Bland de fem oppositionspartierna har nu två partier svarat på hur de ställer sig till den med ca 30% chockhöjda skatten för egenföretagare och vad de avser att göra för att stoppa förslaget. Endast Centerpartiet och Sverigedemokraternas  behagade svara på detta, medan de övriga partiernas talesmän, dvs Moderaterna och
Folkpartiet, inte verkar prioritera det hela. Inte heller regeringspartiet Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesman ville svara. Slutsatsen blir att ett stopp blir mycket svårt att genomföra och att egenföretagare får chockhöjd skatt från 2018.

Willem Buiter, en av de mest namnkunniga analytikerna på CityGroup, tror att bolagsskatten i Storbritannien inom några år kommer att ligga på *högst* tio procent. Samtidigt diskuterar man att i EU införa golv för beskattningen av företagen – siffror på tolv procent har nämnts.

Enligt trovärdiga uppgifter till kriminalmagasinet Para§raf får den föraktade rikspolischefen Dan Eliasson sparken till nyår. Det blir dock en pyrrhysseger, då det ser ut som att det enda möjliga värre alternativet kommer ta över nämligen Carin Götblad.

Officiellt får förstås inte Eliasson sparken av Anders Ygeman och regeringen, utan får ett erbjudande om bättre jobb inom FN. Svenska myndighetschefer sparkas ju som bekant inte utan får bara andra “erbjudanden”.

Den reform som går ut på att centralisera och byråkratisera polisen fortsätter – trots folkets och vanliga polisers protester.

En centralisering framstår, på objektiva grunder, som tveksam eftersom nästan all brottslighet är lokal och att bekämpa den kräver kännedom om lokala förhållanden. Med polisens nya, centraliserade ledningscentraler vet operatörerna ofta inte ens till vilken stad en patrull skall skickas när någon behöver hjälp på Storgatan.

Socialdemokratin är just nu slut som politisk kraft. Det socialistiska budskapet nådde till vägs ände när muren föll i slutet på 1980-talet. Och klassiska socialister har sedan dess haft svårt att samla sig, och framförallt inte kunnat redovisa en trovärdig ekonomisk politik.

Istället har de satsat på identitetspolitik, med genus/gender, etnicitet, feminism etc i fokus. Men även denna inriktning är på väg att dö ut, mest på grund av de inbyggda paradoxerna. När vänstermänniskor exempelvis skapar en ras-separatistisk aktivitet – vad skiljer dem från ultranationalister och vit-makt-sfären? Det är ju samma slags rasism, fast man byter färg.

Jag börjar med att utfärda en varning till känsliga läsare. Den här texten kan bli komplicerad och rörig. Dels är det ett komplext ämne jag ska skriva om och dels har jag inte tänkt klart när jag börjar skriva. Texten går alltså att jämföra med en improviserad livesändning.

Så här:

Vi har gjort det till en dygd att basera våra åsikter på fakta. De som inte gör det, anses vara ”faktaresistenta”, eller ”foliehattar”.

Donald Trump har efter sin seger i det amerikanska presidentvalet varit noggrann med att det är “America first” som gäller men att USA under hans ledning kommer söka samarbete, inte konflikt.

Det brukar sägas att USA inte har vänner utan endast intressen, och det ligger onekligen något i det.

America first. Det låter så självklart – vilket land skulle en amerikansk president prioritera om inte USA? – men är i svensk kontext en aning kontroversiellt. Svenska politiker uttrycker sig inte så.

Som säkert många har sett så har det sedan ett par dagar tillbaka blossat upp en debatt om att fel kandidat vann, det amerikanska presidentvalet. Man kan ju tänka sig att det här är lite som debatten om att fel låt vann melodifestivalen, men den här gången är det en smula allvarligare. Förutom den dumma och godtrogne väljaren så har man nu hittat en ny fiende, nämligen FaceBook, som tydligen, hör och häpna används för att sprida falska nyheter, som har haft till syfte att påverka folk att rösta på ( eller inte sällan mot ) en viss kandidat. Hemskt eller hur, någon har lurat fårskocken som utgör grunden för det demokratiska systemet till att rösta ”fel”.

Veckans stora händelse i den svenska politiken inträffade då Moderaten Delmon Haffo effektivt torpederade sin egen karriär genom att kalla Annika Strandhäll för något fult, då han trodde att kameran han talade till inte var påslagen.

