I coronatider finns all anledning att upptäcka – eller kanske återupptäcka – sådant som man annars inte tänker så mycket på. Våra nationalparker, till exempel.

En god vän skickade mig denna länk med kommentaren ”Svensk kultursektor är jävlar i mig helt pervers”. Länken handlar om ett konstverk som upphandlats av Statens konstråd och Trafikverket och består i att en tillsvidareanställd person ska jobba i 120 år som ”samtalsstartare” på Västlänkenstationen Korsvägen i Göteborg. Konstverket heter ”Evig anställning”.

I dagens Sverige tas det ansvar huller om buller – eller snarare uppmanas till. En enkel sökning i Google på frasen ”Vi måste ta ansvar” gav imponerande 122 000 resultat.

Jag undrar om inte detta beteende från politikernas sida gäller generellt. De leder inte myndigheterna utan de leds av dem. En politisk åtgärd eller en reform består i att formulera någon sorts uppdrag som skickas till myndigheter med eller utan en särskild påse pengar. Därmed anser sig politikerna ha gjort sitt jobb.

Tommie Lindh dödades alltså av en svart man, en invandrare från Sudan. Hans död ledde inte till stora rubriker i svenska medier. Och inga så kallade ”antirasistiska” aktivister ifrågasatte synen på vita svenskar, så kallade ”svennar” som finns bland svarta ”invandrarbakgrundare” och ”nysvenskar” i allmänhet. Fler svenskar har hört namnet George Floyd än namnet Tommie Lindh.

I en första text (30/5 2020) om Evert Taubes status som nationalskald skrev jag igår att Taube tog svensken ut i världen och därmed bidrog till att skapa en bild av vi här hemma och de där ute. Men den huvudsakliga orsaken till att vi förknippar Taube med Sverige och svenskhet är att han lärde oss att älska vår egen livsmiljö. Evert Taubes Sverige är fullt av skönhet och storslagenhet. Hans verkliga storhet bestod i att han lärde ett helt folk att se på sin livsmiljö med en poets ögon. Det är precis vad en nationalskald ska göra.

Samma med mig, instämmer jag. Det var först för fyra år sedan jag inför mig själv vågade formulera satsen att politikerna inte längre är mina förtroendevalda utan mina fiender. Jag minns det precis. Insikten kom till mig på en midsommarfest. Jag försökte dela min statsvetenskapliga nyupptäckt med bordsgrannarna. Men de ville bara sjunga snapsvisor och skrattade åt mig som om jag var på lyset.

Så vi är skrämmande formbara. Min intuition säger mig att om den sociala distanseringen under Coronakrisen sätter sig i ryggmärgen, kommer det att få psykologiska konsekvenser. Kanske blir vi något mindre empatiska, något mindre socialt kompetenta, något mer benägna för depressioner. Det blir också svårt att protestera på det där kraftfulla sättet man gjorde förr. För hur skapar man en folklig jättemanifestation, med människor som dresserats att få ångest i folksamlingar över 50 personer?

Evert Taubes status av nationalskald hänger nära ihop med hans kärlek till vår svenska sommar och vår svenska natur. Men det finns ett annat spår i Taubes verk som också bidrog till att han kunde framstå som en talesperson för Sverige och det svenska: Hans figurer reser ständigt ut i världen. Det finns en dimension av ”mångkultur” i Taubes verk, men mångkulturen finns alltid där ute. Den svenska identiteten verkar bara stärkas av mötet med de andra. Taube iscensätter en svenskhet av stolthet och friskt humör som vi behöver mer än någonsin.

Pingst, det är hänryckningens tid, det. Det var i alla fall vad skalden Esaias Tegnér kallade den i sin dikt Nattvardsbarnen, som skrevs 1820. Och hänryckning var ju faktiskt vad det handlade om i den bibliska berättelsen om pingsten. Det var denna dag som den helige Ande utgjöt sig över Jesu apostlar så att de fick kraft och ord att ge sig ut och predika. Det var också första gången tungotal förekom, och samma dag lät nästan 3000 människor döpa sig i Jesu namn, om man får tro bibeln.