Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Skriver i fPlus om marknadsekonomin och kulturlivet

De kulturutövare och debattörer som oroar sig över auktoritära regeringars politiska klåfingrighet på kulturområdet borde se att det är marknadsekonomin och inte politiken, som utgör garanten för ett fritt kulturliv. Jag skriver i fPlus om sambandet mellan marknadsekonomi och ett fritt kulturliv:

Lanserar Kompasspodden

Idag lanserar jag och min parhäst Blanche Sande vår nya podcast, Kompasspodden, en oberoende frihetlig podcast. Tanken är att släppa ett avsnitt varje vecka, med diskussioner om kultur, politik och samhälle.

Skriver i Svensk Tidskrift om kultursidornas betydelse

Särskilt profilerade var kulturredaktörerna. Att basa över en lokal kultursida vid början av årtusendet var nästan lika fint som att vara kulturredaktör i storstaden. Kultursidan var fokalpunkt för det lokala borgerskapet, ett fönster mot den stora världen, men också lokalsamhällets uttolkare och språkrör.

Skriver om kulturpolitik i fPlus

De som tidigare gjort allt de kunnat för att politisera kulturlivet har plötsligt börjat tala om konstens frihet och principen om armslängds avstånd. Politisering av kulturen är tydligen inte lika roligt när någon annan vill dra i spakarna:

Skriver om konservatism i Expressen

Väljarkåren har gått högerut och det borde vara skördetid för den svenska högern. Ändå lyfter inte Moderaterna inte i opinionen. I stället går en betydande del av de nya högerväljarna till Sverigedemokraterna, som allt mer har börjat marknadsföra sig som ett konservativt alternativ

Jag skriver i Norrbottens-Kuriren om den konservativa reflexen

Genom Scrutons böcker löper som en röd tråd kärleken till det som är vackert och storslaget, som är värt att värna och slå vakt om. De är en påminnelse om att den konservativa reflexen är en positiv sådan, oavsett om det rör sig om ett landskap, ett stadskvarter eller det litterära kulturarvet: det här är någonting vackert och värt att älska, förstör det inte.

Skriver om landsbygdsoptimism i Gefle Dagblad

Ruttnade lite på alla domedagsprofetior om den svenska landsbygden och skrev en artikel om landsbygdsoptimism i Gefle Dagblads kulturdel.

Visst har politiken skapat problem för jordbruket, visst finns en nedlåtande storstadsfixering hos makt- och medieeliterna som tar sig uttryck i destruktiva politiska förslag (kilometerskatt och flygskatt för att nämna två aktuella exempel). Visst sker merparten av befolkningstillväxten i städerna.

Bildning är vår räddning från samtiden

Någon har sagt att läsning handlar om att tänka med någon annans tankar. Ponera att det är sant. Vems tankar vill du fylla ditt huvud med, Fredrik Virtanens eller Aristoteles? Henrik Schyfferts eller Virginia Woolfs? Kent Ekeroths eller Shakespeares?

 

Skriver om vänskap i Gefle Dagblad

Vänskapen är den enda relation som helt och hållet bygger på ömsesidig frivillighet. Alla andra relationer, yrkesrelationer, släktrelationer, till och med kärleksrelationer, rymmer ett element av förpliktelser. Vänskapen är av en annan natur. Det går inte att kräva vänskap av någon och det går inte att kräva något av en vän. Däremot går det att ha förväntningar.

Karlfeldt, Taube och Bellman

karlfeldttaubebellman

Av de svenska nittiotalisterna är Erik Axel Karlfeldt den som kommit att ligga mig varmast om hjärtat och som jag ägnat absolut mest tid och uppmärksamhet åt. Framförallt handlar det om mina tonsättningar på dels skivan I Fridolins spår som gavs ut på skivbolaget Hemlandssånger 2008 och på min senaste skiva, Renässans, från förra året, med tonsättningar av Karlfeldt, Heidenstam och Fröding. Jag ägnade också min kandidatuppsats i litteraturvetenskap åt Karlfeldts diktning och har suttit sex år i Karlfeldtsamfundets styrelse.

