Nu går två professorer vid Handels i Stockholm, Per Strömberg och Peter Englund, ut och säger att alla variabler lyser rött för svensk bostadsmarknad. De menar att tusentals, främst yngre, kommer hamna under vattnet ekonomiskt när kraschen på bostadsmarknaden kommer och behöver skuldsanering. Därtill är räntevapnet nu uttömt hos Riksbanken och det saknas penningpolitiska möjligheter nu när Sverige går in i en lågkonjunktur.

Vad kommer president Trump att innebära för världens säkerhet? Frågan hänger och vibrerar i luften. Utan att han ens är vald får folk panik och ryktesspridningen är mycket omfattande. Få verkar vara intresserade av att ta reda på fakta, de flesta är upptagna med smutkastning och rent förrakt. Här följer några stolpar att hålla sig till, framtagna bl.a. genom att titta i Trumps egen kampanjsida på nätet. Svårare än så är det inte.

Trumps säkerhetspolitik är klassisk republikansk och lutar sig mycket mot Reaganismen – Peace Through Strength
“Fred genom styrka kommer att vara centralt i vår säkerhetspolitik. Vi vill arbeta för en stabil och fredlig värld, med mindre konflikter och mer gemensamma värderingar.”

Under större delen av de senaste två decennierna har ett aggressivt Washington startat militära och ekonomiska krig mot åtminstone nio länder, antingen direkt eller genom sitt militära stöd till regionala allierade och proxystyrkor typ IS. USA har bombat eller invaderat Afghanistan, Irak, Pakistan, Libyen, Somalia, Syrien, Jemen och Libanon.

USA har eskalerat det globala ekonomiska kriget mot några stora ekonomiska rivaler liksom mot svagare länder. USA begränsar inte längre sitt aggressiva agerande till perifera ekonomier i Mellanöstern, Latinamerika och södra Asien. Man har även förklarat handelskrig mot stormakter i Asien, östra och centrala Europa och Gulfstaterna. Målen för den amerikanska ekonomiska aggressionen inkluderar ekonomiska stormakter som Ryssland, Kina, Tyskland, Iran och Saudiarabien, samt svagare länder som Syrien, Jemen, Venezuela, Kuba och Donbas regionen i Ukraina.

Ett medborgarförslag till Borlänge kommun sa att “”Borlänge kommun har målet att ha minst [lägst] kommunalskatt i Dalarna” och som mål är detta bra, kan man tycka.
Nej, säger kommunstyrelsen och skriver:
“Sänker Borlänge kommun skattesatsen till den lägsta i Dalarnas län innebär, det att Borlänge kommun ska sänka skatten med 65 öre. Totalt innebär det 67 mnkr i lägre skatteintäkter för kommunen. Om vi antar att en höginkomsttagare inbringar netto 28 000 kr/år.
För att ha lika mycket i skatteintäkter i kommunen behöver ca 2 300 höginkomsttagare flytta in till Borlänge kommun. Om vi antar att inflyttade höginkomsttagare är ett par, då behöver vi ca 1 150 nya bostäder som attraherar höginkomsttagare. Dessa bostäder finns inte i kommunen idag.” 

Storbritanniens utträde ur EU kan bli början på en intensiv skattekonkurrens i Europa. Bolagsskatten är relativt oviktig som inkomstkälla för staten, men en desto viktigare faktor för företagen. Skulle Storbritannien sänka skatten till tio procent blir det absolut nödvändigt för EU-länderna att följa efter.

Sannolikheten för att Storbritannien väljer en drastisk lösning ökar om EU inte går landet till mötes i utträdesförhandlingarna. Man kan också tänka sig att Storbritannien går före genom att teckna frihandelsavtal med Kanada och USA. Helt plötsligt kan det vara en konkurrensnackdel att vara med i unionen.

Hur ska man som nationalekonom se på påståendet om att bensinen är för dyr? Jag skulle påstå att ett sådant generaliserande påstående är storstadscentrerat. I storstäder råder ofta brist på utrymme och trafiken kan ge upphov till såväl buller som föroreningar.

