Kommer du ihåg hur det blev när irländarna röstade “fel” om Lissabon-fördraget? De fick rösta gång på gång tills de röstade “rätt”. Ovan en klassisk, förfärande och underhållande BBC-intervju med dåvarande EU-kommissionären Margot Wallström om den saken. Tro inte att frågan om det brittiska EU-medlemskapet är utagerad i och med veckans folkomröstning.

Om vi studerar medias rapportering i Sverige och i många andra länder så inser vi att det brittiska folket röstade fel. Merparten av alla journalister, tyckare och tänkare i de etablerade nyhetskanalerna menar att brexit är något riktigt dåligt. EU är däremot fantastiskt och alla ska vara med. De som önskar bryta sig loss är populister, regionalister, nationalister, federalister, traditionalister och framförallt rasister.

Det är alldeles för tidigt att göra vare sig någon politisk eller ekonomisk analys av det brittiska utträdet ur EU. En intressant aspekt för Storbritanniens del är att man nu är fria att teckna mer generösa handelsavtal med länder som Kina och Indien. Ett exempel på detta är marknaden för solceller, där Kina är marknadsledande. EU har infört importtullar på kinesiska solceller för att skydda producenter i EU. Det är en extremt märklig åtgärd med tanke på att unionen samtidigt ger stöd för utveckling av fossilfri energi i andra sammanhang.

Nyss presenterades vallokalsundersökningarna i Spanien. Och den stora skrällen är att socialdemokraterna nu är mindre än Podemos. Det verkar alltså som om partiet går samma väg som Pasok i Grekland. Nu kan vi börja tala om en naturlag. Eurokris slår hårdast mot socialdemokrater. Men Partido Popular hålls inte skadefria. Visserligen ökar man något i detta val, men den långsiktiga trenden är nedåt. För båda de tidigare dominerande partierna tror jag det egentliga skälet är att de saknar ideer och uppfattas som representanter för särintressen.

Mycket av kommentarerna i sociala medier präglas av hämndlystnad. Någon skickar en bild där en brittisk byråkrat kliver utför ett stup. Andra pekar på att Skottland snart kommer att lämna Storbritannien. Ytterligare andra noterar att brittiska företag redan börjar överge London. Men vem eller vilka vill ni hämnas på? David Cameron, som trots allt ville stanna i EU? Eller Boris Johnsson, som svek sin gamla internatskolekompis? Nej, det intressanta är att ilskan mest verkar rikta sig mot den majoritet britter som röstade för ett utträde ur EU. De är okunniga, rasistiska, kortsiktiga. Kort sagt – de vet inte sitt eget bästa.

Nu växer redan en proteströrelse i England mot resultatet av folkomröstningen. Det är så sorgligt förutsägbart att man inte vet om man ska skratta eller gråta. När vänsterfolket förlorar ett val, då vill de ogiltigförklara valet. De röstande var för få, vänsterns väljare förstod inte frågan, vinnarna har bedrivit en osaklig kampanj och så vidare i det oändliga. Det de illustrerar mer än något att annat är att är den stora starka staten inte är lämplig för demokrati, inte lämplig för ”the popular vote”.

Många av kommentarerna efter britternas beslut om att lämna EU är obegåvade och visar att många inte förstått den tid vi lever i. Vanligast är att utmåla brittiske premiärministern David Cameron till syndabock för situationen som uppstått. En som effektivt bemöter de mindre insiktsfulla tankarna är Johan Hakelius. “David Cameron gjorde det oförlåtliga misstaget att utlysa en folkomröstning, utan att vara säker på att folket skulle svara rätt. En del skruvar det ett varv till. […]

Läser att det finns ett policydokument som beskriver att EU ska “sätta hårt mot hårt” och inte automatiskt ge Storbritannien tillgång till den inre marknaden. Personligen tror jag att Tyskland bör tänka om. Ansvaret för att Storbritannien gick ur EU ligger enbart på de politiker som försökte skapa en superstat av EU – framför allt då Jaques Delors och europrojektet. Kör man på med ytterligare överstatlighet kommer EU att få se fler avhopp. Med Storbritannien utanför är EU helt enkelt inte ett lika attraktivt projekt som tidigare.

EU:s maktelit är rasande. Nu skall britterna straffas, förnedras och hånas. Det är knappast en konstruktiv inställning. En Brexit kan ske under tämligen odramatiska, rent av konstruktiva former – om man vill. Vem som helst kommer inte att kunna flytta till Storbritannien bara för att de vill. Nyanlända utlänningar kommer inte att få socialbidrag. Det är förmodligen inte så mycket mer folk i allmänhet skulle märka.

En väntad effekt av det brittiska folkets beslut att rösta för ett utträde ur EU är EU-elitens ilska och öppna hämndbegär. Guy Verhofstadt, den “liberala” gruppens ledare i Europaparlamentet, höll under fredagen en presskonferens och propagerade för tätare integration, vilket i vanligt språkbruk betyder mer överstatlighet och mer maktförskjutning till Bryssel.

