Vårt grannland Norge har haft liknande debatt om islam och invandring som Danmark och Sverige, men är något öppnare än vi och därmed mer stängt än Danmark.

Medan bostadskön i Stockholm sätter nytt rekord med 636 000 köande, antalet hemlösa kvinnor och barn ökar och fattiga gamla sover på bussar och i portar då de inte har någonstans att ta vägen, satsar Stockholm stad 23 miljoner kronor på att skaka fram bostäder till afghanska män.

Att vi lever i märkliga tider kan inte ha undgått någon. “Det infantila samhället” talade jag om med Alexander Bard redan hösten 2017 och sedan dess har barndyrkandet accelererat och sprängt alla gränser.

Sveriges statsminister Stefan Löfvén, som höll presskonferens efter terrorattacken mot moskéerna på Nya Zeeland, är påpassligt tyst när kristna barn slaktas. Det är inte mycket prat om solidaritet nu.

De finns överallt, dessa mentala dissidenter. Förklädda till åsiktslydiga medborgare som på ytan håller med om det som är accepterat att yttra inom ramen för Åsiktskorridoren. I fikarum, på luncher, på middagar, bland grannarna, på föräldramöten, skolgårdar, tjejmiddagar…

Allt fler svenska kommuner dras med stora tunga ekonomiska problem, för att inte tala om ökande otrygghet. De senaste som uppmärksammats är Filipstad, Vilhelmina och Kalix, med mångmiljonunderskott och social problematik som följer i krisens fotspår.

Att Sverige genomgår kraftiga demografiska förändringar är ingen hemlighet. Invandrarna i landet utgör nu 3 miljoner. Andelen är 29% och ökningstakten 60% sedan år 2000. Med nuvarande förändringstakt kommer halva befolkningen bestå av nyligen invandrade inom tjugo år. Nej, det är inte konspirationsteorier. Det är SCB-statistik och ren matematik. 

Är du en bödel, terrorist, IS-monster som slaktat, haft slavar och torterat barn? Hävda att du broderat blommor på en kudde, så kommer du välkomnas till Sverige som ett stackars oskyldigt offer och socialtanterna kommer att slå knut på sig själva för att integrera dig bland intet ont anande medborgare.

Jag anser att Sverige i dag känns som ett socialt experiment, iscensatt av en ondsint psykopat som tänjer gränserna för hur mycket ett hårt prövat folk kan stå ut med.

Det kokar i det svenska folket. Åtminstone i många av dem. Alla de som har hjärna, ryggrad och lite intelligens att förstå vad som händer i Sverige och stora delar av Europa går med ständig oro och frustration i kroppen över hur sjukt och absurt vårt samhälle har blivit

Apropå mitt samtal med Stina Oscarsson i lördagens Svenska Dagbladet, då Oscarsson uttryckte att hon aldrig kände sig otrygg och alltid gick hem genom mörka parker, publicerar jag nu en händelse jag fått lov att återge, då brottsoffren kontaktade mig och bad att få berätta.

Först var jag positiv till att bli intervjuad i Svenska Dagbladet. När Stina Oscarsson kontaktade mig för några månader sedan tänkte jag att det var bra att en etablerad tidning vill ge mig utrymme. Men nu med facit i hand känns det mindre bra.

För att förstå varför Danmark skiljer sig så pass i öppenhet och nationell kulturkamp måste vi lära oss lite om dess historia, folkkynnet och den politiska jordbävningen i december 1973 då den fjärdedel av danskarna valde att rösta på två missnöjespartier