I ur och skur,
i moddig snö
vi ta en promenad:

Jag ställer frågan till av den självuppoffringens främsta apologeter, Fjodor Dostojevskij, och han svarar så här (i Vinteranteckningar om sommarintryck från 1863, s. 76 ff,):

Tro mig: ett frivilligt, fullständigt medvetet och av ingen framtvingat offrande av hela sig själv till gagn för alla är, enligt min mening, ett tecken på den allra starkaste, mest välutvecklade och mest självbehärskade personlighet, och på den allra högsta friheten hos den egna viljan.

Det ska vi alltså tro!

Objektivismens metafysik är väldigt enkel och lätt att hålla i minnet: den består av de axiomatiska begreppen existens, identitet och medvetande plus några få korollarier, som kausalitet och att existensen har företräde eller primat över medvetandet. Eller, enklare uttryckt, det som är det som vi faktiskt ser omkring oss, det som delges oss genom våra sinnen, plus vad vi därifrån kan sluta oss till. Ibland kallas objektivismens metafysik därför ”minimalistisk”; den innehåller inte mer än vad som behövs.

Ett år efter Bortom gott och ont, 1887, utkom Till moralens genealogi, och den handlar bl.a. om ”skuld” och ”dåligt samvete”:

Men hur har då denna andra ”dystra sak”, skuldmedvetandet, hela detta ”dåliga samvete” kommit till världen? – Och härmed återvänder vi till vår moralgenealogi. Ännu en gång – eller har jag redan sagt det? – de duger inte till någonting. En fem famnar lång egen, blott ”modern” erfarenhet; ingen kunskap, ingen vilja att få kunskap om det förflutna; ännu mindre historisk insikt, detta här så nödvändiga ”andra synsätt” – och ändå bedriver de moralhistoria: det kan rimligen bara leda till resultat som förhåller sig mer än bräckligt till sanningen.

Jag har läst Friedrich Nietzsches Bortom gott och ont från 1886[1]. Mycket i boken är antingen obegripligt eller rena tramset[2]; men här har plockat ut några russin i kakan och komponerat min egen müsli (med vänster hand).

David Hume hade som bekant svårt att hitta sitt eget jag; det förnimmande subjektet försvann i virrvarret av förnumna förnimmelser. Nietzsche hade liknande svårigheter; se detta långa citat:

Förr i tiden lade jag ner en del tid (och adrenalin) på att polemisera mot Torbjörn Tännsjö. För dem som inte orkar läsa igenom vad jag skrivit ska jag ge en kort sammanfattning:

– Han har hävdat att terrorhandlingar är ”etiskt neutrala” och ska bedömas efter om de gagnar världsrevolutionen eller inte. Tummen ner blir det bara därför att de allra flesta terrorhandlingar inte alls gagnar någon världsrevolution…

En av grundpelarna i Marx’ tänkande är denna:

Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. (Till kritiken av Hegels rättsfilosofi, citerat av Steffen, s. 24.)

Det ”samhälleliga varat” här är detsamma som klasstillhörighet, så vad en människa tänker bestäms av vilken samhällsklass hon tillhör. Är man borgerlig, så tänker man borgerliga tankar (som att privategendom är något bra); är man proletär, så tänker man proletära tankar (som att privategendom är käpprätt åt pipan). Tillhör man godsägaradeln, tänker man godsägaradliga tankar; tillhör man prästerskapet, tänker man prästerliga tankar; är man bonde, tänker man bondska tankar, etc.[1]

Idén om ”proletariatets diktatur” kläcktes som bekant inte av någon proletär – varken Marx eller Engels eller någon av deras sentida efterföljare var själv proletär. Så hur kom Marx på den här idén?

Mer eller mindre av en slump har jag nyligen läst Marx och materialismen. Utvecklingen av Karl Marx’ materialistiska samhällsuppfattning av Gustaf F. Steffen (en reformistisk socialist), utgiven på Tidens förlag 1914.

Jo, så är det – om vi ska tro Eskilstuna-Kurirens ledare 20 oktober. Jag saxar:

“Det handlar framför allt om nedlåtande och taskiga kommentarer på nätet, som Rose-Marie Fältskog [vänsterpartist från Flen] sammanfattar med att ‘det känns ibland som människor utgår från att man vill göra dem illa när det är precis tvärtom’.

Inställningen gäller inte bara gentemot tjänstemän. Populistiska partier ställer gärna en påhittad politisk elit med urusla idéer mot ‘vanligt folks’ ‘sunda förnuft’.”

Jag kan förstås inte tala för ”vanligt folk”, eftersom jag är en rätt ovanlig människa – men vem är inte det? Även ”vanligt folk” består huvudsakligen av ovanliga människor.[1] Och något populistiskt parti är jag inte med i.[2] Däremot besitter jag en hel del sunt förnuft…

Under a gold standard, money is backed by a fixed amount of gold. You could actually trade your money for gold. The gold standard allows a country to only print as much currency as there is gold to back it up, preventing overprinting and devaluation. Downside: it acts as a limit on economic growth. As an economy’s productive capacity grows, so should its money supply. Because a gold standard requires that money be backed in gold, the scarcity of the metal constrains the ability of the economy to produce more capital and grow.

Och ställde frågan:

Varför behöver penningmängden kunna växa med ett lands produktionskapacitet? Jag förstår inte riktigt förklaringen här ovan. Räcker det inte med att värdet av en enhet guld, räknat i varor, ökar? Minskar producenters incitament att producera p.g.a. att det finns en fix mängd, eller nästan fix mängd pengar?