Det finns ingen större anledning att försvara Haffo. Den skenhelighet det politiska etablissemanget gav uttryck för då de lät antyda att de själva minsann aldrig skulle använda sig av ett liknande språkbruk i privata sammanhang var förvisso ganska patetisk, men faktum kvarstår. Haffo hade visat prov på en så enastående dålig politisk fingertoppskänsla att partiledningen inte hade något annat val än att ge honom sparken.

Säg Göteborg och skottlossning, sprängda bilar och landets andra stad som går från att vara Lilla London till Bagdad 2.0. Folk kommer först att tänka på Johan Falk, och sedan tänka ”Va fan…?” Serien om Johan Falk är slut, och den tog slut ungefär då verkligheten började överträffa dikten. En Johan Falk-rulle är drygt en och en halvtimme underhållningsvåld med massor action, repliker som känns lika äkta som Kim Kardashians akterparti. Det finns sällan – eller aldrig – några spår av djuplodande samhällskritik i en Johan Falk-film. Det är synd, för det finns ju förutsättningar. Manuset finns ju redan till ännu en rulle där Jakob Eklund får spela upp hela sitt breda register. Manuset är verkligheten.

Moderaten Gunnar Hökmark tillhör kärnan av den svenska globalism som hotar vår nationella suveränitet. Han sitter som svensk ledamot i EU-parlamentet. Vi som följer honom på Facebook översköljs näst intill dagligen av hans ursinniga hat mot Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet. I en debattartikel i likaledes globalistiska och rysshatande DN kräver han nu en engångssatsning på 35 miljarder kronor för att som han säger återhämta det som gått förlorat i försvarsförmåga efter den nedrustning som började 2004. Artikeln tar sin utgångspunkt i vad han menar är en kraftig rysk upprustning och ett fientligt Ryssland som hotar vår säkerhet.

Ylva Johansson har varit arbetsmarknadsminister i två år men fick vid Stefan Löfvens regeringsombildning ett utvidgat uppdrag att överse etableringen av nyanlända. Nu är hon därför även “etableringsminister”, en sorts superminister med ansvar för det mest svårlösta området som regeringen har att hantera och som kommer förbli det även för framtida regeringar.

Vi kan inte ha det så här!

En regering som lägger oerhört mycket tid och kraft på att (med kulturpolitiken som verktyg) politisera allt från kulturarvet till språket – och som samtidigt missköter kärnverksamhet som polis, försvar och infrastruktur. Den ägnar sig åt trams istället för verkligheten. Stig åt sidan.

Jag läser Tove Lifvendahls ledare ”Vi är vad vi äter” i SvD. Lifvendahl är en av mina absoluta favoriter bland ledarskribenterna. Hon skriver långa resonerande texter där hon tar både tid och plats i anspråk för att fundera över hur det egentligen är. Hennes texter är en oas att släcka törsten i, på den annars evighetslånga ökenvandringen.

I ”Vi är vad vi äter” skriver Lifvendahl om det allt hårdare språk som används i offentligheten. Hon radar upp exempel från de senaste åren på offentliga personer som använt ett språkbruk som annars hör hemma i bastun eller i omklädningsrummet – om ens där.

Bloggen berör i många krönikor geopolitiska och globala frågor rörande vetenskap, makt och ekonomi och hur detta påverkar vårt samhälle. Jag kan konstatera att jag regelbundet får kommentarer som i sin kritik och analys av texterna har ras eller etnicitet som främsta utgångspunkt. Vanligast är i detta sammanhang är de kommentatorer som förklarar olika fenomen och kritiska skeenden med den urgamla fördomen om en judisk världskonspiration mot resten av mänskligheten. Det är heller inte ovanligt att kommentarer ifrågasätter nazismens judeförföljelser och den s.k. Förintelsen. Jag försöker i möjligaste mån hålla kommentarfältet fritt från denna typ av inlägg, men mängden kommentarer gör att det då och då slinker igenom något tvivelaktigt inlägg.

