Vill man vara poetisk går det bra att komma med liknelser som att vi nu vänt blad och börjar ett nytt kapitel i mänsklighetens historia.

I Finland får muslimska kvinnor 3,1 barn, jämfört med 1,7 för icke-muslimer. Om en etnisk eller religiös grupp har en fertilitet på 3,1 barn per kvinna så ökar de med 708 procent på fem generationer. Om en etnisk eller religiös grupp har en fertilitet på 1,7 barn per kvinna så minskar de med 67 procent på fem generationer.

Hur kommer det sig att en våg av ilska väller fram ur folkdjupet för småsaker som olämpliga shoppingturer medan vi utan motsvarande muller låter samma människor målmedvetet och långsiktigt förstöra landet? Är det bara, som min vän allmänläkaren hävdar, för att den som mot sina egna rekommendationer köper en julklapp till mamma så uppenbart och otvetydigt har ett slags skuld, även om den inte är så stor, medan den som sabbar ett helt skolväsende och troligen även en hel energisektor inte gör ett så tydligt regelbrott?

Tillståndet i Riket synes för regeringen och höga myndighetsföreträdare vara gott. Statsministern gick åstad och julhandlade. Justitie- och migrationsministern trängdes på Nova i Lund för att han glömt julhandla och finansministern åkte skidor i Sälen. Förmodligen för att hon tröttnat på att vara ute och cykla som hon vanligtvis gör i sitt dagliga värv som högsta hönset på finansdepartementet.

När jag var statsanställd, lönegradsinplacerad och fackansluten siare på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag många givande diskussioner med min begåvade och tolerante chef, sedermera professorn vid Linköpings universitet, socialdemokraten Lars Ingelstam.

2020 lider mot sitt slut, det ”turbulenta 2020-talet” har redan gjort skäl för sitt namn. Enligt generationshistorikerna Strauss och Howe befinner vi oss i den fjärde och avslutande fasen i den era, det saeculum, som inleddes 1946.

I början av september skrev jag om de globala mediala massrörelserna, Refugees Welcome, Donald Trump, MeToo, Greta Thunberg, Corona och BLM som sköljt över oss de senaste åren. Gemensamt för dessa rörelser är, förutom att de blivit globala fenomen, att de inte bara stannat på internet och i medier utan fått reella konsekvenser på samhället i stort.

När man är ute på julnatten, säger Eddie, känner man i luften att det är jul. Bitte instämmer och berättar om barndomens promenader på julnatten. Eddie berättar att han gick till kyrkogården för att hälsa på de döda.

Svenska affärer blir alltmer utsatta för stölder. I organisationen Svensk Handels Trygghetsbarometer för tredje kvartalet 2020 ”anger 36 procent av butikerna att de råkat ut för stöld den senaste veckan, 19 procent har drabbats av hotfullt beteende från en besökare eller kund och 20 procent utsattes för bedrägerier den senaste månaden”.

Den nya högern kommer skapas av de som möter främlingen med egna klaner, på samma sätt som fascismen mötte kommunisterna med egna kämpar på gatan. Det gamla Sverige är redan en förlorad fråga, och nya makter slår rot i varje spricka och öppning. Vår tids fråga är inte hur vi tar över staten – hur vi klär oss i kostymer och kapar ett sjunkande skepp – utan hur vi överlever utanför staten. Hur vi skapar nya gemenskaper i samhällets gränsland, och förbereder vårt blod för en ny kamp.

Fula hus, fula saker. Sedan 1930-talet har fult varit inne bland arkitekter. Fint, idylliskt, pittoreskt och vackert ansågs förlegat och töntigt. Seriös arkitektur, sådan som gjorde att man blev respekterad av andra arkitekter, skulle vara ful, fyrkantig och funktionell.

Nyligen skrev jag en krönika om den svenska tilliten. Jag påstod att den visserligen funnits men att folk numera missförstår dess karaktär. De tror att tilliten var ett slags dumsnällhet av samma typ som välfärdsstaten så ofta tillämpar när domstolarna ger straffrabatter till återkommande våldsverkare och ensamkommande afghanska barn ständigt får förlängda frister för att erhålla PUT. I själva verket, hävdade jag, var det tillitssamhälle som jag upplevde som barn visserligen tillitsfullt i bemärkelsen att man ofta inte behövde låsa ytterdörren men i övrigt ett strängt samhälle

I Pompeji har de ständigt pågående utgrävningarna frilagt en välbevarad 2000 år gammal snabbmatsrestaurang. Disken och väggarna på det lilla omkringliggande torget är täckta med vackra frescomålningar.  De målningar man ser på disken presenterar vad som finns på menyn och det serverades alltså bland annat anka, gris, get, fisk och sniglar.

