Det är synd om den antirasistiske kämpen Alexandra Pascalidou. På Twitter (28/3 2020) klagar hon över att hon inte har något lantställe: Corona blir en klassmarkör när allt fler flyr till sina lantställen. Vart tar vi vägen som inga lantställen har och numera, begripligt nog, inte blir inbjudna?

I Sverige sker motsatsen. Den svenska politiken kan inte vara slumpmässig utan måste vara avsiktlig. Folkhälsomyndigheten hade tre representanter på Arlanda, inte för kontroll, utan för att artigt svara på eventuella frågor. Det finns ingen annan tolkning än att myndigheten inte har något emot om smitta kommer in från utlandet. På mig verkar det som om myndigheten bjöd in viruset till Sverige. ”Corona welcome”, typ.

Samhällsbyggarna kan komma att lämnas åt sitt öde när coronasmittan sprids allt mer i Sverige. I en extrem situation kommer man nämligen att prioritera unga och friska framför äldre. I praktiken innebär det att yngre icke-medborgare, och till och med illegala invandrare, kan komma att prioriteras före äldre medborgare, som betalat skatt ett helt yrkesliv och byggt upp välfärden.

En ekonomisk katastrof har utlösts världen över av västerländska politiker och byråkrater. Otroligt nog går nu den ekonomiska aktiviteten i väst på halvfart, eftersom hela befolkningen har utegångsförbud i veckor, om inte månader. Detta har lett till att miljoner människor har fått sina liv vända upp och ned. De flesta egenföretagare har fått svårt försämrade försörjningsmöjligheter och många kommer inte att klara sig.

Är det mycket eller lite att det dör 20 procent fler italienare per dag under mars än det brukar? Jag vet inte. Men det kan knappt vara så att bårhusen blir överfyllda och kistorna inte räcker som det verkar i svenska statstelevisionen.

Svaret på frågan är lika uppenbart som det är outtalat. Som vanligt är det naturligtvis så, att Sverige vet bäst. Den moraliska stormakten är så van vid sin självpåtagna roll att vara överlägsen alla andra, att det för många känns bara fint att vi går på tvärs med all internationell erfarenhet.

Sånt får – och bör – vi fortfarande prata om. För om det är något vi kan vara helt säkra på är det att de samhällsproblem vi hade innan corona är lika utbredda idag. Kriminaliteten sätter sig knappast i frivillig karantän. En sprängning i Halmstad med två skadade som följd. En man och två barn hittade döda i en brinnande bil i Uppsala. En man ihjälslagen i Örebro.

Tack, Gud, för att det finns ett civilt samhälle som inte beror av staten och därför kan hitta lösningar på mänsklighetens problem. Tack för att politikerna inte har mer makt. Tack för att medborgarna förhoppningsvis inte längre litar på de statskramande medierna.

Mycket av det som sker i vårt samhälle idag kan förstås som en reaktion mot det moderna Västerlandets gränslöshet. Människor längtar efter gränser: gränser mellan länder, mellan kulturer; gränser mot kriminalitet, mot migrationer och epidemier. Men vi verkar också återupptäcka behovet av att sätta gränser för oss själva. På internet frodas ett växande intresse för stoicism och sexuell avhållsamhet. Självbehärskning och återhållsamhet är tillbaka.

Min erfarenhet av livet och studiet av Sverige är att fel och misslyckanden, även rätt grava sådana, inte orsakas så mycket av uppenbar ovilja, ondska och förödande inkompetens utan i stället av att de som fattat olämpliga beslut åtnjutit allmänt förtroende och haft ädla strävanden samt från början varit invaggade i tryggheten av att veta att de personligen inte skulle behöva ställas till svars för eventuella negativa konsekvenser av sina handlingar.