I dagens Sverige kan man få stöd och bidrag från våra skattemedel för nästan allt: För den särskilda grupp man tillhör, för att bedriva näringsverksamhet, för sin hobby, för att lära sig något, skapa, fixa ett event, utöva sin tro, påverka samhället, stötta andra, informera andra, nätverka, ja praktiskt taget även för att sitta och fika tillsammans med någon.

Myndigheten MUCF (Myndigheten för civilsamhälles- och ungdomsfrågor) fördelar statsbidrag på uppdrag av regeringen. Under 2021 delade myndigheten ut 512 miljoner kr i organisations-, projekt- och verksamhetsbidrag, vilket är en ökning med över 100 miljoner från 2020.

Fyra år efter riksdagens beslut att tjänstemannaansvaret ska stärkas, är frågan död. En statlig offentlig utredare tycker inte att det behövs ett skärpt tjänstemannaansvar. Det vill säga den tycker tvärtemot vad riksdagens beslutat. Det har den fått tillåtelse att göra, med hjälp av regeringen.

Befolkningsmängden i Sverige har ökat snabbt de senaste decennierna på grund av hög invandring. Det har redan gett upphov till skilda världar inom landet, till och med inom städer. Enklaver växer på olika håll och segregationen är så stor att invånarna i dessa områden knappt själva uppfattar det som delar av Sverige.

Jag vill uppmärksamma er på att Sverige kommer att ge nästan 9 miljarder kronor mer till EU i år. Det är alltså utöver de 45 miljarder kronor som redan var planerade, vilket gör att den totala avgiften blir på 54 miljarder kronor.

”Det är en åttahundraårig episod i svensk historia som sedan 2015 är avslutad.” Så skrev språkvetare Mikael Parkvall i en text i SvD 2018. Parkvall syftar på det faktum, som han själv räknat fram, att finskan inte längre är det näst största modersmålet i Sverige. Arabiskan har gått om finskan.

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, delar ut bidrag till ”miljöorganisationer”, för att de ska granska och påverka processen med slutförvaring av kärnavfall. Pengar går alltså inte till forskning, utan till tyckande organisationer med en egen agenda och åsikter.

Vi är på väg tillbaka till mer primitiva samhällen, där godtycke och den starkes rätt råder. De som förlorar på detta är de svagaste, trots att flera av dessa trender påstås handla om att värna de svaga. Men det är också förödande för våra samhällen i stort när vi bygger upp konflikter internt i våra länder. Vi tappar därmed i utvecklingstakt och konkurrenskraft gentemot omvärlden.

Sverige blir alltmer brokigt och splittrat. Orsaken till det är den stora invandringen. Regeringen och många av deras bundsförvanter, kämpar dock hårt för att detta faktum inte ska sättas i belysning.

Den rödgröna regeringen uttryckte redan för flera år sedan att Sverige ska bli världsledande på Agenda 2030, FN:s 17 globala hållbarhetsmål med 169 delmål. I höstbudgeten nämndes Agenda 2030 över 150 gånger och precis innan jul ställde sig riksdagen bakom den omfattande men luddiga propositionen Sveriges genomförande av Agenda 2030 (Prop. 2019/20:188), som jag kritiserade på Expressen Debatt i höstas.

Sedan 2011 har mängden svenska skattekronor som går till FN nästan fördubblats. Riksdagens utredningstjänst (RUT) har, på uppdrag av riksdagsledamot Jan Ericson (M), sammanställt hur mycket pengar Sverige bidrar med till FN.

Jag vet inte hur många som känner till det, men efter flyktingkrisen, 2016, fick våra myndigheter ett särskilt uppdrag från regeringen att ta emot nyanlända arbetssökande för praktik, genom Arbetsförmedlingen. (Nyanlända = asylsökande som fått uppehållstillstånd).

”Imagine a world where all hate could be rewritten”. Smaka på den frasen. Låter det lockande att leva i ett samhälle som försöker förverkliga den utopin?

I förra veckan skrev jag en text på Expressen Debatt i ett ämne som i princip inte debatterats politiskt alls, trots att mycket skattemedel och arbetstid för offentliga tjänstemän läggs på detta. Under rubriken ”Sluta slösa skattepengar på målen i Agenda 2030” kritiserade jag hur Sverige har tagit sig an frågan om Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen. Här fortsätter jag problematisera frågan och vill peka på en viktig aspekt som har bortsetts från i arbetet hittills: Projektets politiska karaktär.

