Nu när värnplikten ska återaktiveras för att kompensera för att försvaret inte kan betala attraktiva löner, så lutar nu socialdemokraterna i landstinget i Skåne mot att det ska vara förbjudet att säga upp sig i vården för att man är missnöjd med lön eller arbetsförhållanden. Vårdplikt verkar alltså vara önskvärt om man ska tro (s) landstingsråd.

Sedan det omöjliga hände och Donald Trump blev vald till USA:s näste president har det stormat i debatten om orsakerna. Handlar det bara om arga vita män? Har västvärlden blivit rasistisk? Eller kan det kanske vara så enkelt att etablissemanget nu får precis vad det förtjänar?”

Donald Trump höll ett i mitt tyckte mycket bra tacktal. Där han först tackar Hillary Clinton, och därefter meddelar att det inte längre handlar om uppdelning och fiendskap utan om enighet. Att han vill vara alla amerikaners president, och att han vill sträcka ut en hand till alla motståndare för att skapa samförstånd.

Miljöminister Isabella Lövin (mp) erkänner nu det alla redan visste. Nämligen att miljöskatterna är en kassako för staten, som man inte klarar sig utan. Syftet är att få in pengar, inte att genomföra en förändring. Ministern är nu orolig över skatteintäkterna och säger nu att man kommer behöva höja andra skatter och införa miljöskatter på annat om folk börjar köra elbilar.

Vid ett hypotetiskt resonemang nyligen, där vi funderade över vilken historisk epok vi skulle ha trott oss passa in i, kom ett flertal förslag upp. Men allt spekulerande tog slut när en kvinna i sällskapet sa att: ”Sådant där kan ni män hålla på och fantisera om, som kvinna har jag inte något annat val än att säga nutid. Alla epoker utan tvättmaskin, diskmaskin, centralvärme och modern sjukvård vore en försämring för kvinnor.”

Det folkliga upproret mot etablissemangen som startade med Brexit-seger i juni har fortsatt med Trump-seger i Amerika, och kan nu fälla ytterligare etablissemang i december.

Om vänsterregeringen förlora folkomröstning 4 december har premiärminister Matteo Renzi lovat att han avgår. Därmed blir folkomröstningen mer en förtroendeomröstning om regeringen än om själva sakfrågan på valsedeln: ska senaten förlora makten så att Italien i praktiken blir en enkammarriksdag, som exempelvis Sverige.

De döda lever. Mitt ibland oss finns de kvar. De säger ingenting men de talar.

De talar om stort och smått och inbillar oss och utbildar oss och fortsätter att sjunga. Hur kan det vara att vi skiljer mellan liv och död? Det som pågår, det fortgår och det angår oss. Det som är oändligt angeläget, det har också en vilja med dig. Genom dem som är döda fortsätter livet tala och vill oss något. Du som ville mitt liv och jag som uttrycker denna vilja, ty den måste uttryckas för att finnas. En vilja kan inte bara vara i ett tomrum, det behöver gensvar och spegel, mottagare och motståndare.

Under de senaste åren har det gradvis gått upp för politiker, journalister och aktivister, men även för de grötmyndiga Facebookaktivister som likt brådmogna barn aldrig försitter en chans att läxa upp dig med sina förnumstigheter, att någonting är fel.

Sakta men säkert har det tvivel de hyst kring sanningshalten rörande “fakta” om samhällsvinster, kompetensregn, världens bästa integrationspolitik och ett stärkt pensionssystem växt sig starkare. Ju starkare detta tvivel har växt sig, desto mer aggressiva har de blivit i sin retorik. Alternativet, nämligen att erkänna att de haft fel, skulle nämligen vara alldeles för förnedrande.

Reinfeldt var faktiskt något på spåren, men styrde sedan fullständigt i diket.

Moderaterna – det nya arbetarpartiet, var på många sätt en god idé.

Jag minns 80-talet, då partiet började inse att många av de vanliga, hederliga människor som gillade partiet var arbetare. De såg moderaterna som kompetenta och konsekventa. De beundrade människor som lyckats. De ville bli som dem. Och de ville kunna leva på sin lön.

Det går så mycket snabbare att hitta intressanta texter om politik och samhälle när man kan ta hjälp av Twitter. Så här på söndagar har man dessutom tid att sätta sig ner för att läsa lite längre texter. Börjar med Maciej Zaremba som pekar ut männen som drivkrafter för populism och främlingsfientlighet. Begrundar saken ett tag och kommer fram till att han har fel.

