Fredagen den 24 april inleddes muslimernas fastemånad ramadan. Det har varit svårt att missa: i medierna är det mycket prat om hur jobbig ramadan kommer att bli i år på grund av corona. Det känns som man tycker synd om muslimerna som inte kan samlas i moskéerna i år. Jag såg inte samma typ av snyftreportage om hur synd det var om kristna som inte kunde fira påsk.

Under de senaste veckorna har liknande tester genomförts på andra populationer i USA. Dessa tycks visa ungefär samma sak som dessa två studier. Den försiktiga slutsatsen är att coronat vad gäller dödlighet är mer likt den vanliga flunsan än vad vi tills nu haft anledning att frukta.

Vid den tid då jag konverterade till katolska kyrkan, och ofta åkte till USA för att hälsa på vänner (jag konverterade i New York), lärde jag känna en man som hade en mycket sällsam bakgrund. Han var nämligen född på fartyget Andrea Doria.

Vi tänker oss gärna att livet i det gamla bonde-Sverige mest bestod av slit och fattigdom. Det gjorde det säkert på många sätt, men dåtidens människor hade sina glädjeämnen i livet precis som vi har våra. Ett sådant var den gemenskap som fanns mellan människor som levde i samma socken. Det finns en evolutionspsykologisk teori idag enligt vilken vi människor trivs bäst i sociala sammanhang som motsvarar våra ursprungliga flockar och stammar. Socknarna verkar på många sätt ha fungerat som ett sådant idealiskt sammanhang.

Sveriges kristna råd – där bland annat Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, och Equmeniakyrkan ingår – vill se ett skattefinansierat stödpaket till människor som uppehåller sig illegalt i Sverige och som arbetar svart. Det framgår i en artikel i tidningen Dagen.

Jag undrar om det inte beror på att vi blivit ömtåligare människor än för kanske femtio år sedan. Och skillnaden från tidigare är att överheten bejakar människornas ängslan. Medierna uppmuntrar ömtåligheten genom att göra snyftreportage om drabbade människor. Igår såg jag ett inslag i ett av statstelevisionens nyhetsprogram där en sjuksköterskas i Gävleborg fick gråta ut under flera minuter under journalistens hulkande deltagande för att hon kanske inte skulle få så lång sommarsemester i år. Hon ville ju vara med barnen!

När jag häromdagen vandrade i Hågadalen i Uppsala såg jag och min vandringskamrat flera fina rådjur. I området finns en gravhög från bronsåldern som brukar kallas Kung Björns hög. Den är alltså omkring tre tusen år gammal.

Ungefär följande budskap har jag framfört tidigare men jag säger det igen, dels därför att jag för varje gång blir mer övertygad om observationens relevans, dels därför att man kan lära av kyrkan hur viktigt det är att under mycket lång tid oavlåtligt upprepa betydelsefulla saker, exempelvis Fader Vår och Ave Maria.

Ibland händer hemska saker utan att någon människa betett sig illa, och Coronaviruset kan mycket väl vara just en sådan sak. Det är fullt möjligt att virusets ursprung står att finna i Hubei-provinsens ”wet markets” snarare än i ett oavsiktligt (eller ännu värre, ett avsiktligt) utsläpp av ett biologiskt vapen som tagits fram av Xi Jinpings regering.

Vad diskussionen handlar om är kanske bilden av det gamla bonde-Sverige som en ”sörgårdsidyll”. Har människor någonsin levt i små röda stugor i en grönskande natur? Har kyrkklockor ringt till gudstjänst från vitmålade kyrktorn? Har fridsamma mjölkkor betat mellan gårdarna på blomstrande betesmarker? Svaret är ja! ja! ja! ja! Precis så har det varit. Visst kunde människor lida av fattigdom, psykisk ohälsa och missbruk. Visst var hygienen bristfällig och många sjukdomar potentiellt livsfarliga. Men så var det överallt i världen. Det var inte unikt för Sverige. Det var som var unikt för Sverige var vår svenska natur och vår svenska kultur och det samspel som fanns mellan de båda.

När jag en gång för länge sedan läste ett uttalande av filosofen John Stuart Mill (tror jag) på temat att ”en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk” (eller något ditåt) ryste jag av kränkt jämlikhetsnit och skrev genast av Mill (om det nu var han) som en viktoriansk reaktionär. Men jag har genom åren fått tillfälle att försiktigvis, lite pö om pö, revidera det avståndstagandet.