Men det var en somalisk broder som berättade hur han gjorde för att kunna missionera på heltid. Hans fru hade niqab, en slöja framför ansiktet, vilket gjorde att hon var garanterad att inte få jobb. Själv hade han fotsid skjorta och turban, vilket gjorde även honom omöjlig på arbetsmarknaden. Paret kunde leva på försörjningsstöd och barnbidrag. De hade sju barn. Brodern förklarade att bidragen kom från Allah. Det var Muhammeds gud som försörjde alla levande varelser.

Det sägs att när gudarna vill förgöra någon så börjar de med att göra honom galen. Jag anser att en sorts galenskap gripit tag i Sverige och med tiden injicerat allt mer av sitt mentala gift i våra hjärnor så att vi nu inte längre är vid deras fulla bruk. Vi intalar oss att vi ostraffat kan bortse från det sunda förnuftets maningar eftersom vi i vårt högmod fått för oss att vi kan allt.

Och vi behöver kanske känna det ibland för att känna oss levande. Vi behöver den miljö vi en gång har utvecklats i. Vi behöver värme, kyla, ljus och mörker för att få balans mellan det intellektuella och det fysiska. Men vi behöver också en livsmiljö som betyder någonting, som är besjälad av någonting, som vi kan upprätta ett emotionellt förhållande till. Vi vill leva i en värld som har en mening, en betydelse, ett värde. Vi kan inte bara leva i sterila städer med en arkitektur som går på tvären mot allt vad skönhet och andlighet heter.

En irriterande sak med censur är att vi som mediakonsumenter sällan får veta vad som censureras, eller varför. I den bästa av världar kan man ju tänka sig Googles algoritmer som hjälpsamma ”spamfilter”, som besparar mig en massa värdelösa sökresultat och uppenbara lögner av typen: månen är en ost. Men de kan också fungera som ”politiska filter” som tystar oppositionen, skyddar makthavare från insyn och döljer saker allmänheten borde få veta. Man skulle vilja titta ner i YouTubes skräpbox, och se vad den döljer.

Mitt under coronakrisen ger Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varje svensk anledning att ställa frågan: Vad fan får vi för skattepengarna? De lägger nämligen drygt en halv miljon kronor av skattebetalarnas pengar – 600 000 kronor – på att betala ett antal utvalda artister för att framträda framför en mobilkamera.

Coronaviruset ger utmärkt stoff för samhällsfilosofiska funderingar. Eller rättare sagt: inte viruset i sig utan samhällenas metoder att förhålla sig till smittan.

Häromdagen var jag på Stadsbiblioteket i Uppsala för att leta efter en bok. När jag gick där fick jag syn på en framställd hylla med skylten ”Kvinnliga författare”. Jag kunde inte låta bli att le. Egentligen är ”författarinnor” än bättre beskrivning. För ”kvinnliga författare” skulle också kunna tolkas som författare som skriver på ett kvinnligt sätt. Men ordet ”författarinnor” tycks ha rensats ut ur språket.

Arbetsförmedlingen har stämts för att ha diskriminerat en muslimsk kvinna. Det de gjorde var det de är ålagda att göra när människor vägrar ta arbeten de blir anvisade – de återkallade en anvisning till jobb- och utvecklingsgarantin. Men eftersom kvinnan är muslim var det fel att behandla henne på samma sätt som man behandlar andra arbetslösa. Då krävs tydligen särbehandling. Hur ska man annars tolka beslutet från Byrån mot diskriminering i Östergötland att stämma Arbetsförmedlingen?

Igår skrev jag en krönika om att jag har svårt att förlåta politikerna den svåra synden att de hellre försörjer arbetslösa med olika slags bidrag än förmår dem att ta de enkla jobb som faktiskt finns, till exempel säsongsjobb med plantering av skog – jobb som riskerar att bli ogjorda nu när de flitiga thailändare som brukat engageras har svårt att få till en resa.

Krystade frågor kan tyckas, men de aktualiserar verkliga problem. Vad är det vi ska försvara om vi inte får försvara vår nationella särart? Och varför ska vi försvara vår nationella särart militärt om vi inte försvarar den demografiskt? Spelar det i längden någon större roll om vi invaderas militärt eller genom folkvandringar? Och hur meningsfulla blir Försvarets och Säkerhetspolisens arbetsuppgifter när politiker gör allt för att försvåra dem?

Själv blev jag lite illa till mods när jag såg den här intervjun, som han gjorde för Financial Times. Lyssna på upprymdheten och arrogansen i rösten, när han säger: YOU DON’T HAVE A CHOICE …normalcy ONLY returns when we’we largely vaccinated the entire global population.

Därmed ställs saken på sin spets. Ska politikerna fortsatt vara så hårdnackade i sitt försvar för de arbetslösas rätt till försörjning på skattebetalarnas bekostnad att de hellre ser jordgubbarna förfaras, tomaterna ruttna på gren och svenska lantbrukare gå i konkurs än de ruckar på sina av uppdragsgivarna sedan länge förkastade principer?