Det här gänget som enligt medströmsmedia (även i Sverige) var kraftfulla politiker som skulle bidra till en ny era i amerikansk politik, ägnar sig numera alltså åt Instagram-trätor. Det är som att se Blondinbella och Kissie bråka om vem som sopsorterar på rätt sätt.

Sanningen är att det inte går, helt enkelt eftersom majoritetssvenskarna finner islams traditionella värderingar helt oacceptabla. Och moskéfolket finner majoritetssvenskarnas värderingar helt oacceptabla.

Den ena ilskna tjuren, kapitalisttjuren, har därmed fått något drömskt i blicken och fnyser vänligt på tjurars vis i den andras näsborrar. Den vill inte bråka längre utan ha betalt. Bara så kan man förklara sådana oförklarliga händelser som att Svenskt Näringslivs, SAF:s efterträdare, ordförande Leif Östling fick sparken när han undrade vad fan han fick för pengarna han erlade i skatt. Den undran var pinsam tyckte hans kollegor i välfärdsföretagen, pengarna var ju deras intäkter.

När Google nyligen stängde av Swebb-tv:s Youtubekanal och utan förvarning raderade hundratals filmer de lagt upp var det inte första gången ”Big Tech” tog politisk ställning.

En av de vanligaste uppfostrande uppmaningarna är: ”Vi måste lära av misstag som begåtts genom historien så att vi inte upprepar dem”.
På så sätt skapas en bild av historien som bara fylld av elände och misär.

Igår skrev jag om Googlechefen Anna Wikland och hur hon som Sverigechef för techjätten haft den yttersta makten att radera hela Swebb-TV:s kanal från plattformen YouTube. Att regeringen har en direktkoppling till en person med mäktigt inflytande över sociala medier är ytterst graverande, men tyvärr inte överraskande.

Svenska kyrkan vill idag att vi hjälper vår nästa som vi inte känner, människor i Afrika och Mellanöstern som vill komma hit, ofta på jakt efter högre levnadsstandard, samtidigt som den massinvandring en sådan inställning leder till att skadar oss själva, vår familjer, och vårt samhälle i stort. Vårt hem.

Resonemanget är för listigt, har de eftertänksamma läsarna invänt. Det låter som en konspirationsteori. Det där med en härskande klass av yrkespolitiker och välfärdsbyråkrater kan möjligen stämma men hur var och en av dessa har kunnat räkna ut att det skulle gynna honom eller henne att måna om bögar och kräva nollutsläpp av koldioxid överstiger förståndet.

Varför berörs vi så starkt av julen? Varför har julen blivit vår mest betydelsefulla högtid? Räcker det med att säga att det är vår frälsares födelse som firas? Knappast. Många påminner i dessa dagar om att vårt svenska julfirande också har hedniska anor. Men det vore märkligt att tala om julen utan att nämna Kristi födelse. Den berättelsen gestaltar nämligen något mycket grundläggande. Och det handlar inte om några märkvärdigheter. Vi behöver inte leta bland böcker och lärdom för att förstå.

Julen är här, risgrynsgröten är färdig att avnjutas och Jansson står i ugnen och sprider väldoft. Hos oss är det traditionell svensk julmat som gäller, med skinka och dopp i grytan, rimmad oxtunga, köttbullar och prinskorv, Jansson och olika sorters sill. Och så grisfötter, förstås. Kokta och serverade som aladåb, precis på samma sätt som mamma gjorde och mormor före henne. Om jag måste välja en enda favorit bland det svenska julbordets alla delikatesser så är det just grisfötterna. Det är bland det godaste jag vet.

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA År 1804 gjorde Ernst Moritz Arndt sin resa genom Sverige, vilken han skildrat i sitt omfattande arbete Reise durch Schweden (Resa genom Sverige år 1804). I reseskildringens tredje del, som utkom år 1806, ger han en skildring av julen i Sverige.