Han kanske fångar en trend när det gäller mäns och kvinnors tendens att göra karriär och skaffa sig en utbildning. Men just denna trend har väldigt lite med fenomenet Donald Trump att göra.

Unionen är ett fackförbund som gärna testar lite nytt och fräscht.

För en tid sedan blev det känt att de till exempel använder sig av psudovetenskapen “kommunikologi”, både för utbildning internt och för förtroendevalda.

Problemet är att de klassat kurserna som fackutbildning och därför skickar de gladeligen notan till landets företagare och andra arbetsgivare om deras ombudsmän vill gå på “känna-med-kroppen”-kurser utan vetenskaplig förankring alls. Kreativt. Men inte hederligt.

I

Jag har hört
om onda män
som placerat sig på
piedestaler och hästar
höga utav dålig luft
och som därigenom
tror sig vunnit rätten till en
mening och en ståndpunkt
om sådant de inte känner
till och knappast kan förstå

Ur ett amerikanskt perspektiv är jag libertarian, eller en libertarian leaning republican, enligt dagens mått mätt*. Egentligen vill jag se en stark libertariansk presidentkandidat, men i valet 2016 fanns där ingen att se. Under det republikanska primärvalet höll jag som vanligt ett gott öga till Rand Paul, men tidigt förstod jag att han var chanslös, t.o.m. innan jag begrep vilken valkanon Donald Trump blivit.

Konceptet kultur har blivit allt viktigare för mig att förstå på djupet. Det är ett begrepp som kan uttolkas på många olika sätt och som kan appliceras på lika många nivåer. Det är något som i breda drag definierar kontinenter och världsdelar gentemot varandra, men det är också något som mer specifikt kan användas för att särskilja små grupper av till synes homogena människor till unika enheter.

Ett av Donald Trumps vallöften var att “dränera träsket” i Washington. Med det menade har att han skulle sparka ut lobbyister och påtryckare.

Jag är av flera skäl övertygad om att så inte kommer att ske. Det har dels med Donald Trumps personlighet att göra, dels med hans brist på politisk erfarenhet.

Kampen om problemformuleringsprivilegiet är inte ny utan tvärtom en naturlig del av den demokratiska debatten. Olika krafter kämpar för att just deras perspektiv ska bli mainstream. För att vara hälsosam förutsätter debatten emellertid högt i tak, och här ligger Sverige alltmer risigt till.

Jag hade förmånen att lyssna på en trendspanare i förra veckan.
Han, precis som jag, har noterat att den ständiga pendelrörelsen mellan individualism och kollektivism verkar fortsätta. Från en tid då individen stått i centrum har vi sedan några år hamnat åter i en tid som präglas av kollektivism. Denna gång kommer kollektivismen klädd i termer av grupptillhörighet och dess politiska konsekvens är vad som brukar kallas för identitetspolitik. Det är i dag mer intressant vilken ”grupp” du tillhör än vilken person du är.

I teorin är den fria marknaden, den fria rörligheten och idén om att samhället ska bygga på frivillighet och frånvaro av tvång, det bästa sättet att skapa välstånd för alla.
Hur kan det då komma sig att utveckligen mot det klassiskt liberala samhället går så trögt?

Det är snart endast två månader kvar av president Barack Obama tid i Vita huset. Det blir en sorti som knappast smakar för honom. Tanken var ju att han skulle lämna över sitt ämbete i trygga händer, han t.o.m. förutsatte det. Nu blev det inte så och chocken är uppenbar. Fundamentet till hans sedan länge lagda plan har i ett slag förvandlats till ett högst rangligt korthus. Det här är viktigt, för det är hans arv som president – hans legacy – som hänger på gärdesgården. Han, som USA: s förste svarte president, den kanske mest radikalt progressiva presidenterna i den amerikanska historien, hur skall eftervärlden tolka honom? Plötsligt ser det inte längre så bra ut.

Okänt här. Ökänt där. Omskrivet i lokalblaskan. Förträngt och ointressant för riksmedia. Det handlar om hatbrott, hat utanför tullarna och hot på flyktingförläggningen. Med samma offer men andra gärningsmän hade det varit feta rubriker, extraupplagor och extrasändningar i TV. Nu stannade det i några artiklar i länstidningen…

Det finns en konstigt gammeldags sida hos mycket av politiken idag. Den går ut på att utveckling och resurseffektivisering inte får ske på alla områden. Gammeldags är den såtillvida att den vill återgå till en tid före avregleringar, och därmed till en ordning där staten sköter ännu mer än idag. Nutiden, som borde präglas av en progressiv och förändringsfrämjande kraft, dess flagskepp idag är vinstreglering, identitetsskapande och normförändringstvång.

