De politiker och medier som offentligt tar till stora ord och fördömer händelseutvecklingen i USA nu, är exakt samma individer som rättfärdiggjorde kravallerna och de blodiga BLM-upploppen i somras. Då hette det att “folket” hade rätt att protestera mot orättvisor. Nu heter det att demokratin är hotad.

För att säkra framtiden när kunderna inte är så pålitliga som förr behöver branschen staten. Man vet ju inte om hela det internationella energiomställningsprojektet inklusive Parisavtalet kommer att fungera och därför vill biltillverkarna, framför allt de som specialiserat sig på elbilar, att staten satsar hela sin prestige och anpassar hela sin planering efter alternativet elektricitet: ”Beslutsfattare, lova att utveckla lagstiftningen och att bygga ut infrastrukturen för laddstationer”.

Till att börja med är Trump inte i första hand republikan, utan president. Precis som Michael Flynn var han trogen det demokratiska partiet ända fram till epoken Obama, då korruptionen runt Vita Huset stegrades till såna nivåer att det blev svårt att samtidigt vara demokrat och patriot. För Trump såväl som hans supportrar är patriotismen viktigare än partitillhörigheten.

Han är ständigt aktiv; som affärsman, make, förälder och i olika föreningar. Till viss del är han det för det är det man ska vara om man är i hans ålder – men till viss del är det också för att han inte ska känna av den växande känslan av tomhet. Att hans verksamhet som fastighetsmäklare är framgångsrik fyller plånboken, men i själens fickor skramlar inte ens växelmynt.

I väst gillar vi att idealisera andra och frossa i vår egen skuld. Mea culpa! Självkritiken är en bra egenskap som gjort att vi kunnat rätta och förbättra oss. Men när självkritiken urartar i självspäkning blir det fel. För sanningen är att vi uträttat mer gott än ont.

Läser om en man som blev mördad när han tog ut pengar vid bankomaten. En handling som många av oss gör regelbundet, precis lika vardaglig som att handla en liter mjölk eller en dosa snus i kiosken, men som i det här fallet ledde till döden.

Nej, det är inte svårt att tänka sig ett matriarkat. Dit är vi på väg. Den offentliga sektorn blir styrd av kvinnor. Den är också i symbios med politiken, som alltså också kommer att bli styrd av kvinnor – även om det ännu dröjer. Kvinnorna dominerar i den högre utbildningen. Det är förödande. Politiken blir känslostyrd, kortsiktig och konfliktundvikande. Invandringspolitiken har blivit den katastrof den är därför att den styrts just av ”mjuka”, kvinnliga värderingar.

Vid pass år 1968 lät jag mig liksom så många andra medelklasstudenter på universiteten vuxendöpas in i sanningens och godhetens samfund, nämligen den muterade variant av arbetarklassocialismen som så småningom skulle stabiliseras i den moderna PK-ismen, vår tids dominerande politiska ideologi.

Nu slutar vi be om ursäkt!
Jag är en västerländsk chauvinist och vägrar be om ursäkt för att ha skapat vårt moderna samhälle!
Väst ÄR bäst!

Antagligen gillade han inte kvinnor. Eller kanske såg han dem bara som konkurrenter om mäns uppmärksamhet?

“Lokala media och politiker gör allt för att tysta ner mig. De vill inte att sanningen ska komma ut om läget i Växjö. Speciellt med tanke på att vårt kommunalråd valts in i Moderaternas partistyrelse….” Orden är John Curovac, ICA-handlare som sedan hösten 2019 kämpat mot aggressiva gäng av främst invandrarungdomar som attackerar hans butik, kunderna och personalen och som utnyttjar lokalerna som plattform för knarkhandel.

Han vattnar trädgården med sin penis. Dresserar lejon och hjälper grannen hissa flaggan …. också det med hjälp av nyssnämnda organ.

Om jag vore ett barn och utsattes för detta skulle jag åtminstone bli borderline om inte fullt utvecklad sängvätare med både magont och sömnsvårigheter. Vad är det för värld de unga ska bli del av? Som vuxen är jag ändå tränad att tolka den ankommande artillerielden av orosanledningar och att förkasta en hel del som överdrivna eller till och med grundlösa.

Den nostalgiska nationalism som genomsyrar tänkandet kring det numera förlorade folkhemmet förstärks på ett paradoxalt sätt av att det Sverige som skildras i gamla flimriga filmer från 60- och 70-talen och som man nu plockar fram i dokumentärer om Hasse och Tage och nu om Ulf Lundell verkligen var ett svenskt Sverige. Alla hette Uffe, Kenta, Mats, Lena och Marie. Ingen Mohammed.

Min uppfattning, som jag nu ska försöka illustrera, är att svensk kultur och därmed envars medvetande har gått ned sig i ett träsk av byråkrati. Det handlar inte om något utkantsfenomen utan om det svenska grundtillståndet.

Finns det något samband mellan kompostering av döda människor, metodistiska missionärer, klanen Trudeau, Mao Zedong och den kanadensiska ridande polisens säkerhetstjänst?

Bara en sådan sak som att friskolorna har färre behöriga lärare än kommunskolorna kan vara ett sundhetstecken. Endast lärare som gått på lärarhögskola räknas som behörig. Svenska lärarhögskolor är kända indoktrineringsnästen för politiskt korrekta teser som för det mesta undergräver ordningen i klassrummen och försvårar inlärningen.

Eftersom vår lilla nordeuropeiska randstat knappast har viktigare saker att fundera över rullar arbetet med ett nationellt institut för mänskliga rättigheter så sakteliga på. Mellan tummen och pekfingret kommer uppstarten i år att gå på 25 miljoner skattekronor. Därefter beräknas ett nationellt institut för mänskliga rättigheter kosta cirka 50 miljoner skattekronor per år.

Medströmsmedia fortsätter älta 2020. Men vi är mer intresserade av vad som komma skall.