Den som läser utländska medier, såväl i Europa som i USA, kan lätt få intrycket av att det mesta går åt fel håll i Sverige. Och faktum är att 6 av 10 svenskar instämmer i att Sverige är på väg i fel riktning.

Stefan Löfven har kallat detta “surrealistiskt”. Enligt statsministern går allt tvärtom åt rätt håll. Det där “samhällsbygget” han så ofta pratar om har ju påbörjats. Gustav Fridolin är på väg att fixa skolan. Ylva Johansson ska se till så att etableringen av nyanlända blir helt fantastiskt bra. Och rikspolischefen Dan Eliasson var minsann full av energi efter sin semester. Vad kan gå fel?

Journalister, kändisar, skådespelare och hela etablissemanget är eniga – det är Hillary som är den goda kandidaten – och det är hon som bör vinna presidentvalet i USA.

När svart blir vitt, och vitt blir svart. Som om de glömt att det är Hillary & Co. som är misstänkta för korruption, svågerpolitik, grova säkerhetsbrott etc. Hon och maken Bill räknas som de mest korrupta politikerna i USA. Kommunisten Bernie Sanders framgångar berodde inte på hans ideologi, nej, utan på att han var emot Hillary. Stora delar av Hillarys väljarkår i demokraterna ogillar henne. Och hela Trump-fenomenet är också sprunget ur hatat mot Clintons.

Läser forskaren John Lapidus debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken: “Forskare: Privat försäkring urholkar vården“. Ett av påståendena i artikeln lyder:

“För det första finns i varje land ett begränsat utbud av sjukvårdsresurser: vårdcentraler, sjukhus, ­läkare, sjuksköterskor med mera. Om en läkare behandlar en försäkringspatient betyder det per definition att hen inte behandlar en offentligt finansierad patient, något som läkaren kunde ha gjort i det ögonblicket.”

Ska vi ta det påståendet på allvar säger Lapidus att det inte spelar någon roll hur mycket pengar vi lägger på sjukvården. Om vi använder 400 miljarder i stället för 200 miljarder kommer det fortfarande att finnas lika många vårdcentraler, sjukhus, läkare, sjuksköterskor.

“Vad kallas en svensk med tapperhetsmedalj? – Tjuv.” Detta uppges vara en gammal norsk vits som beskriver den mindre hedervärda svenska insatsen mot nazismen under andra världskriget.

Tyvärr känns den lika aktuell i dag som för 70 år sedan. Sverige förblir ett land som talar vitt och brett om internationellt samarbete och om fred och mänskliga rättigheter. Men när saker ställs på sin spets, när det handlar om att välja sida och att faktiskt stå upp för allt det där fina genom att i konkret handling slåss för det, då sviker Sverige. Alltid.

Tänk om det fanns en bra, billig basvara, brukbar och bastant i sin beskaffenhet.
Något som hänger stadigt på frihetlighetens nyckelknippa, färdig till att låsa upp matboden.
En kökets gyllene pärla. För så lite som 60 kr/kg och med 750 kcal/100 g ger det 125 kcal/kr.
För en enda daler urholkat penningvärde kan 125 liter vatten bli en grad varmare.

Det här med att hemvändande som stridit för terrorgruppen IS vid behov kommer att få lägenhet, körkort och skuldsanering har väckt berättigad vrede.

Jag skulle vilja försöka resonera igenom detta rent principiellt. Om inte annat, så för att se om denna åsikt stämmer överens med de krav jag tycker att vi måste kunna ställa på mänskliga rättigheter i en demokratisk rättsstat. Det är inte helt okomplicerat.

Några ledande principer: Människor i allmänhet har rätt till liv, säkerhet och egendom. Alla medborgare i en stat skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför staten. Människor som vistas i vårt land men ej är medborgare har inte fullt ut samma rättigheter och skyldigheter som medborgare – men skall dock minst tillerkännas de allmänna mänskliga fri- och rättigheter som meddelas i Europarådets och FN:s deklarationer. Rättsstatens principer skall råda och hanteringen måste vara rättssäker. Envar skall anses vara oskyldig till dess motsatsen har bevisats.

En av de vanligaste invändningarna mot libertarianismen, förutom frågan om vem som skulle bygga vägarna, är: ”Hur skulle det se ut om alla fick göra som de ville? Nä, några lagar och regler måste vi väl ändå ha”.

Invändningen bygger på ett stort missförstånd. I ett libertarianskt samhälle skulle det nämligen finnas massor av lagar och regler. Några av dessa skulle, i viss utsträckning, vara identiska med dem som vi har idag och en hel del av dem skulle vara helt nya.

Av allt dåligt i Sverige ligger definitivt biståndet högt på topp fem. Det är ett getingbo av decennielånga serier av fiffel, vänskapskorruption och svenska skattepengar som hälls ner i svarta hål av korruption. Oftast utan någon som helst koll och kontroll, otaliga är avslöjandena att SIDA inte vet vart pengarna tagit vägen i olika projekt.