Trängselskatt, sockerskatt, alkoholskatt och nu även iPhoneskatt till Copyswede. När det handlar om att betala för en livsstil, så kommer inga skatter stoppa människor. Det yttersta målet med alla produkter och tjänster till konsumenter är att få dem att tillhöra rätt livsstil, så finns det ingen ända på vad man kan ta betalt.

Storbritannien röstade som bekant för att lämna EU och idag meddelade premiärminister Cameron att han avgår (dt.se). Frågan är hur detta påverkar Dalarna?

När nu Storbritannien kommer att lämna EU, vilket lär ske inom två år, kan EU förhoppningsvis komma att förändras för att inte liknande krav på att lämna EU växer sig starkare i Finland, Frankrike och Sverige.
Detta är en lista på vad jag hoppas på:

Det verkar gå mot att Storbritannien lämnar EU. Landet som av många betraktas som västerlandets vagga, där Magna Charta skapades, där individens frihet etablerades, landet som koloniserade stora delar av världen, vars gamla kolonier idag också är ledande, vars språk talas i alla länder på alla kontinenter. Landet som initierade den industriella revolutionen, vars kultur spreds över hela världen från Shakespeare till Beatles till Monthy Python. Inget annat land har ens varit i närheten, någonsin. Idag röstade de för att lämna den Europeiska unionen.

Britannia leads the way! Ja, jag vill leva, jag vill dö, i Norden! Inte i Europa. Självklart ska vi vara vänner med och vänliga mot våra grannar i Europa. Men vi ska inte vara deras gisslan och minst av allt centralplutokraternas gisslan och undersåtar. Norge är ett fritt land. Danmark har undantag från Maastrichtfördraget och behöver exempelvis inte införa Euron som valuta. Finland är inte ännu med i NATO. Det finns med andra ord förutsättningar för att även Sverige lämnar EU och kanske, kanske kan Danmark och Finland ansluta till ett Nordiskt samarbete.

Brittiska folket valde igår att lämna EU. Det var ett klokt beslut. EU-projektet har i 15 år varit på fel spår, med allt hårdare centralism samtidigt som makthavarna i Bryssel inte utsätts för demokratisk prövning. Självfallet hade det varit bättre om en grundläggande omstrukturering av unionen kunnat ske i mer ordnade former, men när eliterna vägrar lyssna och sätter sig över opinionen finns inget annat val än att riva ner för att kunna bygga nytt.

Storbritannien röstade för självständighet från EU. Så vad händer nu? Till en början – rätt lite. Det kommer att ta tid innan förhandlingarna kommer igång på allvar. Ett skäl är att man inte vill störa det franska valet nästa vår och helst inte heller det tyska nästa höst. Men jag kan mycket väl ha fel på den punkten. Det finns uppenbart goda skäl att göra processen så kort som möjligt, för att snabbt kunna vända blicken framåt. Men även då kommer utträdesförhandlingarna att ta sin tid.

Midsommaraftonens morgon fylls av etablissemangets magsura kommentarer om den brittiska EU-omröstningen. Skyll er själva, säger jag. Folket vill inte ha centralstyrning, kommandoekonomi, överstatlighet, byråkrati och demokratiskt underskott. Inte britterna. Inte heller fransmännen, italienarna eller svenskarna. Folket vill inte ha megalomaniska projekt som löper amok utom kontroll – som den gemensamma flyktingpolitiken och euron.

En dag som denna, när Storbritannien röstat för Brexit med oväntat bred marginal, är det intressant att se det politiska och mediala etablissemangets reaktioner i Sverige. Det är bitterhet och ilska över hela linjen. Den gemensamma reaktionen tycks vara: “Maken till fräckhet!”Annie Lööf kallar resultatet en “katastrof”, Carl Bildt tycker att det är “en mardröm”, Jan Björklund anser att det är “chockartat”, Birgitta Ohlsson kallade det för “en sorgens dag”.

I Expressen kultur skriver juristen Thomas Engström: “Jag tror att människor känner på sig, i varenda nervcell i kroppen, att EU-institutionerna drar till sig fel slags folk. Vilken politiskt engagerad människa vill sätta sig och pendla mellan Strasbourg och Bryssel för att där hålla meningslösa omröstningar i icke-frågor, när de borde ha stannat i sina huvudstäder och bedrivit politik på riktigt? […]

I takt med att sk “gammelmedia” stängt sina kommentarsfält har den publika Internetdebatten flyttats till Facebook och Twitter. Det är en olycklig utveckling, då det ofta är uppenbart att de flesta som kommenterar där bara läser rubriken. Att ha möjlighet att kommentera artiklar hos “gammelmedia” tillhörde kanske storhetstiden från förr, innan mediakrisen tog fart på allvar. Fast eftersom alla kommentarsfält till slut alltid handlar om invandring blev det dyrt att hålla moderatorer dygnet runt och media stängde successivt ner möjligheterna.

