Man hör ibland påståendet att staten är berättigad att samla in pengar från dess medborgare eftersom pengarna kan användas bättre. Påståendet används till exempel av dem som försvarar att folk som inte studerar på universitet eller högskola ska betala för dem som gör det – ickestudenterna påstås tjäna i det långa loppet på investeringen i kunskaper och färdigheter. Jag tror inte att man borde förlita sig på en central instans i samhället att beräkna var pengar gör störst nytta.

Jag har skrivit om libertarianism förut. Till exempel har jag kritiserat en av libertarianismens grundläggande idéer, det så kallade självägandeskapet, i en krönika på Frihetssmedjan. Jag har också skrivit om skillnaden mellan liberalism och libertarianism och om ”smörja, sexism och haverier”: “Jag uppmanar till en sund selektion av importerade idéer och ett större fokus på produktionen av en egen tanketradition. Kan vi leverera det behöver inte svenska libertarianer släcka sin ideologiska törst på bloggar som drivs i förtvivlad falsett av konspiratoriska haverister.”

Med ”libertarianism” brukar moralfilosofer mena en viss typ av rättighetsetik. De typiska rättigheterna härleds ur den moraliska grundsatsen att varje människa äger sig själv och därför är berättigad att göra vad hon vill med sin egen kropp. Jag har skrivit om det så kallade självägandeskapet förut på Frihetssmedjan. Som politisk teori måste dock etiketten omfatta mer än så.
Det finns dem som kallas för libertarianer av både sig själva och av andra utan att hänge sig åt ovan nämnda typ av rättighetsetik.

Filosofen G.A. Cohens essä Why not socialism? (Princeton 2009) betraktas av många som obligatorisk läsning för politiskt intresserade. Tunga namn inom filosofin som Hillel Steiner och Jonathan Wolff beskriver den med ord som ”brilliantly”, ”timely” och ”disarming”. Själv är jag inte imponerad.

Det hör till politikers vardag att bli hårt pressade av journalister. Kritiska och intelligenta frågor ska besvaras på plats, inte sällan gällande sådant som ingen människa med rimliga förmågor är fullständigt insatt i: samhällets långsiktiga energibehov, nanoteknikens utvecklingskurva eller klausuler i internationella säkerhetspolitiska avtal från sextiotalet. En skicklig politiker måste därför inte bara vara tränad i sina ämnesområden utan även i att möta media. ”Svara på de frågor du vill få och inte de du faktiskt får”, föreställer jag mig att politiker får höra av sina stallkamrater.

Hanif Bali (M) skrev i förrgår på Expressens debattsida med anledning av att Botkyrka kommun ska samla in sociodemografisk data om sina invånare. Jag delar Balis åsikter, om än inte språkdräkten han klär dem i. Det offentliga borde inte ha eller verka för att samla information om vilken hudfärg och religion invånarna har, och om den ändå har sådan data borde den inte användas politiskt.

De pågående avslöjandena om skatteflykter har rört upp känslor hos många, men vissa i de mer principfasta liberala eller libertarianska lägren visar också en annan attityd. Skatteflykt, säger de, är ju bara att beskydda sin egendom från stöld. Jag sympatiserar generellt sett med den uppfattningen. Men, vilket måste hållas i åtanke, argumentet tappar mycket i vikt om den egendom som försvaras inte är rättmätigt ägd. Och det gäller inte sällan i fallet med den pågående skatteflykten.

I helgen har filosofer från Södertörns högskola tagit det tragiska tillfället med fuskande forskare i akt att framhäva sin annars marginaliserade akademiska ställning. Hans Ruin skriver i Dagens Nyheter (26/2) att analytiska etiker har ”glömt filosofins historia och syfte”, och i Svenska Dagbladet (27/2) fyller Fredrik Svenaeus i med att de ”förmedlar en falsk bild av vad filosofin kan bidra med.”

