Aftonbladet Kultur publicerade i dagarna en text av Susanna Alakoski med rubriken: ”Här har ni ert land, Sverigevänner”.

EU-kommissionen vill nu förbjuda kontantbetalningar större än 10.000 euro (drygt 100.000 SEK) – och anonyma betalningar med »virtual cash«, det vill säga kryptovalutor.

Ett uttalande av Sveriges justitieminister Morgan Johansson (s) har fått många att reagera. Han säger till Aftonbladet om våldet: ”Kan vara 5–10 år av skjutningar kvar”. Vidare menar han i samma artikel att – ”det här är strukturer som har bitit sig fast i Sverige i 20–25 år och det tar tid att rycka upp sådana här strukturer.”

I trettiofem år har jag med tilltagande konkretion förklarat att Sverige styrs av ett politikervälde som en gång i tiden gjort ett acceptabelt jobb men som sedan 90-talet levat på historisk övertid och numera är till aktiv skada för nationen.

I dagarna har polisen, twittraren och kändisen Nadim Ghazale hamnat i hetluften, detta efter att han som sommarpratare gjort gällande att ”är du vit, svensk, straight och man? Då är du redan inkvoterad. Grattis! Du fick den enklaste vägen.”

Den sortens naturkultur är vad som gör allemansrätten möjlig i norden. Visst kom den till som ett sätt för överheten att kunna förhindra de alienerade stadsborna från att bli helt psyksjuka framför de löpande banden men det finns en underliggande och äldre sedvänja som grund för allemansrätten.

NSO-gruppens spionprogramvara Pegasus har väckt uppmärksamhet i internationell press den senaste tiden. Bland annat tycks den ha använts för politiskt spionage i Mexiko och för att spionera på journalister i Ungern.

Utvecklingen är inte bara obehaglig. Den är djupt skrämmande, i synnerhet för oss som upplevt hur polisen lierar sig med totalitära krafter och agerar väktare mot systemkritiker i en diktatur. Nadim Ghzale är en perfekt marionett i maktens boning. Han vet var husses matskål står, och han gör lydigt det som förväntas.

Om det geografiska område vi kallar Sverige ursprungligen hade varit befolkat av ett annat folkslag, hade det då utvecklats svensk kultur, svenska seder och bruk och ett svenskt kynne?

Ju mer jag förstår vad kultur betyder – eller tror att jag förstår – desto mer upprörd och föraktfull blir jag av Mona Sahlins ord till ett turkiskt ungdomsförbund

Vad ligger egentligen bakom kulturmarxisternas ständiga strävan att “förbättra hela världen”? Handlar det om en ren och oegennyttig godhet och därmed om ren altruism? Existensen av ren altruism kan ifrågasättas då inte ens de kristnas godhet stammar ur en ren altruism. De kristnas godhet handlar ytterst om utövarens biljett in i himmelriket.

I olika sammanhang har jag prövat att se politisk korrekthet som en religiös rörelse, ett mentalt virus och till och med som ett känslotyranni.

Reklamen i dag (och populärkulturen) utgår allt oftare från att västerlandets män upphört att vara män. De är inte längre intresserade av att försöka förstå vad det innebär att vara man, de tycker bara det är jobbigt.

Under coroneriet har vi tydligt sett hur vissa storföretag som Amazon och stora köpcentra har expanderat kraftigt medan små butiker, restauranger och andra småföretag tvingats slå igen.

Bitte Assarmo är på goda grunder upprörd över att den sommarpratande polisen Nadime Ghazale (bilden) med ursprung i Libanon anser att vita, infödda svenska män har fått allt gratis beviljat i det svenska samhället eftersom de till sin natur är inkvoterade i det svenska systemet medan sådana som han själv har fått kämpa för varje ynka framgång. Vita, svenska män är helt enkelt medfött privilegierade vilket är skäl nog att ge alla andra särskilda förmåner.

Häromdagen fick jag ett mejl med en dom i ett brottmål från en erfaren och beprövad kriminalkommissarie. Den dom som han skickade föll i Stockholms tingsrätt för någon vecka sedan. Det är inte något särskilt med domen, det är så här de brukar se ut. Den dömde har, efter mängdrabatt och villkorlig frigivning, kommit undan med knappt en tredjedel av den strafftid som skulle kunna utkrävas, om brottsbalken hade tillämpats på ett strängare sätt.

När moderatledaren Ulf Kristersson den 7 juli i en intervju påtalade det helt självklara att ”invandring har blivit en belastning för Sverige” brast fördämningarna. Känsloargumenten lät inte vänta på sig utan forsade fram som aldrig förr. Och i samma stund öppnades också dammluckorna till den reservoar av sådant tankegods som hittills varit tabubelagt och förenat med mycket stor risk att yppa.

Efter polismordet i Biskopsgården så hör man det överallt, ropen skallar att nu är det dags för konstaplarna att sluta fika och sätta hårt mot hårt mot buset. Inge fler bullkalas med saft för nu är det hårda bud i Mellerud som gäller för hela slanten. Problemet är absolut inte invandringen som sådan får vi höra, problemet är att vi inte tuktar de som missköter sig.

Feminismen har under senare år begått det misstag som ofta brukar tillskrivas postmodernt tänkande: man sågar av grenen som man sitter på. För postmodernismens vidkommande innebär det att man slår undan grunden för alla anspråk på kunskap – inklusive de egna.

Att världen är så ond som den är kan man verkligen inte skylla mig för eftersom jag har ett ständigt lika konstruktivt sinnelag. Knappt kommer jag på ett problem så vill jag lösa det. Fort går det också, ritsch, ratsch, även om det förekommer att mina fiender, som nästan uteslutande är män, gör vad de kan för att sticka käppar in mina ständigt lika konstruktiva hjul.

Det har ju länge hävdats att det i svensk politik bara handlar om pajkastning. Ingen i den politiska klassen har egentligen på allvar framfört visioner och konstruktiva lösningar, utan ägnat all tid åt att, just, smutskasta sina motståndare. Men kan det vara så att det nu ”äntligen” blir en förändring?

Det kastas sten på bilar längs Europaväg 65 mellan Ystad och Svedala. Sedan maj månad har det rapporterats in över hundra fall enligt polisen.

Att vara svensk handlar inte om att sjungit små grodorna, läsa Heidenstams samlade verk eller kunna rabbla upp alla monarker. Svenskhet är mer likt att vara en balettdansös eller pianist.

Som många ungdomar i sin generation, kom Ken Wilber i kontakt med det smörgåsbord av österländska terapier, vishetsläror och meditationsformer som strömmade in över västvärlden mot slutet av 60-talet.