Övervakning utan misstanke om brott är naturligtvis inte acceptabelt. Men är det vad regeringen föreslår? Vet den ens själv? Och bakom rubrikerna finns andra och fler problematiska frågor. Några svar kommer vi dock inte att få förrän efter nästa riksdagsval.

”Vårt råd är att se över vad ni serverar och hur mycket. Vi står inför ett unikt läge med prisinflation och varor som tar slut.” Så skriver en livsmedelsgrossist i ett brev till sina kunder – restauranger och storkök.

Om något inte händer som borde hända så beror det nästan alltid på att människor inte tar de ofta obetydliga initiativ som det civiliserade samhället kräver – eller borde kräva – av dem. En gång seglade jag rejält på grund och kunde inte komma loss av egen kraft. Båt efter båt for förbi utan att hjälpa till att släpa oss av grundet. Sedan kom en som lovade att kalla dit sjöräddningen. Det hade jag kunnat göra själv. Till slut simmade en djärv besättningsman till en närbelägen fyr och fäste en tamp så vi kunde vinscha oss av grundet.

Mediernas makt är stor och när man hyllar en dömd våldtäktsman så skickar man ut en viktig signal till landets befolkning: Det är tufft att vara kriminell. Det är okej att våldta. Förövare är kungar. Brottsoffer får förnedras hur mycket som helst.

EU vill göra företrädare för ”kollektiva intressen” till statligt godkända nätcensorer och införa uppladdningsfilter för sociala media. Trots dessa uppenbara inskränkningar i yttrandefriheten förekommer ingen debatt i frågan.

Gary Snyders essäsamling The Practice of the Wild¹ ger en sorglig inblick i den miljörörelsen vi skulle kunnat haft, en miljörörelse som fokuserar på det lokal, mänskliga och naturliga.

För medierna handlar det självklart till viss del om sensationsjakt och ”klickhoreri”. Gängkrigsporr, liksom våldsporr i allmänhet, lockar läsare. Men det räcker inte som förklaring av kulturetablissemangets, inte bara mediernas, förhållande till Orten. Inställningen är tydligt och envist apologetisk.

Om det finns någon som fortfarande tror att det växer en inkännande humanitär välvilja i mitt bröst så kommer han att ha avfallit från den tron när han läst denna text. Jag vill gärna resonera kring ett svårt mänskligt dilemma om vilket Jesus hade starka synpunkter, nämligen huruvida vi är skyldiga att hjälpa vår nästa. För att inte trassla in mig i en massa obegriplig moralfilosofi så ska jag bara pang på rödbetan koncentrera mig på ett enda konkret fall, Afghanistan.

Det är inte lätt dessa dagar att vara verksam på det statliga universitetet i Lund. Den akademiska världen är inte heller den förskonad från vår samtids politiska ängslighet och tillrättalagda dagordning. Häromsistens rapporterades om att en av Sveriges mest namnkunniga medicinska forskare, Kristina Sundquist, nu riskerar åtal då hon inte – som det heter – innehaft erforderliga tillstånd för att bedriva ett specifikt forskningsprojekt där resultatet påvisar en klar överrepresentation bland utrikes födda i våldtäktsstatistiken.

Tidsomställningen, som jag hoppas att alla läsare nu verkställt, är en anakronism vi kan fundera över. Själv är jag faktiskt ägare till en analog pjäs som måste ställas om för hand, det gör jag alltid innan jag går och lägger mig på kvällen.

Sedan många år har jag lett i mjugg när jag hört nationalsången, särskilt raden ”Du tronar på minnen från fornstora dar”. När jag gick i skolan föreställde jag mig, fast ingen lärare förklarade det, att de fornstora dagarna avsåg 1600-talet när Sverige ett kort tag faktiskt var en stormakt.

Människors påstådda och verkliga drivkrafter överlappar inte alltid varandra till fullo. I en psykologiskt och fysionomiskt ytlig era som vår egen kan detta påstående förefalla radikalt, det är inte desto mindre sant att bakom exempelvis den till synes idealistiska ”antirasistiska” politiken finner vi betydande inslag av egenintresse, patologiskt eros och ressentiment.

Den 21 mars 2013 konkretiserade DNs chefredaktör Peter Wolodarski tidningens linje. Man skulle inte längre producera sakliga nyheter och reportage utan ”agendasättande journalistik”. Termen, eller eufemismen som man kanske borde säga, för tankarna till valfri totalitär stat där nyhetsjournalistiken systematiskt används för att styra paradigmet i en särskild riktning, en riktning som inte nödvändigtvis är sanningssökande.

En skitstorm har blåst upp efter att den omtyckte komikern Dave Chappelle skämtat vanvördigt om transpersoner. Så får man inte göra, menar transaktivisterna. Det är ”transfobiskt”.

Jag kan inte bestämma mig för om könsmaktsordningstänkandets djupaste innebörd är att kvinnor är så mentalt underlägsna och oerfarna att de inte klarar mänskliga relationer på egen hand eller om de anses vara sådana himmelskt överlägsna varelser att män endast har rätt att närma sig krypande och med nedslagen blick som inför en asiatisk despot.

Myndigheten Tillväxtverket offentliggjorde förra veckan vilka företag och organisationer som mottagit s.k. korttidsstöd med anledning av det som kallas pandemi. Det är ett stöd som har kunnat sökas av arbetsgivare som vidtagit åtgärder för att minska sina arbetskraftskostnader. 

Nästan alla jobbar i Sverige och de jobbar i en av två existerande typer av organisationer. Båda typerna vill ha pengar men de använder väsensskilda metoder för att nå sitt mål.

De senaste åren har vi i väst, och framförallt länderna i Asien, blivit varse ett alltmer aggressivt, ekonomiskt rikt och militärt mäktigt Kina.

Det finns dock en aspekt på det som stör mig och det är att det är ännu ett steg i den enorma förfulningen av världen. Sådana bestialiska tilltag är blott ännu en varböld man tvingas beskåda vare sig man vill det eller ej. Det är som att se en tjock person klämma finnar på bussen. Osmakligt.

Tillgång till persondata hos internetoperatörerna, att knäcka kryptering samt användning av AI är några av punkterna i den nya förordning för Europol som förhandlas fram i EU.

I sitt avskedstal 1961 efter sina presidentperioder varnade Dwight D. Eisenhower det amerikanska folket för ”det militärindustriella komplexet”. Militären behövs visserligen, men den måste hållas på mattan. Annars, sade Eisenhower, kommer hela det system där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.