Jag tycker allt oftare att folk är brutalt ohyfsade i det offentliga. I kollektivtrafiken talar de alldeles onödigt högt i telefon eller lyssnar på musik så att ljudet läcker ut till andra resenärer. Vid ett museibesök i helgen delgav en besökare sin brokiga tolkning av upprinnelsen till första världskriget i en samtalston och jargong som rubbade både stämning och intresse. Barn skriker överallt och vuxna människor plankar i tunnelbanan. Jag vet inte om jag är folkskygg eller om folk faktiskt beter sig som de barbarer jag ser dem som. Borde jag börja säga ifrån – ett sisyfosarbete? – eller borde jag acceptera att folk förblir folk?

Jag vill spinna vidare på den magkänsla jag har gällande studenter, det vill säga att de borde gå upp tidigare om morgnarna, plugga mer och klaga mindre. (”Inte alla studenter.”) Systemet för högre utbildningar tillåter studenter att anamma en slapphet som annars bara är förbehållen den som är riktigt bortskämd. Svenska politiker har i ett halvt sekel låtit det svenska utbildningsväsendet expandera, dels som ett led i klasskampen och dels som en form av arbetsmarknadsåtgärd. Det har bland annat medfört en överutbildning: Både fack och arbetsgivare tycker att det är ett problem att många är överkvalificerade för sina jobb.

I förra veckan rullade debatten om kvaliteten på högre utbildningar ett varv till. Eftersom det tycks saknas stora och djupa studier på området är man som debattör ofta nödgad att bygga sina argument på anekdoter. I vissa fall finns det dock starkare stöd i forskning, nämligen då det finns underlag för jämförande studier. Man kan jämföra nya examensuppsatser med gamla för att se om kvaliteten har förändrats över tid, och man kan jämföra svenska uppsatser med internationella för att se om kvaliteten skiljer sig åt mellan olika länder.

Jag ägnar dagen åt att rätta inlämningsuppgifter i en kurs i beslutsteori, vilket är ett ganska behagligt arbete. Dels är området spännande (och svårt!) och dels har många av studenterna mycket intressanta tankar att dela med sig av. Men det finns ett men: plagiat. Uppgifter av den här typen lämnas på universitet in digitalt och körs automatiskt genom ett kontrollprogram som fångar upp och markerar plagiat. På min sida av de administrativa verktygen ser jag omedelbart när någon har kopierat text från externa källor utan att använda klargörande referenser.

Den huvudsakliga (och ganska okontroversiella) politisk-filosofiska skillnaden mellan barn och vuxna är att barn inte bör tillmätas samma ansvar som vuxna. Vid en viss punkt träder en människa över från det ena lägret till det andra och erhåller därmed ett större ansvar, vilket innebär större befogenhet för individen att bestämma över sig själv och en större befogenhet för samhället att ställa krav på individen. Det filosofiska problemet gäller hur man ska dra gränsen mellan barn och vuxen.

Den 1 november skrev jag som reaktion på Fredrik Virtanens gallimatias ett blogginlägg med titeln ”So long sociala medier!” i vilket jag högt och klart deklarerade att jag skulle logga ut från sociala medier för gott:
Varför ska jag varje dag frivilligt utsätta mig för ett bombardemang av sådan ofantlig dumhet? Det bara fortsätter att flöda. Så jag stänger av flödet. Kastar in handduken.

Jag sitter på tåget tillsammans min sambo som lyssnar på Ekot. Tydligen har det hittills i år kommit en miljon flyktingar. ”Till Sverige? Vad bra!” var min första reaktion. ”Nej”, rättar hon mig, ”till Europa.” Det borde jag givetvis ha förstått direkt men såhär i juletider spelar väl optimismen mig ett spratt. En miljon flyktingar – nå, fler än en miljon – betyder att femtionio sextiondelar fortfarande inte är här. Synd. ”Vi kan inte ta hand om alla” eller ”det är billigare att hjälpa dem på plats” tänker nog många.

Så kommenterar Erik Almqvist, som lämnade sin post som ekonomisk-politisk talesperson för Sverigedemokraterna efter att ha ertappats med lögn och järnrör, gårdagens regeringsbeslut. Jag var förbannad igår. Såhär skrev jag på Twitter…

Igår bytte Folkpartiet namn till Liberalerna. Det som tidigare bara var ett skämt har därmed blivit allvar. Liberalerna (uhhh, det gör ont att skriva) motiverar namnbytet med att ”vi ska heta det vi är!” Det är så otroligt folkpartistiskt att döpa sig till någonting andra använder som en beskrivning – på så vis tvingar de andra att beskriva sig annorlunda eller, tja, att bli folkpartister.

