Det får anses som ett rimligt påstående att den avgörande monetära skillnaden mellan fiat och guld är gulds knapphet – ingen kan trycka guld.

En desperat vänster söker förklaringar överallt utom i verkligheten. Ett av de roligaste exemplen på detta läste jag i en kulturartikel i Göteborgs-Posten förra året: ”Nordic Noir banade väg för högerpopulismen”.

Den här artikeln vänder sig inte till dem som är rasister eller etniska nationalister och tror att Sverige och svenskarna har något slags medfött skydd undan tillvarons djävligheter och därför inte kan råka illa ut. Många svenskar, särskilt våra politiska ledare och våra främsta mediepersoner är sådana självgoda rasister eller etniska nationalister.

Eftersom svensk kultur – ja, själva tanken på att en sådan ens existerar – har förnekats och hånats så länge i Sverige finns det ingen anledning att hoppas på att de som idag strävar efter en ny berättelse kommer att ta hänsyn till den berättelse som redan finns.

Är det verkligen integration vi vill ha till varje tänkbart pris? Är det inte till exempel så att den segregation som uppstår av det fria skolvalet där svenskar sätter sina egna barn i svenska skolor är ett tecken på ett välbehövligt motstånd mot en immigration som de flesta egentligen inte vill ha även om de inte förstår det själva?

En gång för länge sedan skulle jag och en kompis segla från Västervik till Visby. Min kompis var mycket intresserad av damer och hade hittat två stycken som han generöst erbjöd att följa med på seglatsen, båtägaren, det vill säga mig, ovetandes.

Malin Kim skriver om svenska runstenar. Under flera århundraden var man likgiltig inför runstenarnas kulturhistoriska värde. Man tog ned dem och använde dem som byggnadsstenar. Låt oss själva inte bli lika oaktsamma.

En personlig tumregel som jag ofta förfäktat på dessa sidor är att om man inte är säker på en stark idés proveniens så kan man lugnt utgå från att den idén liksom alla andra världsdominerande idéer kommer från USA.

Mycket må ha förändrats i den kungliga huvudstaden genom historiens gång. Ännu finns dock några genuina gamla miljöer kvar, trots skoningslösa rivningar, där stora delar av vårt kulturarv demolerades i en missriktad moderniseringshysteri. En av dessa historiska miljöer är Stigbergsgatan på Söder.

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Det finns också demonstranter som har konkreta förslag, men det gör inte precis saken bättre. Det blir istället ännu mer absurt. En medelålders man tycker att det vore en bra idé att platta till alla villor och bygga höghus istället och en ung kvinna menar att det bästa för klimatet är att det vita patriarkatet slås sönder, så att fler kvinnor kan vara med och bestämma.