Snart drar presidentvalrörelsen i USA igång. Många demokrater känner sig kallade att utmana president Donald Trump i valet 2020. Och ju fler som ställer upp, desto färre tror att Trump kan besegras.

För tio år sedan, 2009, satt jag i SVT-Debatt och diskuterade islamistisk extremism. Mot mig stod många islamister som Mehmet Kaplan (senare bostadsminister) och Michael Skråmo (nu IS-krigare) under rubriken ”Hetsjakt på muslimer”.

Bob Woodwards bok om Donald Trump är i hög grad läsvärd. Inte bara därför att den redan sålt i över en miljon exemplar. Läsarna får ta del av väldigt personliga samtal och känsliga relationer i maktens centrum.

Det rör på sig i valrörelsen. Enligt tidningen Chef är Sverigedemokraterna nu näst största parti bland svenska chefer. Välutbildade, välavlönade, väletablerade tar nu steget över till den enda riktiga oppositionen mot en bedrövlig utveckling.

Det var bara meningen att det skulle bli en nyhetsnotis i Samtiden, att min gamle kollega från Timbro blivit kulturminister. Men artikeln växte under författandet ut till att bli något mycket mer – en konkret bekräftelse över den svenska borgerlighetens totala förfall.

Det var bara meningen att det skulle bli en nyhetsnotis i Samtiden, att min gamle kollega från Timbro blivit kulturminister. Men artikeln växte under författandet ut till att bli något mycket mer – en konkret bekräftelse över den svenska borgerlighetens totala förfall.

Fredrik Reinfeldt gått ut med budskap som är häpnadsväckande och skadar helt uppenbart nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson mitt i valrörelsen.

Den världsberömde Mellanöstern-historikern Bernard Lewis har dött, 101 år gammal. När jag bloggade som mest intensivt på 00-talet och Irakkriget dominerade debatten, var Bernard Lewis en viktig inspirationskälla.

Det som var ett av Barack Obamas största utrikespolitiska misslyckande, Islamiska statens utropade kalifat i Syrien och Irak, och som förväntades bli en dominerande och långt utdragen historia i världspolitiken, har nu vänts till en stor framgång för väst. IS är besegrat i dess grundläggande form: anspråken på att bygga en stat på bokstavstrogen sharialag.

Demokratiske tungviktaren, senator Dianne Feinstein, konstaterar att inga vapenlagar hade hindrat massmördaren i Las Vegas som sköt ihjäl 59 personer och skadade över 500.

Det är tragiskt att se hur Amerika slits isär och hur politiska motsättningar sprids till allt fler samhällsområden. Nu har också sporten dragits in, genom att idrottsmän som tjänar miljoner hånar amerikanska flaggan och nationalsången i direktsänd TV varje helg.

Amerikansk fotboll och dess nationella liga NFL, har tappat mycket tittare under året, sedan spelare börjat med sina politiska provokationer.

Jag har många minnen av hur partiinterna strider går till. Efter Olof Johanssons uppgörelse med S-regeringen om ekonomiska politiken 1995 blev jag fly förbannad på hur det Centerparti som jag då givit 15 år av min tid, kunde lägga sig platt för socialister. Johansson hade inga stämmobeslut, ingen som helst förankring i partiet, för att ge Göran Persson grönt ljus. Det var en statskupp av ledningen, mot partimedlemmarna.

Nu framställs mjölk som vit rasism. Mycket får man höra innan öronen trillar av. I en av landets största tidningar skriver en professor och en doktor i sociologi följande:

“Mjölk och mjölkdrickande historiska har kopplingar till rasism och förtryck av rasifierade, där mjölken använts som symbol för idéer om vit överlägsenhet. Och för kon som mjölken kommer ifrån, och som tvingats till ett liv i livslång fångenskap där hennes barn tas ifrån henne inom några timmar efter födseln för att bli kött på människors tallrikar, är ett glas mjölk alltid en fråga om makt och förtryck.”

Jag älskar ärliga analyser. Ett tecken på ärlighet är när man berömmer politiska motståndare. Magasinet The Atlantic är center-vänster, och uttryckte officiellt sitt stöd till Hillary Clinton i förra årets presidentval.

Nu skriver redaktör David A Graham en artikel där han motvilligt tvingas konstatera att Donald Trump har uppnått betydligt mer än det ser ut som, Trump Has Quietly Accomplished More Than It Appears.

Vi har två skandaler att hantera: säkerhetshaveriet på myndighet och ansvarskrisen inom politiken där alla vill ha makt men ingen vill ta ansvar. Båda är allvarliga för svenska folket, eftersom det handlar om vi har en statsförvaltning som fungerar eller är en chimär – en stat utan huvud, en lättviktig lekplats för ansvarslösa?

När det som blev världens mest populära TV-serie startade följde jag den inte, eftersom jag tycker det mesta av fantasy eller science fiction är skräp. Men underhållning som blir ett fenomen och som pågår år efter år måste man ju kolla upp.

Jag åkte från Trångsund idag, på nya pendeltågssträckan till Vasastan. Förr åkte man då till Karlbergs station. Det tog 23 minuter med den gamla sträckningen via centralstationen. I dag, med nya citybanan, skulle det enligt tidtabell ta… 24 minuter till Odenplan. Men tåget var försenat, så det blev 6 minuter till.