Inte för att Google, Yahoo och Microsoft bör få ut för vad statschefen i deras land hittar på. Men har ni tänkt på att Donald Trump är den yttersta garanten för att de mail som ni lagrar hos de amerikanska internetjättarna förblir hemliga? Ni kanske litade på Barack Obama, men litar ni på Trump?

Efter senaste Kinabesöket i somras skrev jag en text om hur landet utvecklas i fel riktning. Kina har förändrats mycket sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan, och nästan uteslutande på ett negativt sätt.

I oktober 2016 JO-anmäls Södertörns Brandförsvarsförbund – räddningstjänsten i de södra delarna av Stockholms län – av två brandmän. Brandmännen har skrivit en artikel där de kritiserar just förfaringssättet där olika diffusa politiska mål kringgår kvalifikationer. Återigen dyker floskeln Värdegrund™ upp i ny form.

Vi ser en räddningstjänst som inte sätter säkerheten främst. Att brandmännen med sin yrkesstolthet och sitt samhällsengagemang inte delar brandförsvarets värdegrund är knappast förvånande. Brandmännen förtjänar politiskt stöd för att reversera en process som gått helt snett. Brandförsvarets värderingar förtjänar istället soptunnan.

Vänsterns försök att piska in folket i en av den själv definierad politiskt korrekt fålla förde Donald Trump till makten.
Vänstern kanske vill väl, men förblindas och uppfylls av sin egen förmenta godhet. Den försökte vinna en total seger, men misslyckades. Istället skapade den ett Frankensteins monster.

Den politiska makteliten är också medskyldig. Den har distanserat sig så långt från folket att vanliga människor börjar undra på vems sida den egentligen står.

Så var det fredagsmüs igen. Den här gången tar vi väl upp fenomenet att man aldrig får kritisera svenskens förmåga att köra bil, speciellt inte i händelse av snöfall. Att svensken inte kan hantera situationen är nämligen någon annans fel. Själva är varje svensk antagligen världens bästa bilförare i tufft väglag.

Om man gör sig det minsta lustig, ofta rent av raljant, över stockholmarnas oförmåga att att köra bil i händelse av snö, lär man sig att det alltid är någon annans fel. Dock efter att ha blivit kallad”jävla bonde” eller rent av “trollhättebo”, fast jag inte bor i den hålan.

Riksdagens Försvarsutskott har återigen läckt hemliga uppgifter. Det handlar om Försvarets invändningar mot byggandet av den ryska gasledningen Nordstream 2, vilka drogs bakom låsta dörrar efter att ordföranden Allan Widman informerat om att detta var hemligt och belagt med straff att föra vidare.

Normalt när hemligstämplade uppgifter redovisas för Försvarsutskottet, så läser ordföranden upp lagen kring detta och påtalar att det är straffbart att lämna vidare dessa uppgifter. Det verkar än så länge inte hindra vissa personer i Försvarsutskottet att prata både vitt, brett och detaljerat med journalister.

Hur mycket av våra städer skall vi låta gå förlorade i modernismens desperata dödskamp? Företrädarna för en estetisk ideologi som förlorat såväl trovärdighet som allmänheten sympati riktar nu udden mot de få kvarvarande traditionella stadsmiljöerna.

Före detta finansminister Anders Borg (m), som under åtta år gjorde sitt bästa för att blåsa upp de svenska hushållens skuldbubbla och bostadsbubbla säger nu att dessa kommer krascha svensk ekonomi. “Det kommer en korrigering och ju längre allt fortgår som nu, desto större blir krisen. Förr eller senare har alla länder som har haft denna typ av skuldsättning gått in i en djup ekonomisk svacka.”

Lustigt. Det låter precis som det jag sagt sedan bloggen startas. Ju längre skuldbubblan och bostadsbubblan blåses upp desto värre blir krisen.

Jag har läst Mattias Svenssons bok Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Det är med blandade känslor man läser boken. Svensson har utan tvekan en agenda och till den många bra poänger. Men man får också känslan av att han för att göra sitt ärende tydligt slirar på sanningen och förtrycker somligt.