Blir nästan full i skratt när jag tar del av indignerade röster om att Socialdepartementet inte har koll på Försäkringskassans IT-system. För böfvelen, inte ens Försäkringskassan har koll på Försäkringskassans IT-system. Detta har bevisats vid ett flertal tillfällen, bland annat under introduktionen av SAP för några år sedan.

Ett tecken på en stat i förfall är när den härskande politisk-byråkratiska klassen anser sig stå över lagarna.

Vi såg det när det gäller Transportstyrelsen. Men det är knappast unikt för denna myndighet. Och i grunden finns ett lagbrott som på sätt och vis står över de andra.

Inte nytt, men jag tror jag missat att skriva om det på bloggen. Regeringen vill i alla fall ta 250 miljarder kronor från Riksbankens valutareserv för att stärka statsfinanserna och kunna visa hur duktig och ekonomiskt ansvarsfull regeringen varit när valrörelsen dragit igång.

Regeringens informationshaveri i Transportstyrelse-skandalen ger mig anledning till ett antal allvarliga reflexioner rörande allt tydligare tillkortakommanden inom vårt politiska liv och statsmaktens upplösning. Skandalen handlar inte bara om att en naiv generaldirektör valde att bryta mot lagen för att klara av att hantera den informationsmassa myndigheten hade ansvar för. Det handlar inte heller bara om en vilsen regering som försökt dölja sin oförmåga att hantera viktig säkerhetsklassad information.

Min tid i frihet är på väg att rinna ut, så jag tänkte att det kan vara på sin plats att fortsätta berättelsen om min strid mot staten.

Vardagstryggheten kan bli en av de stora valfrågorna i nästa års valrörelse. Socialdemokraterna vill stjäla trygghetsfrågorna från Moderaterna och Sverigedemokraterna, och partikongressen i april hade talande nog temat ”Trygghet i en ny tid”.

Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.

Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig.

Så gott som alla ideologier påstår sig idag vara en kraft för frihet. Inte desto mindre skiljer sig de respektive ideologiernas syn på frihet så mycket åt, att den enas frihetsbegrepp inte sällan tjänar som ett paradexempel på ofrihet för den andra. Detta kan delvis förklaras med att “frihet” är ett positivt laddat ord, och att många därför vill åka snålskjuts på det.

Nu är det väl ändå bevisat att den härskande politisk-byråkratiska klassen står över lagen?

Transportstyrelsens sparkade generaldirektör Maria Ågren fattade – enligt Säpos förundersökning – ett fullt medvetet beslut att bryta mot ett antal lagar, trots upprepade varningar från medarbetare längre ner i organisationen.

Donald Trump sover ungefär fyra timmar per dygn. Han har gjort det så länge han kan minnas. Han behöver inte mer sömn. Det innebär att han är uppe och poar med sitt i Vita huset mitt i natten, medans alla andra sover sött i sina sängar. Det är vid den här tiden som flera av Trumps berömda tweets läggs upp, en liten vana han kom upp med under presidentkampanjen. Dessa var som regel förberedda, åtminstone strategiskt i stora drag, tillsammans med den närmaste staben.

EU överväger att införa ett uttagsförbud vid bank- och finanskris rapporterar Reuters. Detta för att undvika en uttagsanstormning (eng bank run) mot sårbara banker.

Läser om Hugh Everett, som var tvungen att skriva om sin doktorsavhandling därför att dåtidens forskaretablissemang hade svårt att acceptera konsekvenserna av kvantmekaniken. Han gick sedermera vidare till att utveckla kärnvapen och söp så småningom ihjäl sig.

Med sitt resonemang om att Stefan Löfvén släppt prestigen och lyssnat till oppositionen bäddar Annie Lööf för att gå i säng med sossarna efter nästa val. Det är otänkbart att hon inte hörde Löfvéns oförsonliga ton när han kallade Alliansens misstroendeförklaring för ”oseriöst”.

Givet de många artiklar som de senaste dagarna skrivits om den misstroendeomröstning som hotar Peter Hultqvist och om statsministerns försvar av sin försvarsminister, är det högst anmärkningsvärt att resonemangen kring vad som i själva verket är det mest centrala i sammanhanget lyser med sin frånvaro.

Efter Stefan Löfvens regeringsombildning har försvarsminister Peter Hultqvist hamnat i ett märkligt tillstånd där det är oklart om han har riksdagens förtroende. Innan regeringsombildningen framgick tydligt att han inte hade det. Nu har det emellertid uppstått en situation där det är oklart om han har riksdagens förtroende eller inte.

Många är de som känner sig kallade att göra prognoser över framtiden. Inte minst har denna verksamhet fullständigt exploderat i kölvattnet av klimatpropagandan. Vi översköljs med den ena fantasifulla domedagsprognosen efter den andra och alla visar sig efter hand ha tagit fullständigt fel. Detta trots att prognosmakarna gjort sig besväret att basera sina förutsägelser på komplicerade datorprogram, där de byggt in allt som de tror kan påverka framtiden.

>Hultqvist-spåret håller på att bli en fälla. Låt honom löpa.

Visst, sett i backspegeln borde försvarsministern ha handlat annorlunda. Han borde ha stämt av med statsministern.

Det blev inget extraval. Ingen talmansrunda. Det blev i stället en regeringsombildning med två ministrar som lämnar och ett antal som får nya arbetsuppgifter. Stefan Löfven svalde stoltheten och valde det minst omskakande alternativet. Därmed räddar han sin regering, åtminstone för stunden.

I den förra texten i denna serie inlägg skrev jag om den begreppsförvirring som råder kring det ofta så mystifierade begreppet pengar. En delvis snarlik, men delvis också väldigt annorlunda, begreppsförvirring råder kring begreppet välstånd.

Omdaningen av det säkerhetspolitiska läget sedan 2013 är nu så stort att statsminister Stefan Löfven väljer att göra försvarspolitiken till en fråga om regeringen. Om riksdagen fäller försvarsminister Hultqvist avgår Stefan Löfven, samtidigt som han nu utlovat en höjd försvarsbudget. Från alliansens särintresse har nu försvarspolitiken gått till regeringsfråga.

Stefan Lövén ombildar delar av regeringen, Peter Hultqvist sitter på trots från både honom själv och statsministern kvar som försvarsminister. Detta trots att Hultqvist varje månad under ett års tid sammanträtt med statsministern i det försvarspolitiska rådet utan att informera honom om vad som pågick.

Vi har två skandaler att hantera: säkerhetshaveriet på myndighet och ansvarskrisen inom politiken där alla vill ha makt men ingen vill ta ansvar. Båda är allvarliga för svenska folket, eftersom det handlar om vi har en statsförvaltning som fungerar eller är en chimär – en stat utan huvud, en lättviktig lekplats för ansvarslösa?