Löfven och Socialdemokraterna talar ofta om det ”starka samhället”. En del blir upprörda över det, för att det tolkas som ett sätt för S att frånsäga sig politiskt ansvar. Jag anser att Löfven faktiskt har rätt i så mån att det är samhället det hänger på när det gäller brottslighet och dess bekämpning. Däremot förstår han inte alls vad det egentligen innebär, vilket syns i den politik som S och regeringen driver.

Timbro Smedjan har granskat kommuners och regioners kommunikationsaktiviteter. Många kommuner och de flesta regioner numera driver podcasts, för skattemedel.

Runt om i Stockholmsområdet där jag bor så ses många kvinnor numera med slöja (hijab). Hur jag än vrider och vänder på detta faktum, så går det inte för mig att vara likgiltig inför eller vifta bort denna förändring. Det påstås att det är fördomsfullt att reagera på kvinnor i slöja. Jag skulle säga att det är tvärtom: Det är sunt. Jag ska förklara hur jag tänker.

Angående #BlackLivesMatter, påståenden om att rasismen genomsyrar allt och det nu ska lösas genom att stöpa om historien och ersätta dagens fria demokratiska stater med något annat (vad?):

Statsminister Stefan Löfven har fått kritik för att vara otillgänglig och inte vilja eller kunna förklara Sveriges vägval och strategi i coronakrisen på ett bra sätt. Kritiken har i sin tur kallats för småaktig eller onödig (se exempelvis statsvetare Jonas Hinnfors nedan). Detta visar på en oroväckande låg förståelse för de beståndsdelar vår demokrati bygger på.

”Män och kvinnor ska ha samma makt” lyder ett av denna regerings jämställdhetsmål. Men hur är det med att leva ett bra liv? Kunna få välja vad man vill och må bra? Det är inte samma sak som att män och kvinnor som grupper har samma makt. Inte heller att varje individ, kvinna som man, har exakt lika mycket makt.

Socialdemokraterna har under många år haft svårt att förhålla sig till begreppet integration. Partistyrelsen meddelade 2013 i samband med diskussionerna inför sin stämma att ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.”

Riksdagspartierna (SD undantaget) har i många år argumenterat för att det ”inte går” att sätta någon gräns för invandringen till Sverige. I ett debattinlägg i Expressen förra söndagen argumenterade jag för att det självklart går. Det som har saknats är helt krasst en vilja att se att det går.

Jag är ingen psykolog, men jag tycker mig ha observerat ett mänskligt drag som innebär att om man håller på att förlora kontrollen någonstans, så försöker man desperat skaffa sig sådan på annat håll för att kompensera. Jag tycker mig kunna se samma sak även på samhällsnivå.

”Alla människors lika värde” är ett begrepp som hörs och används för styrning och vägledning överallt i samhället idag, trots sin flummighet. Men visste ni att det numera till och med står i en av Sveriges grundlagar?

Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv.

I två avsnitt av deras podd sätter Malcom Kyeyune och Markus Allard ord på det som jag själv tycker mig se i Sverige idag, men inte är lika kompetent för att kunna formulera. Ämnet är så intressant så jag kände att jag behövde sammanfatta det i bloggform.

Nyligen sköts en kvinna, som bar på sitt barn, på öppen gata i Malmö. Trots att detta bara ligger i linje med de senaste årens utveckling i Sverige, så vaknade plötsligt tidigare sovande politiker.

Jag besökte Vasamuséet i Stockholm häromveckan. Att bli påmind om människors hårda liv och slit i gamla tider, i detta fall på 1600-talet, är alltid tankeväckande.

Under politikerveckan i Almedalen så spelades en bild ut av KD från ett lunchmöte mellan deras partiledare Ebba Busch Thor och SD:s partiledare Jimme Åkesson. Detta gjordes självklart väl planerat och reaktionerna blev de väntade.

När vi köpt hämtmat till familjen ibland, så har det då och då blivit deras favorit: Chicken Tikka Masala från Little India, en restaurangkedja som finns i Stockholmstrakten. Eftersom vi bor ganska nära Kista galleria så har jag handlat det där i food courten.