Jag brukar inte gilla tidsresefilmer – de är för röriga. Men Monty Python-regissören Terry Gilliams film Twelve Monkeys från 1995 är sevärd, trots att den både innehåller tidsresor och är rörig.

Mina chanser att bli medlem av den av regeringen tillsatta coronakommissionen är obefintliga. Om du orkar läsa resten av den här texten förstår du varför.

Den svarte människorättsaktivisten Booker T Washington sade vid förra sekelskiftet: ”Det finns en särskild klass av problemlösare i rasfrågor som inte vill att patienten ska bli bättre”.

För mig personligen blev det som att förflyttas trettio år tillbaka i tiden. Till en tid utan mobiltelefoner, utan teve-program dygnet runt, utan överbefolkade städer, utan köpcentra, utan vidriga McDonaldsrestauranger längs vägarna, utan massimmigration och utan institutionaliserad godhetshysteri. Det var lugnt, det var tyst, det var fridfullt, och det var tillräckligt. Några skulle kanske ha sagt att det var tråkigt. Men eftersom jag är en av alla de svenskar som inte har några problem med vår tråkighet så länge vi får ha den ifred var det inga problem för mig. Jag kunde andas.

En barnfamilj i en villa i Upplands-Bro utsattes nyligen för en handgranatattack. Granaten kastades in i trädgården. ”Fragment gick in i fasaden och glasrutor krossades”, säger Ola Österling, polisens presstalesperson. Attacken tros vara en hämnd för att familjen anmält värstingar som kört vårdslöst med mopeder och motorcyklar. Pappan i familjen hade tidigare samma kväll filmat värstingarna och kontaktat polisen.

Sedan några år tillbaka har jag slutat läsa världens kanske mest hyllade liberala tidskrift, The Economist. Det beror på att tidskriften enligt min uppfattning gradvis kommit att bekänna sig till ett helt annat budskap än det ursprungliga och i stället sällat sig till dem som tror att lösningarna på samhällets problem måste komma från staten – som förvisso kan göra fel och därför ibland tas till upptuktelse av tidskriften – snarare än från fria, hederliga och rimligt dygdiga medborgare som verkar i en rättsstat.

I en artikel i Expressen (30/6 2020) beskriver Bilan Osman, anställd på den skattefinansierade ”antirasistiska” tidskriften Expo, Sverige som ett rasistiskt helvete. Den hemska rasism som grasserar här har en lång historia:

Omkring 16 miljoner liv gick förlorade under första världskriget. Den 11 november 1918 ingicks vapenstillestånd mellan Frankrike och Tyskland på västfronten. Första världskriget var visserligen i praktiken över för alla inblandade. Men allt dödligt våld och alla allvarliga krigsoperationer upphörde inte med automatik efter detta.

Amerikanska idéer sprider sig över västvärlden som amerikanska filmer med den skillnaden att filmernas inflytande oftast är överståndet efter några timmar plus lite eftersnack medan idéerna kan slå rot och få ett eget liv i de kulturkoloniserade västerlandets hjärnor. Därför har exempelvis vi svenskar anledning att försöka begripa oss på de amerikanska idéerna.

Det handlar inte om att vi är bättre än andra. Vi behöver inte vara bättre än några andra. Jag bryr mig inte det minsta om huruvida vi är bättre eller sämre än andra: Vi behöver inte rättfärdiga vår existens. Det handlar om att jag, Richard Sörman, från Finspång i Östergötland, är tillräckligt sammansatt som människa, tillräckligt mänsklig i min mänskliga natur att jag behöver en plats på jorden som är mitt hem. Alla har inte fått det. Men vi svenskar har fått det, och det finns ingen som helst anledning att vi ska avhända oss den gåvan. Vi har ett hem. Vi hade ett hem. Ingen har rätt att ta det hemmet ifrån oss. Och jag kommer inte låta någon ta det ifrån mig. Inte utan motstånd. Aldrig!