Så länge Black Lives Matter bara handlar om att plundra butiker, förnedra poliser och riva statyer över duktiga vetenskapsmän, spelar det kanske inte så stor roll exakt vilken hudfärg utövarna har. Men vad skulle hända om BLM:s visioner blev verklighet?

Även om jag vet att det inte går att uppfinna ett filosofiskt system som förklarar världen i varje detalj så gillar jag inte att lämna lösa ändar när jag ska försöka begripa och förklara saker. Till exempel känns det riktigt att konstatera att PK-ismen är Sveriges statsbärande och dominerande filosofi.

Ibland tänker jag att vi svenska män (och de kvinnor som har lust att hänga på) måste hitta tillbaka till ett strävare språkideal som gick ut på att man inte talade mer än vad som behövdes och att man inte yppade något annat än den enkla sanningen. Enkel, hederlig och ärlig skulle en man vara. Hans tal skulle vara klart och redligt; hans ord skulle avspegla hans hjärta och själ. Ingen förställning, inga krumbukter, ingen falskhet.

Sveriges välmående och svenskars rättigheter är inget som Somar Al Naher tycks bry sig om. I vänstertidningen Dagens ETC (6/7 2020) skriver hon att ”integrationen”, det vill säga vår möjlighet att hantera massinvandringen från Afrika och Mellanöstern inte ska få styra debatten. De som vill invandra till Sverige, de som svepande kallas ”flyktingar” i hennes artikel, ska bestämma.

Många, inklusive jag själv, är förvånade över storföretagens och den ekonomiska elitens, kanske framför allt i USA, beredvillighet att stödja Black Lives Matter-demonstrationerna och de krav som där presenteras. Detta måste betänkas.

Få folk är så välkomnande mot främmande kulturer och kulturyttringar som svenskarna. Vi tar emot allt från matinfluenser till flyktingar och våra skattepengar går till allt från boenden för asylsökande till olika integrationsprojekt. Vi låter till och med religiösa diktaturer som Saudiarabien finansiera moskéer i vårt land.

En legend har gått ur tiden. Den italienske kompositören Ennio Morricone har gått bort, 91 år gammal. Just nu har jag svårt att sätta ord på hur det känns. Jag inser att jag inte kan känna sorg på det sätt man känner när en nära anhörig lämnar jordelivet, men det känns ändå tungt och tomt.

Richard Sörman skrev nyligen här på sajten en berörande text om att han vill ha en svensk tillhörighet, ha någonting att komma hem till där han kan känna att han är en del av ett större sammanhang; ett land och ett folk som bara är hans eget, och att detta borde gälla för alla människor.

Jag kan inte sluta plåga min hjärna och mina vänner med funderingar kring den svenska coronapolitiken. Jag är rädd att den allmänna debatten i frågan ska syssla med perifera frågor.

För tre år sedan gav Simon O. Pettersson ut en essäsamling om svensk konservatism: Svenska konservativa profiler (2017). Det rörde sig om ganska korta och koncentrerade porträtt, men tecknade med lätt hand och med personliga kommenterar som anknyter till vår samtid.

Jag kan inte komma på något annat sätt att påverka nationens sinnesförfattning än att börja med sig själv. För det första måste var och en sluta skämmas eller ta åt sig av befängda anklagelse som att dagens svenska medborgare – du själv till exempel – skulle ha något ansvar för tidigare sekler slavhandel och att du därför bär på en skuld. Den skampålen är långt mer effektiv än det verkar eftersom även de som inte skäms ofta underlåter att protestera mot anklagelserna för att inte väcka ont blod.

Stefan Löfven har helt enkelt inget intresse av att omge sig med kompetenta kollegor. Hans intresse handlar om att hålla sig kvar på toppen, oavsett vilka konsekvenser det får för de svenska medborgarna. Därför omger han sig givetvis med människor som har samma egenintresse som han själv.

En ambitiös magiker är organisationen Sveriges Kommuner och Regioner som ganska nyligen lyckades med det rätt storslagna tricket att inför det häpna svenska folket förvandla landstingen till hela regioner med ungefär samma förmätenhet som staten sedan länge turnerat i folkparkerna under artistnamnet Samhället. Otroligt egentligen. Den som ansvarar för sjukvården och kollektivtrafiken transformerar sig till ansvarig för allt inom landsändan! Det är ungefär som om kioskinnehavaren på Hamburgö tog på sig ett koppel och presenterade sig som Öchef.