Att anställa sina barn, kompisar etc är något som sitter i väggarna och nya biståndsorganisationer startas med enda syfte ett kräma ut ännu mer skattepengar. För vi har ett enprocents-mål.

För den frihetligt sinnade är tillvaron i Sverige inte sällan direkt tryckande. Skatterna är inte bara skyhöga, utan går dessutom påfallande ofta till direkt perversa ändamål. Paternalismen är långtgående, den så kallade värdegrunden är moraliskt bankrutt, staten ägnar sig åt regelrätta indoktrnineringskampanjer och svågerkapitalister kan ostört berika sig på din bekostnad. Et cetera.

Nu syns konsekvenserna av fildelning allt tydligare. Svensk musikindustri har aldrig gått bättre och omsatte som motsvarande ett mellanstort svenskt basindustriföretag nio miljarder kronor. På sex år har musikindustrin växt med 40%, fildelningen till trots.

Nu blir det sex. En läsare har blivit utvald av Folkhälsomyndigheten och SCB. Man kan förledas att tro att det handlar om den där kartläggningen av svenskarnas sexvanor som vår väne svärmorsdröm folkhälsoministern pratat om, men det handlar istället om en undersökning om HIV. Det är kanske därför som t ex oralsex inte definieras som sex, då det inte ska vara smittsamt (justerat för de som ömsesidigt och i samförstånd tycker om när det blöder – jag dömer inte vad vuxna människor gör i samförstånd). Lite bilder följer..

Storbritanniens underrättelsetjänster bröt mot lagen i 17 år – nu vill man ändra lagen. Fängelse för kränkande bilder på förslag, också i Storbritannien. Dataskyddet hotas i EUs handelsavtal. Men vi inleder med att analysera Wikileaks mystiska beteende i veckan. Dessutom kort om Chelsea Manning och Milo Yiannopoulos. Och så tipsar vi om två konferenser som kan vara intressanta för våra lyssnare.

Med Karl Andersson och Henrik Alexandersson.

Nås av nyheten att den brittiska (kärn)inflationen nu uppgår till en procent. Tro det eller ej – det är en mycket hög inflation. Och inflationsförväntningarna är ännu högre. På några års sikt väntar drygt tre procents inflation. Bank of England har historiskt sett varit mycket bättre på att pricka inflationsmålet än exempelvis ECB och Riksbanken.

Hur rimligt är det för övrigt att brittiska trettioåriga obligationer ger en avkastning på 1,78 procent om inflationen uppgår till mer än två procent? Under antagande om två procents tillväxt bör obligationerna erbjuda en dubbelt så hög avkastning, alltså ungefär 3,78 procent. Det innebär också att de bör vara värda hälften så mycket som i dag.

Försöket att bygga tillräckligt med bostäder för de nyanlända som Stockholms stad enligt den nya bosättningslagen åläggs att ta emot har strandat. Av de modulbostäder som skulle byggas har endast ett fåtal kunnat färdigställas, resten ligger i den välbekanta överklagandeprocessen (en länga i Fagersjö har dessutom brunnit).

Den rödgrönrosa majoriteten kommer misslyckas med att möta kraven för 2016 – endast 800 av de 2 800 nyanlända har hittills fått ett boende i huvudstaden. Under 2017 är det ytterligare 3 500 personer som ska ha bostad i Stockholms stad enligt den statliga omfördelningsmekanismen. Därför uppmanas nu stockholmarna av den politiska majoriteten att öppna sina hem. Enligt socialborgarrådet Åsa Lindhagen ges människor nu “en chans” att hjälpa till.

Rättsstaten, eller på engelska rule of law, är en grundläggande juridisk princip som utgår ifrån att lagen ska styra ett samhälle. Dess motsats är styre genom godtyckliga beslut av den som innehar makten. Huvudsakligen handlar rättsstaten om vilket inflytande och vilken auktoritet lagen har som en ram för beslutsfattandet, särskilt när detta riktas från staten mot enskilda individer.

Begreppets tillämpning i modern tid kommer från anglosaxiskt statsrättsligt tänkande, men dess rötter kan spåras ända tillbaka till antikens Grekland. Idag är rättsstaten ett grundläggande fundament som förenar samtliga liberala demokratier i väst, och är också en del av internationell rätt. Att ett samhälle upprätthåller rättsstatliga principer är nämligen en förutsättning för att även andra mänskliga rättigheter i FN-systemet ska kunna upprätthållas.

Tidsandan och tonläget i samhällsdebatten gör mig orolig och deprimerad. Det är som om alla har blivit skvatt galna.

Vänstern låtsas som om det inte finns några problem med den flykting- och migrantsituation som landet befinner sig i. All form av problematisering avfärdas som rasism. Nivån av förnekelse är direkt farlig.

På högerflanken har man förstått att det finns problem – men man har lika lite några rimliga lösningar som vänstern. Istället hetsar man upp sig till en nivå som ibland, i vissa kretsar närmast för tankarna till raskrig.

Tonläget höjs, känslorna kokar, rädsla och hat finner fäste. Det är verkligen inte en miljö som stimulerar till konstruktiva lösningar.