Igår bytte Folkpartiet namn till Liberalerna. Det som tidigare bara var ett skämt har därmed blivit allvar. Liberalerna (uhhh, det gör ont att skriva) motiverar namnbytet med att ”vi ska heta det vi är!” Det är så otroligt folkpartistiskt att döpa sig till någonting andra använder som en beskrivning – på så vis tvingar de andra att beskriva sig annorlunda eller, tja, att bli folkpartister.

Regeringen beslutar idag som svar på flyktingkrisen att Sverige ska införa inre gränskontroller. Det vill säga, i stället för att Sverige ska behöva motivera varför någon ska stängas ute måste snart människor på flykt motivera varför de ska få komma in. Har man oturen att ha tvingats fly utan att få med sig de rätta papperen kommer man inte in här.

Vänsterns strategi i valkampanjen 2014 var tydlig. Budskapet att Sverige hade ”gått sönder” skulle hamras in. Såhär lät det från Aftonbladets politiska sidor:
Våra system spricker och rostar sönder… Rösterna höjs först när kollapsen är nära.
– Eva Franchell, Aftonbladet 6 juni 2014
Högern blir som allra argast när man påpekar att något ­håller på att gå sönder i Sverige. De tycker att det är att överdramatisera.
– Karin Pettersson, Aftonbladet 2 september 2014

Vänsterns strategi i valkampanjen 2014 var tydlig. Budskapet att Sverige hade ”gått sönder” skulle hamras in. Såhär lät det från Aftonbladets politiska sidor…

“Hej Malin! Vad roligt att du intresserar dig för liberalismen…”

Jag jobbar just nu med samtycke och vad det innebär att samtycka till något. Centralt i samtyckesdebatten är begreppet ”frivillighet” och centralt i frivillighetsdebatten är begreppet ”tvång”. Och tvång är jätteintressant. Tvång är relevant i bland annat politisk-filosofiska diskussioner. Till exempel frågar sig vissa om man är tvingad att följa lagen eller om att-följa-lagen är en allmän vilja och därför också den enskildes vilja. På ett mindre abstrakt plan finner man frågan om en utsatt person som erbjuds pengar i utbyte mot sex blir tvingad eller inte. Det beror på vad man menar med ”tvång”.

Nästan alla debattörer använder idag forskningsresultat och rapporter för att underbygga sina argument. Ändå är debattörerna inte överens med varandra om vad som bör göras för att uppnå de ändamål man avser uppnå. Samtidigt har vetenskapen aldrig varit av så hög kvalitet, eller omfattat så mycket, som idag. Debattörernas meningsskiljaktigheter borde inte finnas. Det finns tre huvudsakliga skäl till varför debattörer inte är eniga.

För två veckor sedan publicerade Frihetssmedjan min essä ”Libertarianism – vilket självägandeskap?” I den visar jag att (ett av) libertarianismens moraliska fundament är mycket svagare än vad libertarianer ofta tror att det är. Detta fundament kallas ofta för ”tesen om självägandeskap”. Enligt tesen om självägandeskap äger varje (vuxen och beslutskompetent) person sig själv på samma sätt som man äger materiella ting. Därför har varje person den moraliska rätten att göra vad hon vill med sin egen kropp med den enda restriktionen att hon inte kränker någon annans motsvarande rätt.

I går samlades beslutsfattare efter regeringens inbjudan på någon slags galaliknande spektakel om flyktingkrisen. Bland annat sjöng en kör ”halleluja” och hashtagen #sverigetillsammans introducerades för folket. Gott om realpolitik var det dock tyvärr ont om.

I går kom nyheten: Folkpartiet kommer sannolikt att byta namn till ”Liberalerna”. Twitter svämmade över av skämt. Någon frågade sig om inte partiet glömt att lägga till citattecknen. Med undantag för folkpartister råder det nämligen i den liberala sfären i princip konsensus kring att Folkpartiet inte är liberaler. På ett Timbromingel i somras berättade jag för en annan minglare att min rumskollega är sosse. ”Jaså, folkpartist?” svarade hen utan att skämta.