Jag har tyvärr inte kvar den artikel av Jan Myrdal jag besvarar här, men den gick ut på att ”marknadsekonomin inte fungerar”, eftersom hans ordbehandlare inte hade någon fungerande fotnotsfunktion och inte klarade av att åstadkomma ett register till en text eller en bok. Min spontana reaktion på detta var att Myrdal reagerar som en bortskämd barnrumpa som inte genast får allt han pekar på.

Det hör till socialisternas standardrepertoar att beskylla kapitalismen för alla missförhållanden i samhället, fastän samtliga dessa missförhållanden i själva verket ska tillskrivas blandekonomins socialistiska komponent. Beskyllningar som att kapitalismen är orsak till slaveri och krig är bara alltför välbekanta; liksom att den bär skulden för inflation och arbetslöshet, fastän dessa företeelser helt och hållet beror på statlig interventionism, statliga ingripanden i ekonomin.

Häromsistens var jag uppe i Stockholm och såg en pjäs som inte är värd att kommentera. Programbladet till pjäsen var skrivet av Per Wirtén, och jag saxar: “Efter kriget samlades företrädarna [för ‘nyliberalismen’] i det så kallade Mont Pèlerinsällskapet. […] Kretsen runt Mont Pèlerin försökte rädda, omformulera och förnya de gamla liberala idéerna om fria marknadskrafter, konkurrens och entreprenörskap. De var sällan särskilt eniga. Omvärlden betraktade dem som reaktionära överlevare, men deras betydelse skulle så småningom bli enorm.

Repris från 2009. Våra politiker talar vitt och brett om något de kallar ”arbetslinjen” och som går ut på att hålla människor kvar i arbete och/eller att ge dem chans att komma tillbaka i arbete. Men det finns en mycket enkel reform som ingen tycks fundera på, och det är att göra det möjligt för äldre att arbeta vidare: det finns ingen självklar rätt för oss som fyllt 67 att fortsätta arbeta. Det är möjligt at arbeta vidare från 65 till 67, men sedan är det stopp. Det vore mycket enkelt att avskaffa denna gräns eller åtminstone förlänga den med några år, men det görs inte.

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Repris från 2008. Tidigare kunde rökare spara in lite pengar genom att rulla sina egna cigaretter. Nu har emellertid de makthavande kommit underfund med att detta är en form av skattefusk, så för några månader sedan kom det en chockhöjning av skatten på rulltobak. För egen del innebär detta att om jag tidigare lade ut c:a 800 kr/månad på rulltobak, så lägger jag nu i stället ut c:a 1400. Det är inte riktigt en fördubbling, men rätt nära.

Häromdagen stötte jag på ett citat från Friedrich von Hayek: “Den objektiva fysiska världen skiljer sig från den vi varseblir med våra sinnen.” Och på vad sätt skiljer sig då dessa båda världar åt? Vi får väl ta det lite långsamt: Den ”objektiva” (d.v.s. utanför oss liggande) fysiska verkligheten består av en massa saker som vi inte ser eller upplever med våra sinnen: molekyler, atomer, elementarpartiklar och Gud vet vad.

I Aftonbladet 18 april bemöter Åsa Linderborg den artikel av Lena Andersson jag citerade ur i min förra bloggpost. Så här skriver hon bl.a.: “Lena Andersson tror att alla hennes skattepengar går till att täcka andra människors behov, inte ett öre investeras i något hon själv har nytta av. Men låt säga att Andersson själv skulle betala hela kostnaden för att med tunnelbana ta sig från sitt hem till den offentlighet där hon ‘samlar ihop sina pengar’. Den resan skulle kosta henne tusen spänn enkel biljett.”

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha. Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret. Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit.

… och om rätt, rättvisa och rättfärdighet i allmänhet. Eftersom Hägerström betraktade alla våra rättigheter som vidskepelser, betraktade han förstås också äganderätten som en vidskepelse. Men först en historisk tillbakablick…

Närmast i Socialfilosofiska uppsatser följer ”Om social rättvisa”, där Hägerström spinner vidare på samma tema: Våra föreställningar om rättigheter och rättvisa är rester av gammal vidskepelse, som har gjort sin nytta för att bevara samhället, men som nu – i vår moderna, socialdemokratiska tid – har spelat ut sin roll.

I stället för att lappa ihop det gamla skattesystemet – täppa till gamla kryphål och skapa nya – borde man ersätta alla övriga skatter med en enhetlig moms.
Den iögonenfallande fördelen med detta är att det automatiskt skulle bli skatt efter bärkraft.

Axel Hägerström var starkt påverkad av Immanuel Kant, även om han tog avstånd från vissa av Kants idéer (se Det hägerströmska pliktmedvetandet). En kort uppsats som han säkerligen läst och begrundat är Synpunkter till en allmän historia i världsborgerligt syfte. Kant menade att målet med vårt liv omöjligt kan vara individens fullkomning – av det enkla skälet att våra liv är alldeles för korta för att vi ens tillnärmelsevis ska hinna bli fullkomliga…

Ja, det menade i varje fall Axel Hägerström, i uppsatsen ”Om sociala vidskepligheter” i Socialfilosofiska uppsatser. Men först några förberedande anmärkningar: Objektivismens rättighetsteori kallas naturrättslig, eftersom den grundar sig på människans natur som människa: Källan till människans rättigheter är inte gudomlig lag eller kongressens lag, utan identitetslagen. A är A – och människan är människa…

Då är vi alltså inne på vad för sorts pliktmedvetande Hägerström avvisar och vilken sort han accepterar. Hägerström börjar med en grammatisk iakttagelse: Om jag säger ”måtte han bli frisk!”, så påstår jag ingenting: jag uttrycker en önskan. Och det är meningslöst att säga att denna önskan är sann eller falsk…