Den borgerliga regeringens beslut att återinföra entréavgifterna på en liten grupp statliga museer väckte de väntade reaktionerna. Precis som när frågan förra gången var på tapeten så har tonläget varit gällt och överdrifterna många.

Om fasadernas utseende är av underordnad betydelse, varför är det då så viktigt att människors efterfrågan inte hörsammas? Om arkitekturen måste spegla sin samtid, varför ser vi hela tiden upprepningar av 1930-talets och 1960-talets arkitektur? Och om det är för dyrt att bygga vackert, varför bygger vi så mycket fulare idag än för 100 år sedan, när resurserna var så mycket knappare?

Dagens gröna våg består av människor som värnar och uppskattar naturen och vill leva nära den, men som också värnar frihet och individualism, skriver jag i Land Lantbruk: ”De vill bo i eget hus, med egen tomt, och köra sin egen bil. De tror att teknikutvecklingen, snarare än självspäkande, är svaret på de av människan skapade miljöproblemen.De vet att de planekonomiska systemen även varit sämre på att tillvarata naturen än de marknadsekonomiska. De vet också att de mest högljudda delarna av miljörörelsen ofta driver en linje som kan vara skadlig både för människor och miljö.”

Det är inte hädelse som hotar det som är heligt, utan likgiltighet.

Istället för att köpa bilden av kulturskogen som ett hot mot naturen bör den inkorporeras i bilden av det levande kulturlandskapet, som åkrar, ängar och beteshagar. Kulturlandskapet är värt att värna och vårda, precis som den kvarvarande vildmarken. Skogsavverkning är en del av kulturlandskapets livscykel, precis som skörden på åkrarna.

Konservatism och miljöengagemang går hand i hand och har gemensamma rötter. Miljöfrågorna är för viktiga för att reduceras till slagträn för generell politisk radikalism.

När det i dag talas om att det pågår ett “kulturkrig” är det lätt att få intrycket av att det skulle vara ett nytt påfund, introducerat av Donald Trump eller Sverigedemokraterna. Den politiska kampen om kulturen, som i grund och botten handlar om det som författaren Lars Gustafsson kallade för “problemformuleringsprivilegiet” har dock pågått i mer än hundra år, och har framför allt drivits från vänster.

Det mest problematiska med det Domkyrkoforum i Lund är inte att det är fult, utan att fulheten är meningslös. Funktionalisterna hävdade att form följde av funktion, det vill säga att vi fick svälja fula stadsmiljöer och byggnader eftersom det fanns så många praktiska fördelar.

Lars Vilks är död och det gör mig outsägligt sorgsen att han inte fick leva de sista åren i sitt liv fritt från den hotbild som totalitära krafter underkastat honom och alla andra som inte passar in i deras agenda.

Jag skriver i Land Lantbruk om det paradoxala i att många avfolkningsbygder lider brist på bostäder, snarare än på arbetstillfällen.

Jag skriver i Norrbottens-Kuriren om den koloniala landsbygdspolitiken och hur de bruksorter som en gång betraktades som framtiden blivit vad ekonomen Kjell A. Nordström benämnt som ”skräpytor”.

De dubbla måttstockarna inom delar av miljörörelsen framgår av det uppenbara ointresset för det försvinnande kulturlandskapet, trots att detta utgör det verkliga hotet mot den biologiska mångfalden. Det öppna jordbrukslandskapet, sedan tusen år hemvist för en mångfald av arter, håller på att växa igen på många håll i landet, inte sällan för att ersättas av skog. Orsaken är en politik som gjort att svenskt jordbruk fått allt svårare att hävda sig i den internationella konkurrensen.

Karlfeldts dikt Härolden handlar om hur Johan Krylbom stiger upp, öppnar sitt fönster och känner den första, ljumma vårvinden, varvid han tar en promenad genom landskapet. Härolden ingår i diktsamlingen Flora och Bellona (1918), men trycktes första gången i Strix julnummer 1911.

