett att Soran Ismail efter en fråga på twitter har förtydligat sig. Han skrev: ”Min nationalitet är 100 % svensk. Min etnicitet är 100 % kurdisk. Jag är inte halv, jag är dubbel”. Så kanske kan vi utan bindestreck säga: ”Min nationalitet är 100 % svensk. Min etnicitet är 100 % svensk. Sammanlagt är jag 200 % svensk”.