Bara ett par månader sedan Tidöavtalet publicerades verkar Dagens Nyheters ledarredaktion med förfäran ha förstått vad avtalet innebär. Det innebär att sverigedemokraterna har minst lika mycket att säga till om som om partiet suttit med i regeringen.

I traditionella kulturer drivs hemmet av kvinnor. Mannen ska se till att hemmet kan fungera genom att skydda mot yttre inkräktare och att de resurser som behövs finns. Det är inte en slump att rika män har fler kvinnliga intressenter.

År 1936 publicerade den amerikanske journalisten Marquis Childs, efter att ha studerat några års socialdemokratisk politik, en internationell bestseller om Sverige som hette Sweden: The Middle Way. Childs menade att Sverige representerade ett slags lagom maktfördelning mellan den tidens politiska huvudmotståndare

Då och då blir jag intervjuad av någon som vill berätta historien om min stora omvändelse för några decennier sedan från starkt troende till skeptiker. Sådana pånyttfödelser är välkända från historien. Berättelsen är ungefär densamma oavsett vilket själstillstånd konvertiten lämnar och vilken ny sinnesbeskaffenhet han intar.

När 2022 lider mot sitt slut kan det vara på sin plats att försöka summera året som gått och identifiera de viktigare mönstren i gyttret av olika händelser. Flera mönster kan urskiljas, från fortsatt folkutbyte och våldets återkomst i det offentliga rummet, över kriget i Ukraina och kampen om yttrandefriheten, till kulturindustrins fortsatta radikalisering

Yttrandefriheten är bland det heligaste västerlandet har hittat på. Tillsammans med de övriga demokratiska fri- och rättigheterna, till exempel äganderätten, näringsfriheten, slaveriförbudet och tryckfriheten utgör de rättsstatens fundament.

För den som är intresserad av våra germanska förfäder och deras världsbild är Otto Höfler (1901-1987) en guldgruva, på samma gång vetenskaplig och inspirerad. Ett bra exempel på detta är Der Sakralcharakter des germanischen Königtums, där Höfler utforskade det germanska kungadömet och dess sakrala karaktär.

Elon Musks köp av Twitter väcker känslor. Låt mig fundera högt kring saken…

Kanadensaren Jordan B. Peterson blev världsberömd när han motsatte sig en kanadensisk lag enligt vilken, ungefär, varje medborgare skulle ha rätt att bli till- och omtalat med ett självvalt pronomen, alltså inte de traditionella ”han” och ”hon” utan exempelvis ”zi” eller ”xim” eller ”hen” eller något annat som medborgaren själv hade hittat på.

Ett av den nya högerns mer fruktbara perspektiv, vidareutvecklat inte minst av de franska identitärerna, rör synen på identitet. Tre nivåer av identitet, regional, nationell och europeisk, förstås som komplementära. Någon konflikt dem emellan finns inte nödvändigtvis, tvärtom förstärker och bekräftar de i ett sunt samhälle varandra.

På juldagen skrev Katarina Barrling en fin krönika i Svenska Dagbladet med flera viktiga observationer kring fenomenet ”cancel culture” (som innan det fick ett modernt amerikanskt namn på svenska kallades utfrysning eller ostracism). Hon åberopar flera stora tänkare. En av dem menar exempelvis att:

Julfilmer och julkalendrar är en intressant genre av flera skäl. Det finns en uppenbar och rik skattkammare av mytiska, religiösa och moraliska teman och inslag att använda sig av för filmskapare, när så inte sker är misslyckandet därför dubbelt.

Vem är egentligen den där ”Hosianna Davidsson” som vi sjunger om i advents- och juletid?

Här är ett lästips: My sons were profiled by a racist predictive policing system — the AI Act must prohibit these systems

På den yttersta dagen ska alla levande rannsakas och de döda tillfälligt uppväckas för att ävenledes ställas inför rätta. För svenskar ska det finnas en särskild domstol inrättad i en jättearena eftersom nästan hela mänskligheten beställt platser för att kunna avnjuta en föreställning som lovar att bli något alldeles särskilt.

En generation kan sägas vara ungefär trettio år. Från en människas födelse förflyter den tiden innan hon själv ger upphov till nytt mänskligt liv. 

Knappt hade 35 000 representanter för 196 FN-länder lämnat klimatkonferensen COP27 i egyptiska Sharm el-Sheik i november förrän 10 000 representanter för samma FN-länder träffades vid artrikedomskonferensen COP15 i Montreal i Kanada. Mötet ska ha avlöpt väl. ”Så enades länderna om en räddningsplan för världens natur” är Dagens Nyheters entusiastiska rubrik.

Under de 15 år som jag sysslat med internet- och övervakningsfrågor har jag gång på gång stött på påståendet att man måste ”balansera” mänskliga rättigheter mot ditt eller datt.

När Ilhan Omar i mellanårsvalet 2018 vann en plats i USA:s representanthus, firade vänstern och de progressiva även i Sverige. Hon och Rashida Talib var ju de första muslimska kvinnorna i USA:s kongress. Hon var också den första kvinnan med hijab, ett klädesplagg som av vissa progressiva ses som ett uttryck för ”normkritik”.

EU må ha stora fördelar men är, enligt min erfarenhet, en förskräcklig byråkrati. Hur skulle unionen kunna vara något annat? Det ligger i byråkratins gener att växa och bli så komplicerad att ingen utomstående kan kontrollera den. Svensk offentlig förvaltning ska enligt teorin styras av medborgarnas ombud, våra politiker, vilket inte går så särskilt bra. Tänk dig vilka lekbollar de europeiska folkens EU-representanter måste vara i brysselbyråkraternas händer.

Kommer regeringen att lyckas med det politiska beting som den föresatt sig i Tidöavtalet? Det är, trots allt, inga småsaker som förespeglas utan verkligen ett paradigmskifte eftersom en stor del av de föreslagna reformerna går på tvärs emot det politiskt korrekta tänkande som länge förhärskat i svensk politik.