Svenska folket tappar tilltron till massmedierna. SOM-institutet har konstaterat att en klar majoritet av svenskarna inte tror att medierna rapporterade hela sanningen om invandringens konsekvenser. Institutet för Mediestudier visar att just invandring är den fråga där läsarna har absolut lägst förtroende för mediernas bevakning.

Republikanska kongressledamöter och deras medarbetare blev beskjutna i Washington DC idag. Gärningsmannen var vänsteraktivist och valarbetare åt demokraten Bernie Sanders. Innan han började skjuta sa han att han skulle “döda så många republikaner som möjligt”.

Det som såg ut som en lätt valseger för Theresa May har blivit ett pinsamt nederlag: istället för att öka sin majoritet i parlamentet förlorar hon den.

Nu tappade hon den egna majoriteten knappt, och med stöd från Nordirländska partier har de konservativa en “arbetsmajoritet”. Om nu Theresa May fortsätter eller om någon annan inom konservativa partiet får ta över premiärministerposten.

Vad har hänt? Inte lätt att reda ut.

Det borgerliga samarbetet, och särskilt Moderaterna, kollapsar nu inför våra ögon. Den som kan sin historia vet att splittringen och söndringen bland de borgerliga på 1920- och början på 1930-talet resulterade i “kohandeln” där Bondeförbundet tröttnade och bytte sida och gav Socialdemokratin makten. En regeringsmakt man sedan behöll i 44 år.

Brittisk polis slutar informera amerikanska säkerhetstjänster om utredningen kring terrorattentatet i Manchester, rapporterar BBC i Police ‘not sharing information with US’. Skälet är att de amerikanska myndigheterna läcker som såll till journalister. Det är samma myndigheter som läckt säkerhetsklassad information om president Donald Trump.

Brittisk polis och regering är fly förbannade över att deras underrättelser till amerikanska myndigheter läckt ut till pressen. De får nu känna av den totala brist på lojalitet och moral som uppenbarligen råder inom säkerhets- och underrättelsetjänsterna i USA. Förmodligen som ett arv efter Barack Obama.

Såg den omtalade pjäsen på Göteborgs stadsteater igår. Och jag ger en positiv recension i Samtiden: Jihadisten speglar viljan att fly verkligheten.

Är själv förvånad över hur tänkvärd den kontroversiella pjäsen är. Kanske inte på det sätt de medverkande tänkt sig. Men jag tycker den speglar något djupare än bara förortsproblem.

Drottninggatan drabbades i julhandeln 2010 av terroristförsök. Den gången lyckades attentatsmannen bara döda sig själv. Dagens attack på Drottninggatan lyckades döda flera, och gärningsmannen kunde smita från platsen.

Bäst bild av attacken visade TV4, från en säkerhetskamera i en butik där människor rusar in i butiken och sedan kör lastbilen förbi i hög fart: Här flyr människor i panik.

Det är otroligt att följa TV4-morgon när man diskuterar “Hur vet vi att nyheterna är sanna?” Där sitter Expressens chefredaktören Thomas Mattsson och lägger ut texten efter ett inslag om amerikanska diskussionen om fejkade nyheter.

Människor med politiska motiv väljer att sprida en sanning eller delar av en sanning. Det finns politiska intressen i Sverige som väljer att utnyttja det här. Det är en retorik som vi inte är så vana vid, och det är väl en föraning om vad som väntar oss nästa år i den svenska valrörelsen.

Det har varit en remarkabel vecka. Sverige har hamnat högt på de internationella mediernas nyhetsförmedling. Efter Donald Trump – vem annars? – lyfte upp Sverige som ett exempel på hur fruktansvärt det kan bli om man inte har kontroll på sitt lands gränser, har debatten fortsatt.

Först vräkte medierepresentanter och politiker ur sig hånfulla kommentarer mot Trump. Vad har han rökt på, frågade Carl Bildt.

Men så blev det måndag.

En erfaren polis i Örebro har sagt hur vardagen ser ut – på Facebook, för ingen mainstreammedia hade givit honom en sekunds uppmärksamhet. Nu smids säkert planer på hur medierna ska krossa honom. Sanningar om hur den invandrade kriminaliteten raserar landet får inte komma ut, får inte diskuteras, får inte nå fotfäste i den offentliga debatten.

Om Hillary Clinton vunnit amerikanska valet hade hon kunnat vrida den mäktiga Högsta domstolen i USA åt vänster, för första gången sedan 1970-talet. Idag finns fyra konservativa och fyra vänsterdomare i domstolen. Den nionde ledamoten ska nu utses, efter att den mest konservative domaren Antonin Scalia dog förra året.

Makthavarna sprider falska nyheter kring frihandel i allmänhet, och om innebörden av Brexit i synnerhet. Man vill framställa det som brittiska folket agerar protektionistiskt och vill avskärma sig från Europa och världen. Men det kan bli precis tvärtom.

En färgstark antologi av främst konservativa och högerliberaler, skulle jag säga om det inte vore så att jag själv medverkar med ett kapitel om normer och subkulturer. Men också statsvetaren Stig-Björn Ljunggren medverkar i Haveriet – den humanitära stormaktens fall genom att borra i begreppet högerpopulism.

Jag skulle här och nu vilja lyfta fram kapitlet av journalisterna Marika Formgren och Gunnar Sandelin, under rubriken “Mediernas svek mot den inhemska underklassen”. Här ges en intressant analys av hur journalistiken hamnat så snett som den gjort.