En stad är ett hem, och ett hem är inte en maskin. Jag skriver i Hela Hälsingland om den människofientliga ideologi som har gjort oss till främlingar i våra egna städer.

”Staden liksom hemmet är en organisk enhet, som utvecklas på sina egna premisser. Inom den traditionella stadsplaneringen strävade man efter att ge denna organism bäst möjliga förutsättningar att frodas. Den organiska staden är också hållbarast, eftersom den går att anpassa till nya förhållanden. Därför känns 1600-, 1700- och 1800-talens stadsdelar alltjämt lockande, medan 1960-talets känns förlegade redan idag.

Den traditionella stadsplaneraren var en trädgårdsmästare, medan modernisten är en asfaltsläggare. I dag vet vi bättre än vad acceptera-författarna gjorde. En stad är ett hem och ett hem är inte en maskin.”

I samhället finns en rad organisationer som genom sitt arbete och uttalade syfte får stämpeln som “snälla”. Detta innebär i korthet att de behandlas bättre av politiker och medier och i vissa fall även ges ett stort politiskt inflytande som en enskild intresseorganisation inte borde ha.

Av detta skäl är det inte uppenbart hemska organisationer vi bör se upp för. Dessa är lätta att undvika. Nej, det är de snälla organisationerna som är farliga, ty de lyckas få samhället att tro att de inte har någon bakomliggande agenda med sin verksamhet.

För den som främst följer den amerikanska presidentvalskampanjen via till exempel Dagens Nyheters rapportering är det lätt att få intrycket att det är en ängel som är den minst sagt bufflige Donald Trumps motkandidat. För den som däremot även följer den inhemska amerikanska rapporteringen är bilden en annan.

Den bild som framförs i amerikanska vänstermedier är förvisso snarlik den bild som målas upp deras svenska motsvarigheter, men till skillnad från i Sverige finns i USA även tunga och etablerade nyhetsmedier som lutar åt höger. Även om man så bara tror på en bråkdel av vad som rapporteras i dessa, så inser man snart att Hillary Clinton är allt annat än den snövita idealist hon utmålas som i till exempel just Dagens Nyheter.

Jag älskar matematik. Jag är definitivt ingen lysande matematiker men jag lärde mig behärska hantverket ganska väl.

Det bästa med matematik – tyckte jag – var att varje nytt begrepp som infördes definierades. Det var liksom ingen idé att hålla en hel lektion om något nytt, om detta något inte hade fått en exakt definition. Utan en definition, som alla är överens om, öppnas oändligt med möjligheter till missförstånd.

Människor vill ha pengar till mer än livets nödtorft. Det gäller i princip alla.

Människor vill också ha något som upplevs meningsfullt att syssla med. Är det inte ett arbete som drar in pengar, då blir det något annat. Ofta är detta “något annat” destruktivt så väl för individen som för samhället.

Ta sedan dessa enkla observationer och applicera dem på våra så kallade utanförskapsområden.

Att få in folk (inte minst unga människor) i arbete är relevant ur båda aspekterna. Detta är knappast raketforskning.

Efter min senaste krönika om hotet om ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland har jag uppmanats av den moderate riksdagsmannen Jan Ericson att lämna den geopolitiska debatten som han anser att jag inte behärskar. Han är helt uppslukad av den hysteriska antirysspropagandan antyder att jag skulle vara anlitad av ryssarna. Detta angrepp är så pass uppseendeväckande att jag valt att göra denna kommentar.

Mitt brinnande intresse för politik i allmänhet och geopolitik i synnerhet började i mitten av 50-talet, då Jan Ericson inte var född. Han började sin politiska bana över 40 år senare. I början av sextiotalet följde jag dagligen det amerikanska presidentvalet där John F Kennedy valdes till president. Mitt intresse var så stort att jag så ung jag var, t.o.m. prenumererade på den då väl ansedda New York Times och läste alla krönikor av den ledande politiska krönikören James Reston. Jag kunde alla Kennedys tal nästan utantill. På den här vägen har det fortsatt hela mitt nu ganska långa liv, jag har dagligen följt den geopolitiska debatten och utvecklingen. Jag har läst metervis med tegelstenar om geopolitik. Detta är min bakgrund, när jag skriver på bloggen om geopolitiska ämnen.

Under a gold standard, money is backed by a fixed amount of gold. You could actually trade your money for gold. The gold standard allows a country to only print as much currency as there is gold to back it up, preventing overprinting and devaluation. Downside: it acts as a limit on economic growth. As an economy’s productive capacity grows, so should its money supply. Because a gold standard requires that money be backed in gold, the scarcity of the metal constrains the ability of the economy to produce more capital and grow.

Och ställde frågan:

Varför behöver penningmängden kunna växa med ett lands produktionskapacitet? Jag förstår inte riktigt förklaringen här ovan. Räcker det inte med att värdet av en enhet guld, räknat i varor, ökar? Minskar producenters incitament att producera p.g.a. att det finns en fix mängd, eller nästan fix mängd pengar?

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade “liberaler” (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.