Vi lever inte i en meritokrati, trots att denna ordning var tänkt att ersätta det gamla privilegiesamhället. Den mest förtjänstfulle skulle befordras, inte den med bäst förbindelser och anor. Kanske har detta ideal aldrig varit uppfyllt. Nu har vi hursomhelst avlägsnat oss långt därifrån och försätter allt längre bort. Vi lever i en allt mer uttalad stultokrati (meritus, den förtjänstfulle – stultus, den dumme).

Det är först på senare år jag börjat tänka på litteratur som något annat än en källa till kunskap. Förr tänkte jag att man läste för att lära. Man skulle bli klok och vis och insiktsfull och djupsinnig. Idag tänker jag mer på effekterna av själva läsandet.

Häromdagen skrev jag en text som den stora skillnaden mellan de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt den franska rättighetsförklaringen från 1789 och FNs motsvarande allmänna förklaring från 1948.

Som libertarian förväntar man sig ofta, att motståndet mot Politisk Korrekthet (PK) avseende något område skulle vara hårdare än det är. Man frågar sig då: Varför finns så många andliga vindflöjlar? Varför föraktar inte människor kravet, att man ska anpassa sina åsikter och sitt språk till vad PK kräver?

För en libertariansk samhällsordning krävs mer än teorin om icke-aggression. Det krävs också en gemensam kultur, med ett gemensamt språk, en gemensam religion och en bred samsyn i de flesta samhällsfrågor. Mångkultur kan inte existera under fredliga förhållanden.

Det förekommer ej sällan att organisationer som erhåller offentliga bidrag blir påkomna med något olämpligt såsom exempelvis att mana till jihadism eller bjuda in antisemitiska föredragshållare till sina konferenser.

Jan Guillou skriver i en krönika i Aftonbladet att det inte finns någon politiker, utom möjligen i SD, som faktiskt tror att hårdare straff leder till mindre brott. Att det finns politiker som trots detta gett uttryck för att de vill ha hårdare straff beror, enligt Guillou, på att de försöker tävla med SD om att vara så tuffa som möjligt.

De som påstår att svenskar före 1800-talets nationalistiska rörelse inte hade någon tanke om att de hörde ihop har fel. De visste att de inte var turkar och de kallade sina landsmän bröder.

Gotz Aly nämner i Hitler´s Beneficiaries att det tredje rikets diktatur inte upprätthölls med våld. Han gav det målande exemplet att Gestapo år 1937 endast hade lite fler än 7000 anställda, vilket räckte för att hålla koll på 60 miljoner människor. Den stora majoriteten av folket lät sina tankar kuvas av det styrande partiets idéer. Följaktligen stödde befolkningen som genomgick kollektivisering av sinnet alla politiska åtgärder, inklusive ekonomiska, som föreslogs av regeringen. Tyska entreprenörer var en viktig del av den nationalistiska rörelsen, hade ingenting emot att acceptera nya spelregler, och deltog entusiastiskt i det sociala experimentet.

Rashid Musa väckte en del uppmärksamhet när han på nationaldagen talade om för sina följare på Facebook att de inte behövde visa någon tacksamhet mot Sverige. Därför att det inte står i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna att man måste göra det. Nu finns det ganska många saker som inte står i FN:s deklaration, men som ändå finns anledning att göra.

En av de saker jag inte vet något om, eller rättare sagt inte kan förstå, är hur även folk som jag tycker verkar rimligt förnuftiga lyckas härbärgera så motsägelsefulla typer av tänkande i sina hjärnor. Häromdagen träffade jag en framgångsrik kvinna som förklarade att Trump är en galning och att Sverige borde ha fri invandring men att hon var glad att hennes två barn, som fötts när familjen bodde i USA, hade amerikanskt pass och medborgarskap. Flyktvägarna är klara om det skulle behövas, sa hon.

Så visst finns det en moralisk rättfärdighet i att ta hand om sig själv, att ta hand om det egna, den egna gruppen. När dagens vänster driver sina altruistiska premisser så långt att de förnekar värdet av det egna och bara lyfter fram det andra blir de samhällsdestruktiva. Vi ser det egentligen självklara resultatet omkring oss varje dag.