Jag har funderat en del fram och tillbaka sedan vår senaste Sverige-vistelse om hur sårbara barnen är i det svenska samhället. Barn som är normala barn ges olika etiketter för att de inte är som “alla andra” när de inte vill vara mes.

Riksbankschefen Stefan Ingves skriver på DN Debatt att möjligheten att använda kontanter bör skyddas via lagstiftning, inte bara för att de allt mer dominerande elektroniska betalningslösningarna med kort och Swish är privata, utan också av beredskapsskäl då kontanter inte är lika sårbara vid samhällsstörningar.

När det blev möjligt för även fattigare människor att utbilda sig och välja ett annat yrke än sin far, då började i egentlig mening upplösningen av klassamhället. Tidigare hade aristokratin hållit folket nere med artificiella medel. Skråväsendet, där yrkesvalet i princip var ett arv, i kombination med rudimentär skolgång bidrog till statiska och ofria samhällen.

Det här inlägget blir en naturlig uppföljare på gårdagens inlägg, om socialdemokraternas valfläsksturné genom landet och med fokus på vård. Från Löfven i Uppsala och löften om 14 000 nya vårdanställda på fyra år, utöver de tiotusentals som behövs för att hantera pensionsavgångar till Magdalena Andersson och löften om en ambulanssjukvård som verkligen skulle vara i världsklass om den blev verklighet. Men det kan den inte bli. Det är ytterligare en orealistisk ambition. Finansminister Andersson är orealisten som strör orealistiska förslag omkring sig.

Under natten kommer Karlshamnsverket att startas. Det är ett oljekraftverk som tillhör den så kallade effektreserven. Det är den reserv som man tar till när energiförbrukningen är så stor att Sverige riskerar elbrist och rullande bortkoppling av abonnenter.

Med ett tonfall så indignerat att läsaren kunde drabbas av misstanken att vad som hänt var i paritet med medverkan i en kannibalistisk orgie med helstekt spädbarn som pièce de résistance, rapporterade igår bland annat Expressen att riksdagsmannen Jan Ericson har medverkat på en konferens för “klimatförnekare”.

Stefan Löfven är på en egen variant av Eriksgata i svensk sjukvård. I går hamnade statsministern på Akademiska Sjukhuset i Uppsala efter en tur i halkan och ner i diket vid Knivsta. Stefan Löfven skulle strössla vallöften omkring sig, likt sanden på Uppsalas isiga gator. Välfläsket skulle stekas, dofterna spridas över lokalen. Flottet flyter.

Ni har säkert hört att Sverige ska begåvas med höghastighetståg, för att knyta ihop landet på ett miljövänligt sätt. Vid mottagandet denna gåva väcks ett antal frågor.

Vi kan läsa i bladet att de ledande svenska företagen inom media (MSM) DN, SvD, SR och SVT går ihop mot falska nyheter – Fake News. Inför valet planerar man ett redaktionsöverskridande samarbete för att motverka spridningen av det man kallar desinformation. Hela västvärlden fullständigt kokar av oro över det som kallas Fake News. Den fråga man måste ställa sig är, vad som utlöst denna våg av politiska och andra initiativ för att stävja falska nyheter? Är detta med spridning av falska påståenden ett nytt fenomen som plötsligt uppstått eller är förklaringen något annat?

Jag tänker inte räkna upp alla svårigheter som Sverige står inför, det börjar bli tråkigt och tjatigt, men noterar att även de traditionella medierna uppmärksammar dem allt mer.

”Vi måste öppna våra hjärtan” sade den första statsministern. ”Vi har varit naiva” sade den andra statsministern. ”Ladorna är tomma” sade finansministern. ”Sverige går bra” sade samma finansminister. Har du problem med offentlig finansiering? Vilken tur att det alltid går att få in skattepengar av världens mest godtrogna befolkning.

På ledarplats i DN valde tidigare idag Peter Wolodarski att med kirurgisk precision illustrera den enögdhet, världsfrånvändhet, totala avsaknad av markkontakt samt magnifika brist på självkritik som kanske mer än någonting annat utmärker det progressiva maktetablissemang han själv utgör en centralfigur i.

Tendensen att vilja sprida “sin sanning” är omvänt proportionell mot kunskapen om hur andra människor kommit fram till “sin sanning”. Det tycker jag är kontentan av denna veckas Idévärlden.

Jag är en av många som undrat hur socialism kan leda till svält i ett av världens rikaste länder. Venezuela hade allt. Framför allt hade landet närmast obegränsade tillgångar på olja.

Just nu pågår arbetet i riksdag och departement med att återigen reformera lagstiftningen om sexualbrott. Inriktningen är att införa en så kallad samtyckeslag. Syftet med ändringen är inte att utvidga det straffbara området. Snarare är tanken att skicka ett pedagogiskt budskap till folket, i förhoppningen att detta ska leda till färre övergrepp. Dessutom verkar det finnas någon slags ideologiska motiv av identitetspolitisk karaktär.

Det stora hotet från fake news är att vi kan var på väg mot infokalypsen – tidpunkten där allmänheten helt enkelt ger upp och slutar tro på någonting alls, verklighetsapati. Problemet är att vi redan inom något år kan få uppleva enkla verktyg där vem som helst kan fås att se ut att säga vad som helst på rörlig bild. Därmed kommer det endast gå att lita på faktiska möten ansikte mot ansikte och allmänheten kommer helt resignera och inte tro på något.

Amerikanska media sprider statistiken att det sedan nyåret 2018 utförts 18 skolskjutningar i USA. En fruktansvärd siffra. Det är dock inte sant. Rätt siffra är 3, det var tre händelser som passade in i definitionen School Shooting, d.v.s. detsamma som en massaker. De övriga 15 incidenterna var allt annat, såsom självmord, oförsiktighet, olyckshändelser och dumhet, de allra flesta utan vare sig kroppskada eller förlust av liv som resultat. I statistiken finns även utbildningar inkluderande skjutvapen.

Sista etappen av denna rundresa blev i England för att besöka vänner och rota bland grejerna i lagret. Vi hann med ett besök till Imperial War Museum i Duxford. Inte direkt för att spinna vidare på krigstemat från Malta men pojkarna har varit där förut och det är en riktigt bra grej man kan göra om man har lite tid innan flyget då det ligger rätt nära Stansted.

Kinesiska myndigheter har arresterat Wu Xiahui, grundaren av Anbang Insurance. Det spekuleras i om oegentligheterna i försäkringsjätten är början på betydligt större problem. Det finns dom som drar paralleller med finanskrisen i Japan på 1980-talet. Den som är bevandrad i ekonomisk historia finner antagligen den parallellen oroväckande då den japanska kraschen saknar motstycke.