Jag har så länge
blivit arg vid
närmsta tanke på
Stat och mänskligt styre
ja så snart jag hört deras namn
har jag velat spotta och fräsa
i okontrollerad avsky

Ja, vid närmsta tanke
på alla dessa vapen
som har riktats mot
oskyldiga och försvarslösa
på hur många som har gjorts
till änkor och faderlösa
enbart på grund av någons
maktfulla nycker eller
lustfyllda ondska så har
jag önskat vända världen
upp och ner, krossa
städernas palats och
dyra fästningar, tvinga
själva himlarna
på knä

Den moderate veteranen i Europaparlamentet Gunnar Hökmark vill att staten lånar upp 35 miljarder kr för att förstärka det svenska försvaret med vapen och materiel. Utvecklingen i Ryssland är förstås den orsak som anges.

Även om det inte finns skäl att ifrågasätta förstärkningen i sig – Försvarsmakten behöver en rejäl upprustning – är Hökmarks förslag ganska typiskt för dagens borgerlighet. Han vill nämligen låna i stället för att skära i statens utgifter.

Medborgarlön, eller basinkomst som somliga föredrar att kalla det, innebär att alla som är bosatta i Sverige ska garanteras en månatlig inkomst utan motprestation. Man kan säga att det är som ett slags skramlande av utvalda delar av välfärdssystemets skatteintäkter, följt av ett fördelande över alla eller delar av landets alla invånare, beroende på kalkyl. Förslagen brukar finansieras till största del genom avvecklande av vissa statliga myndigheter. Ett räkneexempel finns här och ett annat här. I det första exemplet avskaffar vi helt sonika Arbetsförmedlingen, CSN och Försäkringskassans försörjningsstöd, för att erbjuda alla utan inkomst en medborgarlön. Det låter ju bra.

Moderaternas kommunikationschef Per Nilsson och kommunikatören Delmon Haffo har båda fått avgå för att den senare internt i ett filmat klipp kritiserat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hennes åsikt att amerikanska män kanske borde fråntas sin rösträtt. Denna åsikt om män och rösträtt grundas i missnöje med valet av Donald Trump till president.

Med anledning av Internationella mansdagen har jag skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle:

När mansdagen kommer på tal möts den ofta med ett höhö:ande om att ”alla dagar är ju mansdagar”. Den som följer debatten får dock lätt uppfattningen att det är precis tvärtom, det debatteras kvinnofrågor på längden och tvären, och frågor som inte har med kön att göra – som till exempel näthat – tas upp bara i den mån de kan göras till en kvinnofråga.  […]

Det är nu snart ett år sedan den officiella KPI-inflationen låg runt nollan. Tvärt om har vi under året haft en stabil och stigande KPI-inflation, vilket gör det osannolikt att Riksbanken genomför ytterligare räntesänkningar. Tvärt om är det dags att förbereda sig på räntehöjningar även för de rörliga bolånen, även om det kanske ligger ett år framåt i tiden.

En socialdemokratisk minister skämtar efter Trumps valseger om att män inte bör ha rösträtt.

En tjänsteman i Moderaternas organisatoriska undervegetation kallar på skämt ministern för hora.

Politiker är inga stand-up-artister direkt. Och humor är som bekant som en groda – inte fullt lika rolig när man börjar dissekera den.

Dagens gästskribent är Stefan Eriksson, med en satir över byråkratins utveckling.

Sakframställan mot Svensson.
Åtalad: Svensson
Kärande: Klimatet via ombud

Ärade ledamöter.
Samhället har att beivra och lagföra notoriska återfallsförbrytare likt den tilltalade i denna förhandling. Åtalet omfattar inalles 10453 A4-sidor, en därmed mycket omfattande utredning, som skall ställa utom allt tvivel att den tilltalade har begått rubricerade brott med uppsåt.

Det brukar sägas att det är få människor som ångrar att de jobbade för mycket på dödsbädden. Nu har jag med 40 år av mitt liv bakom mig förhoppningsvis en del kvar dit. Men likväl som alla andra i min umgängeskrets så känner jag att jag gärna hade haft mer tid över. Men det är inte så för alla, runt omkring går det människor som inte gör något annat i sitt liv än att förströar det, man har inget arbete att gå till och många har i vissa fall redan gett upp hoppet om att kanske någonsin finna det. Man har som en direkt konsekvens av detta inga små om alls några resurser att röra sig med, i detta samhälle fullt av överflöd. Underligt eller hur.