Nu är klockan tre och jag har tänkt sova lite i natt också. Men först en reflektion om hur det kunde gå så illa för Remainkampanjen i Storbritannien. Jag har varit inne på detta förut, men några viktiga punkter är dessa: 1) Man gjorde omröstningen till en förtroendeomröstning för David Cameron. Detta mobiliserade arbetarväljare som såg sin chans att göra det man inte klarade i parlamentsvalet. För övrigt exakt samma misstag som Göran Persson gjorde i euroomröstningen 2003 i Sverige.

Jag gick och lade mig förvissad om att när jag kollade mobilen på morgonen här i Kina, mitt i natten i Storbritannien, skulle det stå att stanna-sidan vunnit i EU-omröstningen. I stället fick jag möjlighet att följa en spännande valvaka i BBC med lämna-sidan i ledning, en ledning som bara växte allt eftersom rösterna räknades.

Man hör ibland påståendet att staten är berättigad att samla in pengar från dess medborgare eftersom pengarna kan användas bättre. Påståendet används till exempel av dem som försvarar att folk som inte studerar på universitet eller högskola ska betala för dem som gör det – ickestudenterna påstås tjäna i det långa loppet på investeringen i kunskaper och färdigheter. Jag tror inte att man borde förlita sig på en central instans i samhället att beräkna var pengar gör störst nytta.

Ofta när jag diskuterar politik nuförtiden så handlar det väldigt mycket om kontexten, dvs hur man ska skapa en bra grogrund för ett lands styre, eller ickestyre, lite beroende vilken politiks åskådning man har. Det talas om små stater med begränsat politiskt utövande, nattväktarstat, direktdemokrati, aristokrati, plutokrati, monarki osv osv. Hur viktig är egentligen den politiska formen?

Nybloggat på HAX.5July.org: Possible new developments in the Sweden vs. Assange case » Nu görs nya trevare om att svenska åklagare skall få förhöra Wikileaks grundare Julian Assange, på Ecuadors ambassad i London. Frågan är om detta nya försök kommer att bli lika halvhjärtat som de föregående.

5 Juli-podden nr 5: EU röstar om ny webbcensur – igen. Silicon Valley gör uppror mot övervakningen. Och så reder vi ut kuppen mot den digitala valutan Ethereum / The DAO. Med Karl Andersson och Henrik HAX Alexandersson.

Feministen Cissi Wallin skriver i Metro att vi män måste skärpa oss, “kavla upp ärmarna lite grann och bidra”. Bidra med vad, undrar du. Jo, Wallin tycker att män måste släppa fram kvinnor mer. Givetvis inte mot bakgrund av en enskild kvinnas kompetens utan just för att hon är kvinna. Detta är inget annat än en nedlåtande syn på både kvinnor och män. Vi är våra kön, inget mer. Tydligen. Metro är ett tillhåll för just sådana texter. Korta men väldigt arga krönikor som handlar om hur hemska (och, ironiskt nog, arga) män är.

Kammarrätten har beslutat att landets internetoperatörer måste lämna ut användaruppgifter till polisen – oavsett vilken slags brott det gäller. Detta är naturligtvis ett avsteg från alla löften om att datalagringen endast skulle användas för att utreda allvarliga brott, som ställdes upp från politisk sida när den infördes. Just nu används den i alla sammanhang även vad gäller småsaker, som fildelning. Det är dessutom ett avsteg från EU-domstolens dom om att upphäva datalagringsdirektivet.

Är det bara astrologer, oraklet i Delfi och dysterkvistar med en tvivelaktig politisk agenda som försöker förutsäga vad som kommer att hända i framtiden? Så låter det ofta i det offentliga samtalet, där seriösa prognoser och beräkningar buntas ihop med vetenskapsfientliga foliehattar och avfärdas. Om vi bara vill tillräckligt mycket, öppnar våra hjärtan och sjunger ”We shall overcome” så kommer allt att ordna sig, och den som varnar för negativa konsekvenser är en mörkerman som behöver värdegrundsdrillning för att inte kasta oss tillbaka till 30-talet.

Karin Hagren Idevall har skrivit en avhandling i Nordiska språk, berättar SVT. Hon kommer fram till att vi alla är rasister, för vi gör språklig skillnad på vi och dem. Kul för henne, eller är jag rasist då? Jag har lite funderingar kring hur det kan bli så illa med lättkränktheten att alla kan dömas som rasister. Är inte hon själv rasist som dömer oss så? Endast judar kan skämta om judar utan att vara rasister. Endast negrer kan kalla andra för negrer utan att vara rasister. Men enligt KHI kan inte vi svenskar kalla oss just svenskar, för då är vi lika fullt rasister. När vi kallar oss svenskar exkluderar vi nämligen andra och det är rasistiskt.