I visan berättas om hur de 17:e, 18.e och 19:e romerska legionerna, under ledning av fältherren Quinctilius Varus tillintetgjordes i Teutoburgerskogen en regnig dag av en koalition av germanska stammar, ledda av den romerskfostrade krigaren Arminius (på tyska Hermann).

I Le Corbusiers anda redogjorde funktionalismens svenska introduktörer i sitt manifest acceptera! från 1931 för hur skönheten var någonting som aktivt skulle bekämpas. Att våra städer förfulats är med andra ord inte resultatet av en slumpmässig utveckling utan springer ur en sekelgammal ideologisk strävan. Att bygga fult är ett aktivt val, precis som vi kan välja att bygga vackert.

Verner von Heidenstams dikt ”Dödens blommor” är kanske ett försök från en diktare som genom hela sitt författarskap brottades med frågor om döden, att avdramatisera allvaret kring livets slut. Döden framställs som en åldrande ungkarl, olyckligt förälskad i livets drottning. Människoliven som han skördar är endast blommor han plockar i sin fåfänga uppvaktning.

Är kulturministern ett statsråd bland andra, eller en företrädare för ett branschintresse? När komikern och författaren Jonas Gardell nyligen krävde Amanda Linds (MP) avgång, för att hon inte fyllde rollen som kulturlivets främsta företrädare, anslöt han sig till en lång korporativistisk tradition med mörka rötter.

Ser vi början till slutet för den urbana normen? En oväntad effekt av coronapandemin är att den sociala ingenjörskonsten tvingats backa. Samtidigt har vi sett ett uppsving för uttrycken för den livsstil makthavarna avskyr: villaboendet, privatbilismen, sommarstugorna och båtlivet.

De kulturutövare och debattörer som oroar sig över auktoritära regeringars politiska klåfingrighet på kulturområdet borde se att det är marknadsekonomin och inte politiken, som utgör garanten för ett fritt kulturliv. Jag skriver i fPlus om sambandet mellan marknadsekonomi och ett fritt kulturliv:

Idag lanserar jag och min parhäst Blanche Sande vår nya podcast, Kompasspodden, en oberoende frihetlig podcast. Tanken är att släppa ett avsnitt varje vecka, med diskussioner om kultur, politik och samhälle.

Särskilt profilerade var kulturredaktörerna. Att basa över en lokal kultursida vid början av årtusendet var nästan lika fint som att vara kulturredaktör i storstaden. Kultursidan var fokalpunkt för det lokala borgerskapet, ett fönster mot den stora världen, men också lokalsamhällets uttolkare och språkrör.

De som tidigare gjort allt de kunnat för att politisera kulturlivet har plötsligt börjat tala om konstens frihet och principen om armslängds avstånd. Politisering av kulturen är tydligen inte lika roligt när någon annan vill dra i spakarna:

Väljarkåren har gått högerut och det borde vara skördetid för den svenska högern. Ändå lyfter inte Moderaterna inte i opinionen. I stället går en betydande del av de nya högerväljarna till Sverigedemokraterna, som allt mer har börjat marknadsföra sig som ett konservativt alternativ

Det är inte konservatismen som liberaler borde vara rädda för.

I går mottog jag Gunnar Heckschers stipendium för reformvänlig konservatism hos den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala, vid föreningens årliga högtidssammankomst, midvinterblotet.

Genom Scrutons böcker löper som en röd tråd kärleken till det som är vackert och storslaget, som är värt att värna och slå vakt om. De är en påminnelse om att den konservativa reflexen är en positiv sådan, oavsett om det rör sig om ett landskap, ett stadskvarter eller det litterära kulturarvet: det här är någonting vackert och värt att älska, förstör det inte.

I dag lanserar jag www.kulturpolitik.se en hemsida där jag samlar mina texter och annat som rör svensk och internationell kulturpolitik.

Så övergav borgerligheten sitt bildningsideal för kunskapsrelativism.

Nu kan man lyssna på radiodokumentären från Utbildningsradion där jag medverkar och talar om en av mina ungdomshjältar: anarkistfursten Pjotr Kropotkin.

Trots att de flesta människor någon gång vill bo i ett eget hus som de själva äger drivs en aktiv politik för att försvåra detta.