En gång för länge sedan skulle jag och en kompis segla från Västervik till Visby. Min kompis var mycket intresserad av damer och hade hittat två stycken som han generöst erbjöd att följa med på seglatsen, båtägaren, det vill säga mig, ovetandes.

Malin Kim skriver om svenska runstenar. Under flera århundraden var man likgiltig inför runstenarnas kulturhistoriska värde. Man tog ned dem och använde dem som byggnadsstenar. Låt oss själva inte bli lika oaktsamma.

En personlig tumregel som jag ofta förfäktat på dessa sidor är att om man inte är säker på en stark idés proveniens så kan man lugnt utgå från att den idén liksom alla andra världsdominerande idéer kommer från USA.

Mycket må ha förändrats i den kungliga huvudstaden genom historiens gång. Ännu finns dock några genuina gamla miljöer kvar, trots skoningslösa rivningar, där stora delar av vårt kulturarv demolerades i en missriktad moderniseringshysteri. En av dessa historiska miljöer är Stigbergsgatan på Söder.

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Det finns också demonstranter som har konkreta förslag, men det gör inte precis saken bättre. Det blir istället ännu mer absurt. En medelålders man tycker att det vore en bra idé att platta till alla villor och bygga höghus istället och en ung kvinna menar att det bästa för klimatet är att det vita patriarkatet slås sönder, så att fler kvinnor kan vara med och bestämma.

De vill förstås hitta på något roligt. Eftersom det här är Bullerbyn och inte Rinkebyn så betyder inte roligt att bränna bilar eller råna en svenne.

Vår samtid är märkvärdigt tyst om döden. I alla fall i kulturen. Vilka författare eller filmskapare intresserar sig idag för dödsmedvetenhet och existentiell ångest? Vilka intresserar sig för tidens gång, för aska och förgängelse, för glädje och njutning som strategi för att glömma? Bryr vi oss inte om döden längre? Eller har vår dödsångest tagit sig andra uttryck?

Jag reser ofta till Finland. Jag har varit några gånger i Estland och Lettland, men inte förrän häromveckan var jag i Litauen, i Vilnius. Dessa länder tilldelades Stalin vid uppgörelsen med Hitler. Balterna hade inte Finlands möjligheter till framgångsrikt motstånd.

Nyligen fick jag besök av en vänlig person som sa att han gillade mina texter och ville prata. Närmare bestämt frågade han hur man gör för att tänka ”utanför lådan”, vilket han menade att jag ibland gör.

Malena Rydell är journalist och redaktör för reportage och fördjupning på Svenska Dagbladet. Hon var tidigare chefredaktör på den skattefinansierade vänstertidskriften Arena och före dess på den skattefinansierade, feministiska tidskriften Bang. Malena har frilansat en hel del på Dagens Nyheters kulturdel.