Men i glesbygden är luften renare och de fria ytorna större. Påståendet om att bensinpriset är för lågt håller inte för en närmare granskning. I själva verket är det många viktiga resor som måste ställas in därför att bilägandet och bensinen är alldeles för dyr.

Den som har makt över informationen har också verklig makt. Detta även om informationen i fråga är felaktig eller orimlig. Repeteras budskapet tillräckligt ofta, då sätter det sig i människors sinnen. Socialister har alltid varit intresserade av att ändra människors verklighetsbild – vilket hänger samman med deras vilja att ändra på människor, så att vi passar in i deras utopi.

Den avfolkningsvurmande högskatteregeringen med Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill fortsätta höja skatterna för folk på glest bebyggda platser för att skynda på avfolkningen av svensk landsbygd. Man vill nu höja bensinskatten ytterligare, samt återinföra kilometerskatten, som tidigare lades om till en bränsleskatt.

Stefan Löfven är tillsammans med höga toppar från svenskt näringsliv på besök i Saudiarabien. Till skillnad från vissa inom borgerligheten anser jag inte att besöket i sig är värt kritik – självfallet måste en svensk statsminister kunna besöka andra länder och träffa regeringschefer även för stater som inte är demokratier.
Min kritik mot Löfven är av en annan sort, nämligen sättet på vilket han relativiserar förtryck. Det är inte direkt så att Löfven skulle ha svårt för att fälla starka omdömen om andra. Han kan kalla ett riksdagsparti för “nazistiskt”, han kan anklaga politiska motståndare för att vilja montera ned hela det svenska välfärdssamhället.

Hovrätten har avgjort ett mål mellan en grupp trädgårdsanläggare och Kommunalarbetareförbundet gällande granskningsavgifter. Kommunal vann i tingsrätten men förlorade nu i hovrätten. Hovrätten hänvisar till ett tidigare utslag, Evaldsson mot Byggnads 2007, i Högsta Domstolen som där hänvisade till Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Det är nu två gånger fastställt att de granskningsavgifter vissa fackföreningar krävt av alla löneanställda inom ett visst avtalsområde, är olagliga att avkräva dem som inte är fackanslutna. Granskningsavgifterna strider mot såväl föreningsfriheten som äganderätten.

I min förra bloggpost så beskrev jag, aningen kortfattat relationen mellan Putin och paret Clinton. Med ett visst fokus på den ryska synen på händelserna, på 90-talet. Jag kan såhär i efterhand konstatera att ännu finns det inget som får mig att ändra uppfattning, om Putins inställning till paret Clinton. Tvärt om så ser vi nu oroväckande tendenser för att en kraftmätning kommer att ske mellan Ryssland och väst. I dagarna seglar en ryska flotta genom den Engelska kanalen, och vi får förmoda mot destinationen östra medelhavet. Det betyder i klartext att så gott som alla ryska sjöstridskrafter kommer att befinna sig i just östra medelhavet, precis lagom till at det amerikanska presidentvalet är över, men innan den nya presidenten har tillträtt, praktiskt eller hur. Samtidigt kommer det nu, förvisso mycket osäkra, uppgifter att Ryssland håller på att organisera paramilitära grupper i västra Balkan.

En sällan diskuterad effekt av den radikaliseringsvåg som sedan några år tillbaka förpestar atmosfären i det starkt centralstyrda och konsensuspräglade Sverige, är att man även på kommunal nivå i regel anstränger sig till det yttersta för att framstå som duktig i företrädare för den subkultur som frodas på Södermalms ögon.

Detta kan tyckas märkligt, givet att det är i kommunerna man får betala priset för de experiment de micromanagement-älskande progressivisterna ständigt utför med Sverige som laboratorium, men så är likväl fallet. Detta yttrar sig bland annat i att lokaltidningarna fylls av grötmyndiga och floskeldrypande imitationer av den kultur- och agendajournalistik som återfinns i rikstidningarna, trots att de därmed beskriver en verklighet som få kommuninvånare bortsett från lättskärrade folkpartistiska gymnasielektorer känner igen sig i.

