Tänk om vita skulle gå ut och bränna ner butiker och slåss på gatorna varenda gång en viting blev rånad, misshandlad eller mördad av svarta brottslingar. Hela USA skulle stå i lågor.

Jag borde veta hur det går till i byråkratier eftersom jag själv arbetat åtta år som tjänsteman i ett statligt verk. Jag rannsakade mitt minne på jakt efter tillfällen när svåra avvägningar måste göras och vägval måste ske i osäkra situationer. Jag kunde inte komma på några sådana situationer. Inom byråkratin råder en annan ordning. Om osäkerhet uppträder går man till högre instans för beslut. Det kan vara en chef som eventuellt rådfrågar en högre chef som möjligen begär ett beslut av generaldirektören som kanske drar ärendet till den politiska nivån för avgörande.

Jag blir bara uppgiven när jag betänker vilka odugliga pladderpersoner som utsetts att styra mitt land. Observera att detta inte handlar om att ledarna har olämpliga politiska idéer, vilket de har, utan om att de inte ens är förmögna att ta itu med problem som de själva erkänner.

Principen att vi alltid kan hållas ansvariga för våra handlingar, och att vi alltid har tillgång till friheten att verkligen välja våra handlingar, kompliceras alltså, enligt Aristoteles i alla fall, av att vi ibland kan agera under tvång, det vill säga utifrån omständigheter vi själva inte valt, och dessutom av att vi kan agera på grundval av okunskap. Och när det gäller okunskapen tillåter sig Aristoteles alltså att tänka att en människa faktiskt kan vara ”fördärvad”, det vill säga trasig, nedbruten, sjuk, oförmögen att leva upp till våra naturliga och hävdvunna ideal om vad en självständig människa värd namnet är för något.

Kändisarna står på kö för att fördöma Paolo. Men var är deras fördömanden när tjejer blir gruppvåldtagna? Varför nämner de inte Wilma i Uddevalla? Wilma var en 17-årig tjej som blev styckmördad av sin svartsjuka kille Tishko Ahmed. Han stoppade hennes avhuggna huvud i en väska.

Det finns något hämndlystet och djuriskt i mig som skulle vilja skylla allt ont på Folkhälsomyndigheten. Det är kanske för att jag aldrig begriper hur myndigheten tänker och för att dess representanter är oklara som orakler i sina uttalanden. Jag känner mig nedlåtande behandlad när jag inte får veta hur myndigheter som jag hjälper till att försörja inte visar mig respekt nog att sätta mig in i deras resonemang.

En av marxismens poänger är att kulturen i ett land säger något om vem som sitter på resurserna. Det kanske inte rymmer hela sanningen, vi är ju även andliga, sökande och irrationella varelser – men i många sammanhang är materialismen en bra förklaringsmodell. På den tiden jordägande var liktydigt med välstånd stod till exempel bondekulturen högt i kurs. Islamiseringen av väst hade knappast varit möjlig utan ett eldorado av oljekällor i bakgrunden. Min egen uppväxt sammanföll med det kanske tydligaste exemplet av alla: ”amerikaniseringen”.

Det mänskliga samhället är så beskaffat att så snart det uppstår ett ekonomiskt överskott – alltså resurser som inte går åt till vad folk betraktar som livets minimum – så kommer en överhet att bildas för att skumma av grädden.

Media och politiker har nu för vana att hävda att det är själva pandemin som har orsakat den stigande arbetslösheten och den sjunkande ekonomiska tillväxten. Påståendet är att sjuka och döende arbetare, rädda konsumenter och brutna leveranskedjor orsakade ekonomiskt kaos. Vissa har till och med hävdat att lockdowns, eller ekonomiska nedstängningar, faktiskt hjälper ekonomin, de menar att det är spridningen av sjukdomen som förstör sysselsättning och ekonomisk tillväxt.

Effekterna av den ständiga krisen, den stora förvandlingen till Det Nya Sverige, är dock mycket mer långvariga. Jag är ganska ung, född 1976 i Uppsala. Men den stad jag växte upp i finns inte mer. För några dagar sedan blev en 20-årig kille knivmördad här. Jag kände inte honom, men jag vet vem det här. Jag har sett honom på stan. Han hade precis börjat plugga på universitetet.