Julkrönika: Den uråldriga svenska julen

Nu kan man läsa min julkrönika i Gefle Dagblad, där jag argumenterar för att traditionernas föränderlighet inte är ett tecken på att det inte skulle finnas en uråldrig, inhemsk, svensk kultur, utan tvärtom beviset på att denna lever i högsta grad. Traditioner som inte förändras dör nämligen. Kultur utan förändring är ett museiföremål.

Museet är vårt kollektiva minne

Museet är vårt kollektiva minne. När det reduceras till redskap för kortsiktiga politiska agendor kapas också ett av banden till vårt eget förflutna.

Jag skriver i Gefle Dagblad med anledning av den pågående museidebatten.

”Ett samhälles institutioner opererar med olika tidshorisonter. Den offentliga debatten är kortsiktig och känslig för tillfälliga trender. Det som är på allas läppar i dag kan vara glömt om några år. Som motvikt till dessa snabba växlingar finns institutioner med ett mer långsiktigt perspektiv. Till dessa hör museerna…”

En nyttig idiot

Han tror att han är intellektuell,
han tror han vågat sätta ned sin fot
att han är den som vågat stå emot,
där vid tangentbordet varenda kväll.

Rivningsvågen: modernismens sista strid

Hur mycket av våra städer skall vi låta gå förlorade i modernismens desperata dödskamp? Företrädarna för en estetisk ideologi som förlorat såväl trovärdighet som allmänheten sympati riktar nu udden mot de få kvarvarande traditionella stadsmiljöerna.

Kunskap är inte ett nollsummespel

Kunskap är inte ett nollsummespel. Idag tar jag strid mot det endimensionella nyttotänkandet som dominerar skoldebatten:

Jag skriver i Dalarnas Tidningar:

”Det finns inte ett begränsat utrymme i hjärnan som gör att för varje sak du lär dig väljer du bort något annat. Tiden i skolan är förvisso begränsad, så den är i någon mån ett nollsummespel. Men något samband mellan dåliga kunskaper i kärnämnen som matematik och språk å ena sidan och epoker då man satsat på humaniora och estetiska ämnen å den andra tycks inte finnas. Tvärtom!”

Frihet och ansvar

Det finns två sorters frihet här i världen:
En sort man får, en annan som man tar.
Men den man får är ingen man har kvar.
Den läxan den är dyrköpt, när man lär den.

Läktarsång

De läktare vi står på, det är vårt andra hem
nu vill ni fotbollsmördare en gång förbjuda dem
det föder slagsmål, sa ni, så löd eran kritik
men vad vore er allsvenska, förutan sin publik
vi följer våra klubbar, ja det är vi som går
och ser på dessa matcher, i månader år och år
i regn och rusk och solsken, i snöfall till och med
fast spelet kanske inte håller någon kvalitet…

En stad är ett hem

En stad är ett hem, och ett hem är inte en maskin. Jag skriver i Hela Hälsingland om den människofientliga ideologi som har gjort oss till främlingar i våra egna städer.

”Staden liksom hemmet är en organisk enhet, som utvecklas på sina egna premisser. Inom den traditionella stadsplaneringen strävade man efter att ge denna organism bäst möjliga förutsättningar att frodas. Den organiska staden är också hållbarast, eftersom den går att anpassa till nya förhållanden. Därför känns 1600-, 1700- och 1800-talens stadsdelar alltjämt lockande, medan 1960-talets känns förlegade redan idag.

Den traditionella stadsplaneraren var en trädgårdsmästare, medan modernisten är en asfaltsläggare. I dag vet vi bättre än vad acceptera-författarna gjorde. En stad är ett hem och ett hem är inte en maskin.”

”Slutna rum”

Sitt kvar och tryck i era ”trygga rum”,
ni som är rädda för att möta andra,
men upphör också genast med att klandra
envar som ej är lika feg och dum…

Det talas om bostäder, men sällan om hem

Det talas så mycket om bostäder och så litet om hem.

Le Corbusier, som kanske mer än någon annan influerat efterkrigstidens människofientliga arkitektur, beskrev bostadshus som ”maskiner att leva i”. Det är ett synsätt som spritt sig från utopiska arkitekter till stadsplanerare, stadsbyggnadskontorens tjänstemän och folkvalda politiker. ”Bostäder” har blivit det högsta goda, medan hemmet, det organiskt framvuxna, trängts undan.