När jag arbetade som företagsledare var det för mig självklart att stödja alla internationella avtal som underlättade handeln och minskade företagens kostnader för att göra internationella affärer. De första stora stegen mot ökande frihandel efter Andra Världskriget hade även en starkt positiv effekt på den ekonomiska tillväxten i berörda länder och bidrog till att skapa resurser för ländernas välfärd, som kom alla till del.

Detta är ett faktum som sitter i ryggmärgen på alla inom näringslivet och hos det politiska etablissemanget. Det leder till att vi ofta oreflekterat fortsätter stödja alla avtal som sägs handla om ännu friare handel, trots att vi i västvärlden redan har i stort sett avskaffat tullar. Vi har slutat fråga oss vems intressen tjänar dessa nya avtal? De handlar ju om långt mycket mer än handelstariffer. Ett typiskt exempel i dagens nyhetsflod är LO:s oreflekterade ställningstagande för de nu aktuella förhandlingarna mellan EU, Canada och USA.

Stefan Löfven är på besök i kungadömet Saudiarabien. Klokt nog har han inga journalister med sig – eller i alla fall inga riktiga journalister (elaka sådana som Janne Josefsson). Ändå har vissa saker kommit fram, bland annat att Kung Salman ska besöka Medeltidsveckan. Tanken är dock att ingen i förväg ska berätta för monarken att det är just medeltidsveckan. Tillsammans med Stefan Löfven ska Salman bland annat få ta del av dåtida Sveriges avrättningmetoder – till exempel sågning, ett slags vertikal variant på den i Saudiarabien så populära halshuggningen.

De läktare vi står på, det är vårt andra hem
nu vill ni fotbollsmördare en gång förbjuda dem
det föder slagsmål, sa ni, så löd eran kritik
men vad vore er allsvenska, förutan sin publik
vi följer våra klubbar, ja det är vi som går
och ser på dessa matcher, i månader år och år
i regn och rusk och solsken, i snöfall till och med
fast spelet kanske inte håller någon kvalitet…

SVT:s Rapport sände i går ett inslag om Kommunistiska partiet. 25 år efter Sovjetunionens fall trivs och frodas fortfarande kommunister i Sverige. De sjunger kampsånger om revolution och att “slipa sin kniv” (inslaget börjar 10 minuter in). Och till skillnad från nazister och fascister får de hållas.
Antalet kommunister i Sverige är få. Men de har en del starka profiler, så kallade “folkkära” personer som Galenskaparnas Claes Eriksson, skådespelaren Sven Wollter (som inte vill ta avstånd från Stalin) och damfotbollens förbundskapten Pia Sundhage (som gärna skulle vilja träna Nordkoreas landslag).

Den dubbelmoral som präglar det omgivande samhällets syn på och behandling av dessa politiska extremister jämfört med diton inom den rasideologiska och fascistiska sfären är anmärkningsvärd. Hyckleriet är upprörande.

Visst är det mycket som är intressant av det som Wikileaks presenterar. Men någon riktig gamechanger har vi ännu inte sett. Tror att Wikileaks skulle ha släppt en sådan innan den tredje och sista presidentvalsdebatten.

Det är ett cyberkrig som pågår och som har potential att förändra utfallet av det kanske viktigaste valet i världen. Var frontlinjerna går är oklart. Hackergruppen Fancy Bear är misstänkt för att ha genomfört intrånget i både Colin Powells och John Podestas mail. Och det förefaller sannolikt att denna – möjligen ryskunderstödda – hackergrupp ligger bakom attacken.

Vi ser en en ny rörelse växa fram, kallad alt right. Det är ett tecken i tiden, som en reaktion på alla de falska förhoppningarna vi blivit matade med under årens lopp.

Framtiden blev inte riktigt som vi trodde. Globaliseringen medförde inte bara goda ting, världen förenades inte i en jättelik ringdans. Nej, det blev inte som vi tänkt oss.

