Den rödgröna regeringen uttryckte redan för flera år sedan att Sverige ska bli världsledande på Agenda 2030, FN:s 17 globala hållbarhetsmål med 169 delmål. I höstbudgeten nämndes Agenda 2030 över 150 gånger och precis innan jul ställde sig riksdagen bakom den omfattande men luddiga propositionen Sveriges genomförande av Agenda 2030 (Prop. 2019/20:188), som jag kritiserade på Expressen Debatt i höstas.

Sedan 2011 har mängden svenska skattekronor som går till FN nästan fördubblats. Riksdagens utredningstjänst (RUT) har, på uppdrag av riksdagsledamot Jan Ericson (M), sammanställt hur mycket pengar Sverige bidrar med till FN.

Jag vet inte hur många som känner till det, men efter flyktingkrisen, 2016, fick våra myndigheter ett särskilt uppdrag från regeringen att ta emot nyanlända arbetssökande för praktik, genom Arbetsförmedlingen. (Nyanlända = asylsökande som fått uppehållstillstånd).

”Imagine a world where all hate could be rewritten”. Smaka på den frasen. Låter det lockande att leva i ett samhälle som försöker förverkliga den utopin?

I förra veckan skrev jag en text på Expressen Debatt i ett ämne som i princip inte debatterats politiskt alls, trots att mycket skattemedel och arbetstid för offentliga tjänstemän läggs på detta. Under rubriken ”Sluta slösa skattepengar på målen i Agenda 2030” kritiserade jag hur Sverige har tagit sig an frågan om Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen. Här fortsätter jag problematisera frågan och vill peka på en viktig aspekt som har bortsetts från i arbetet hittills: Projektets politiska karaktär.

Löfven och Socialdemokraterna talar ofta om det ”starka samhället”. En del blir upprörda över det, för att det tolkas som ett sätt för S att frånsäga sig politiskt ansvar. Jag anser att Löfven faktiskt har rätt i så mån att det är samhället det hänger på när det gäller brottslighet och dess bekämpning. Däremot förstår han inte alls vad det egentligen innebär, vilket syns i den politik som S och regeringen driver.

Timbro Smedjan har granskat kommuners och regioners kommunikationsaktiviteter. Många kommuner och de flesta regioner numera driver podcasts, för skattemedel.

Runt om i Stockholmsområdet där jag bor så ses många kvinnor numera med slöja (hijab). Hur jag än vrider och vänder på detta faktum, så går det inte för mig att vara likgiltig inför eller vifta bort denna förändring. Det påstås att det är fördomsfullt att reagera på kvinnor i slöja. Jag skulle säga att det är tvärtom: Det är sunt. Jag ska förklara hur jag tänker.

Angående #BlackLivesMatter, påståenden om att rasismen genomsyrar allt och det nu ska lösas genom att stöpa om historien och ersätta dagens fria demokratiska stater med något annat (vad?):

Statsminister Stefan Löfven har fått kritik för att vara otillgänglig och inte vilja eller kunna förklara Sveriges vägval och strategi i coronakrisen på ett bra sätt. Kritiken har i sin tur kallats för småaktig eller onödig (se exempelvis statsvetare Jonas Hinnfors nedan). Detta visar på en oroväckande låg förståelse för de beståndsdelar vår demokrati bygger på.

”Män och kvinnor ska ha samma makt” lyder ett av denna regerings jämställdhetsmål. Men hur är det med att leva ett bra liv? Kunna få välja vad man vill och må bra? Det är inte samma sak som att män och kvinnor som grupper har samma makt. Inte heller att varje individ, kvinna som man, har exakt lika mycket makt.

Socialdemokraterna har under många år haft svårt att förhålla sig till begreppet integration. Partistyrelsen meddelade 2013 i samband med diskussionerna inför sin stämma att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.”

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Jag är ingen psykolog, men jag tycker mig ha observerat ett mänskligt drag som innebär att om man håller på att förlora kontrollen någonstans, så försöker man desperat skaffa sig sådan på annat håll för att kompensera. Jag tycker mig kunna se samma sak även på samhällsnivå.

”Alla människors lika värde” är ett begrepp som hörs och används för styrning och vägledning överallt i samhället idag, trots sin flummighet. Men visste ni att det numera till och med står i en av Sveriges grundlagar?

Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv.

I två avsnitt av deras podd sätter Malcom Kyeyune och Markus Allard ord på det som jag själv tycker mig se i Sverige idag, men inte är lika kompetent för att kunna formulera. Ämnet är så intressant så jag kände att jag behövde sammanfatta det i bloggform.

Nyligen sköts en kvinna, som bar på sitt barn, på öppen gata i Malmö. Trots att detta bara ligger i linje med de senaste årens utveckling i Sverige, så vaknade plötsligt tidigare sovande politiker.

Jag besökte Vasamuséet i Stockholm häromveckan. Att bli påmind om människors hårda liv och slit i gamla tider, i detta fall på 1600-talet, är alltid tankeväckande.

Under politikerveckan i Almedalen så spelades en bild ut av KD från ett lunchmöte mellan deras partiledare Ebba Busch Thor och SD:s partiledare Jimme Åkesson. Detta gjordes självklart väl planerat och reaktionerna blev de väntade.

När vi köpt hämtmat till familjen ibland, så har det då och då blivit deras favorit: Chicken Tikka Masala från Little India, en restaurangkedja som finns i Stockholmstrakten. Eftersom vi bor ganska nära Kista galleria så har jag handlat det där i food courten.

Anna Dahlberg formulerade det väl i en kröniketext i mars i år, att KD ”blivit en projektionsyta för högerns önskedrömmar”. Så är det. Önskningar är dock inte detsamma som verkligheten.

Du-reformen i slutet på 60-talet var en ändring som låg i tiden. Att säga DU istället för att använda andra och olika titlar var en till synes rättvis och harmlös förändring, men när den jämlikhetssträvan, eller snarare likhetssträvan, som ligger bakom har spridit sig till allt fler områden, har det fått stora och allvarliga konsekvenser.

Moderaterna presenterade idag i samband med sitt Sverigemöte, en ”Integrationskommission” som ska ta fram politiska reformer på området. Det här är förstås tänkt att visa på seriositet och handlingskraft för att kunna locka tillbaka väljare som tappat förtroendet för partiet, men initiativet faller synnerligen platt.

De dagarna på året är jobbiga, när man måste försöka rädda sina barns självförtroende från att skadas allt för mycket av Sveriges sjuka skola. Jag pratar om betygsdags.

I mina funderingar kring detta har jag tagit som utgångspunkt det Alexander Bard pratar om, hur män i en familj gentemot barnen tar rollen att utmana dem, vilket utvecklar dem mer. Kvinnor ger barnen i högre grad villkorslös kärlek, stöd och beskyddar.

-”Värdegrund! Oooo vi har värdegrund heeela tiden här!”

Med anledning av att det nyligen var 100 dagar kvar till EU-parlamentsvalet anordnade tre tankesmedjor och EU-kommissionen i Sverige en utfrågning och debatt mellan de partier som finns representerade i EU-parlamentet idag. Inramningen till debatten satte bilden av en etablissemangets tillställning.

I den offentliga debatten och från politiskt håll, har man under mycket lång tid duckat för frågor som rör värderingar och kultur kopplat till invandringen, något som är mycket olyckligt.

Sverige, baserat på politikernas agerande, beter sig nästan som en minoritetsgrupp – om än stor – som ska följa de nyinflyttade och bara acceptera som det blir här när de andras värderingar och viljor styr. Här tror jag att den större delen av det politiska etablissemanget är på kollisionskurs med befolkningen.