Antropologen Richard Sosis har ställt samman statistik över cirka tvåhundra mer eller mindre sektartade gemenskaper som grundades i USA på 1800-talet. De överlevde så länge de lyckades svetsa samman gruppen, tränga undan egenintresset och lösa problemet att vissa åkte snålskjuts. De var antingen religiösa eller sekulära, oftast socialistiska. Bara sex procent av de sekulära kollektiven fungerade fortfarande tjugo år efter att de grundats, att jämföra med 39 procent av de religiösa gemenskaperna. För de religiösa kollektiven gällde att ju mer de krävde av sina medlemmar, desto längre överlevde de. Det gällde emellertid inte för de sekulära kollektiven, varav de flesta gick under inom fem år.

Som tonåring läste jag små häftade billiga böcker som presenterade stora filosofer på svenska. Bland annat stiftade jag då min första bekantskap med Schopenhauer och fastnade särskilt för följande lakoniska beskrivning av människan i universum:

Ja, jag vet, som det står i rubriken kan man inte fråga – det är att passera över gränsen till misogyni, vilket inte hindrar att jag har funderat över temat en lång tid. Det är en angelägen frågeställning som för mig aktualiserades när jag nyligen läste boken En kvinna i Berlin

När Gunnar Sandelin och jag år 2013 gav ut den första volymen av Invandring och mörkläggning och lyckades göra den synlig genom en helsidesannons i DN, så fick vi löpa gatlopp i offentligheten.

I olika sammanhang har jag prövat att se politisk korrekthet som en religiös rörelse, ett mentalt virus och till och med som ett känslotyranni.

Om man säger att alla människor är lika värda, så säger man samtidigt att alla människor är lika värdelösa. Det är med andra ord ett meningslöst påstående.

I sin bok En nordkoreansk flickas resa till frihet (Massolit pocket 2015) skriver Yeonmi Park att Nordkorea är en känslodiktatur. Med det menar hon att staten inte bara tvingar medborgarna till vissa beteenden medan den förbjuder andra, utan att staten också manipulerar medborgarnas känslor.

Bland de intellektuella judar som var verksamma under och efter andra världskriget fanns det två motsatta förhållningssätt. Det ena var sionismen som grundades av sekulära judar i slutet av 1800-talet och verkade för att det folk som under två årtusenden levt i olika länder skulle få en egen självständig judisk nationalstat. Det andra förhållningssättet, som inte var förbehållet judar, var den kosmopolitiska antinationalis

Tänk dig en ö med tusen invånare. Fruktsamheten är i snitt 2,1 barn per kvinna. Det är det tal som krävs för att en befolkning ska behålla sin numerär och inte heller öka i storlek. Tiden på ön går och invånarantalet består. Så smått börjar dock kvinnorna föda färre barn.

Vid upprepade tillfällen har jag skrivit om islam, både i mina böcker och på bloggen. Som jag minns det har jag inte haft ett enda gott ord att säga. Jag har heller aldrig hört någon svensk politiker förklara vad som är positivt med islam.

Inför valrörelsen år 2002 gav journalisten Anders Isaksson ut en fortfarande aktuell liten bok: Den politiska adeln, en beteckning som han hade myntat själv. Den syftade på socialdemokraternas omvandling från ett politiskt parti, som bars fram av en folkrörelse, till ett nätverk för politiska karriärister.

Under ett halvår har jag på heltid varit sysselsatt med att skriva om svenska ledande politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare. Det som drivit mig är en ganska primitiv idé om att när räkenskapens tid kommer, så ska de inte kunna krypa in i anonymiteten.

I dag återkommer Per Hagenäs med en text där titeln säger mer än vad titlar vanligtvis gör. De flesta som upprörs av PK-samhällets alla galenskaper är upptagna av att säga ”Titta, nu gör de så här och så här, de är fanimej inte riktigt kloka”.

Inkludering är ett begrepp som allt oftare kommit att ersätta det hårt slitna integrationsbegreppet. Kanske är det så att påståendet att ”vi måste integrera invandrarna” börjar kännas förbrukat.

Tre dagar före julafton förra året fastställde Högsta domstolen att en då 28-årig man, som i januari 2018 i Facebooksgruppen Politikfakta skrev ”Äckliga muslimjävel”, gjort sig skyldig till ”Hets mot folkgrupp”. Kommentaren var länkad till en artikel som handlade om en man av utländsk härkomst som påstods ha begått en hedersrelaterad våldtäkt.