Den alternativa högern är inte progressiva, socialister, vänsterliberaler eller ens neocons. De gillar inte höga skatter, eller en stat som lägger sig i alltför mycket, men de är å andra sidan inte heller libertarianer, som vi snart kommer att märka.

I dagens Svenska Dabladet kan man på Brännpunkt läsa en debattartikel från en svensklärare som på fullt allvar tycker att vi ska ge upp att lära barn skillnaden mellan “de” och “dem” och avskaffa dem båda för ordet “dom”.

Det är för jobbigt, låter läraren meddela. Det går inte att lära barnen. En uppförsbacke.

Sällan har man väl skådat en bättre illustration på samtidens slapphet.

Den senaste veckans stora snackis har varit hur Sverige och svenska kommuner ska hantera de IS-sympatisörer som återvänder från striderna i Irak och Syrien.

Vi kan backa ett och ett halvt år till våren 2015. Då släpptes ett strategidokument “i arbetet mot våldsbejakande extremism”. Den rödgrönrosa majoriteten ville bemöta återvändarna genom att skapa ett tätare samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen.

Föga förvånande tolkades detta som att IS-krigare och sympatisörer skulle mötas av en samordnad och välkomnande insats från Stockholms stad så snart de återvände. Det miljöpartistiska socialborgarrådet Ewa Larsson kallade detta stolt för “Stockholmsmodellen”. Dokumentet kom att bli så kritiserat att det snart drogs tillbaka från Stockholms stads hemsida och ersattes av ett nytt som tonade ned de kritiserade delarna.

Tiden vi lever i blir allt mer turbulent. Ifrågasättandet av dem som styr bara växer. För bara några år sedan kunde politiker som Fredrik Reinfeldt ha förtroende hos 60-70 procent av befolkningen. Idag får statsministern och oppositionsledaren vara glada om 30 procent har något förtroende för dem.

Under tio månader framåt kommer, utöver USA, en rad europeiska länder hålla val, och aldrig har etablerade politiker och partier varit så utmanade av nya uppstickarpartier som bärs fram av ett allt bredare och djupare folkligt förakt för ledare som bara pratar men inte förmår någonting, inte ens upprätthålla Europas yttre gränser. Prat, tjat och undanflykter är inte ledarskap, det visar hur svaga, obetydliga och odugliga dagens politiska makthavare är.

Det finns två sätt att se på de skiftesreformer som vi haft i Sverige genom tiderna.
Syftet med reformerna var att skapa rationella gårdar och ordna upp riktiga äganderätter till åkermarken. Med tanke på vilket enormt språng utvecklingen inom jordbruket tog, måste reformerna ses som framgångsrika.

Å andra sidan finns det dem som sörjer att byarna splittrades och bygemensamheten försvann. Det blev ensamt – sägs det – ute på gårdarna. Skiftesreformerna drevs igenom snabbt och – kan tyckas – hjärtlöst. Det var tvång från statens, eller kungens, sida. Knappast förenligt med liberala principer.

Men sanningen är den, att det inte bara var statliga tvång som gjorde att de täta byarna försvann.

Så har det återigen hänt, ett grovt övergrepp har begåtts, mot en kvinna. I det aktuella fallet rör det sig om en ung, vid tillfället redlöst berusad ung kvinna från Ludvika. Förövarna är tre unga män med ett ursprung på Afrikas hörn. Enligt uppgift är två från Eritrea och en från Somalia, och ja man måste vara relativt korkad om man inte förstår att etnicitet spelar en avgörande roll för brottet.

Etablerad media behandlar brottsoffret på ett väldigt skamlöst sätt. För att inte ”spä på de etniska motsättningarna” så nöjer man sig inte med att utelämna gärningsmännens etnicitet, men man väljer också att beskriva det hela som en daterape, och inte den grova överfallsvåldtäkt som det faktiskt är, skäms! FriaTider gör ett betydligt bättre jobba med att lämna en objektiv beskrivning av händelsen. Kudos till dem, bra att ni finns och kan ta upp den fallna fanan som etablerad media har slängt i smutsen.

“Samhället bygger på att de som arbetar betalar skatt.”

Korrektum: Staten bygger på att de som arbetar [inom den privata sektorn] betalar skatt. 

För att kunna svara på den frågan måste vi först reda ut vad en värdering är.

En värdering är en grundläggande uppfattning om önskvärdheten hos ett visst tillstånd, tillvägagångssätt eller resultat. Värderingen indikerar i vilken grad något är bra eller dåligt. Värderingar tenderar att vara generella snarare än specifika, de utgör grundläggande motivationer som går utöver enskilda situationer eller handlingar. En värdering är ett relativt etiskt värde, ett basalt antagande som ett utförande kan härledas från.

Demografiska trender är intressanta, då de leder till en del i princip helt förutsägbara lång- och kortsiktiga trender. Aktuellt är diskussioner kring att det skulle råda en baby-boom i Sverige, det vill säga en tillfällig våg av barnafödande, men frågan är om det inte bara handlar om stigande svensk befolkning och med det fler födda barn?

En babyboom är en snabb förändring i barnafödandet, och det impliceras också att förändringen är tillfällig och övergående. En sorts modetrend där inneaccessoaren runt 1990 var en barnvagn. En del vill hävda att vi har en babyboom idag, men om man tittar ovan så är inte ökningen lika snabb som i slutet av 80-talet och andelen barn som procentandel av befolkningen är linjär, rent av svagt fallande.

Den som läser utländska medier, såväl i Europa som i USA, kan lätt få intrycket av att det mesta går åt fel håll i Sverige. Och faktum är att 6 av 10 svenskar instämmer i att Sverige är på väg i fel riktning.

Stefan Löfven har kallat detta “surrealistiskt”. Enligt statsministern går allt tvärtom åt rätt håll. Det där “samhällsbygget” han så ofta pratar om har ju påbörjats. Gustav Fridolin är på väg att fixa skolan. Ylva Johansson ska se till så att etableringen av nyanlända blir helt fantastiskt bra. Och rikspolischefen Dan Eliasson var minsann full av energi efter sin semester. Vad kan gå fel?

Journalister, kändisar, skådespelare och hela etablissemanget är eniga – det är Hillary som är den goda kandidaten – och det är hon som bör vinna presidentvalet i USA.

När svart blir vitt, och vitt blir svart. Som om de glömt att det är Hillary & Co. som är misstänkta för korruption, svågerpolitik, grova säkerhetsbrott etc. Hon och maken Bill räknas som de mest korrupta politikerna i USA. Kommunisten Bernie Sanders framgångar berodde inte på hans ideologi, nej, utan på att han var emot Hillary. Stora delar av Hillarys väljarkår i demokraterna ogillar henne. Och hela Trump-fenomenet är också sprunget ur hatat mot Clintons.

Läser forskaren John Lapidus debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken: “Forskare: Privat försäkring urholkar vården“. Ett av påståendena i artikeln lyder:

“För det första finns i varje land ett begränsat utbud av sjukvårdsresurser: vårdcentraler, sjukhus, ­läkare, sjuksköterskor med mera. Om en läkare behandlar en försäkringspatient betyder det per definition att hen inte behandlar en offentligt finansierad patient, något som läkaren kunde ha gjort i det ögonblicket.”

Ska vi ta det påståendet på allvar säger Lapidus att det inte spelar någon roll hur mycket pengar vi lägger på sjukvården. Om vi använder 400 miljarder i stället för 200 miljarder kommer det fortfarande att finnas lika många vårdcentraler, sjukhus, läkare, sjuksköterskor.

“Vad kallas en svensk med tapperhetsmedalj? – Tjuv.” Detta uppges vara en gammal norsk vits som beskriver den mindre hedervärda svenska insatsen mot nazismen under andra världskriget.

Tyvärr känns den lika aktuell i dag som för 70 år sedan. Sverige förblir ett land som talar vitt och brett om internationellt samarbete och om fred och mänskliga rättigheter. Men när saker ställs på sin spets, när det handlar om att välja sida och att faktiskt stå upp för allt det där fina genom att i konkret handling slåss för det, då sviker Sverige. Alltid.