I många år har det varnats för en kollaps av den nuvarande samhällsordningen. Trots det har vardagen envist fortsatt lunka på i vanlig takt. På ytan.

För trettiofem år sedan publicerade jag en svensk historiebok som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Jag hade nämligen upptäckt ett mönster, en sorts periodicitet, i den svenska historien och tyckte att jag skulle lyckliggöra även andra människor med den upptäckten.

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter. I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare.

Samtidigt som vi kämpar för att det ryska folket skall ha tillgång till fri, oberoende information inför EU egna statligt godkända nätcensorer.

Politiker, forskare och andra makthavare for med osanning. De ljög om vaccinernas positiva och långvariga effekter. Vad mer döljer de för oss människor?

Biologi är orättvis, det är nämligen så att kvinnor i genomsnitt är betydligt svagare i överkroppen^[1] än män i genomsnitt. Det är ett högst orättvist faktum eftersom överkroppsstyrka är oerhört viktig för en individs våldskapacitet vilket förklarar varför det finns viktklasser i kampsport.

Föreställningen att strutsen stoppar huvudet i sanden för att gömma sig är enligt herr Google felaktig. Det kan jag tro. Strutsar kan nog inte vara så dumma. Det kan bara människor. Men människorna stoppar inte huvudet i sanden för att gömma sig utan för att slippa utsätta sina sinnen för intryck av verkligheten.

Jag visste inte vem Evin Ahmad är, så jag fick Googla. Om jag ska tala med Jan Guillou så är hon ”tydligen nån sorts skådespelerska och författare”. Genom hennes tweet fick vi svenska skattebetalare, infödda såväl som invandrade, ett kvitto på att vi tidigare har tagit emot helt fel människor. ”Alltid mer, aldrig nog!” är deras paroll

På en presskonferens i fredags stod migrationsminister Anders Ygeman och Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och skruvade på sig inför journalistfrälset.

Medan svenska kommuner såväl som privatpersoner nu vill hjälpa ukrainska flyktingar riktas kritik mot omsorgen om Ukraina. Och den kommer, hör och häpna, från människor som själva flytt till Sverige och fått hjälp av det svenska samhället.

Det grasserar för mycket önsketänkande för min smak, både i allmänhet och kanske i synnerhet i krigstider. Till exempel drömmer en uppburen DN-journalist, vars namn jag inte ska nämna eftersom han bara är en i mängden, om ett lämpligt straff för diktatorn Putin eftersom Putin är så ond, ond.

Den westfaliska freden som ingicks år 1648 gjorde slut på det trettioåriga kriget och introducerade en ny doktrin i relationerna mellan länder nämligen föreställningen att länder har en okränkbar rätt till suveränitet.

I valet mellan demokrati och diktatur väljer jag nästan alltid demokrati. Jo, det kan finnas undantag, till exempel när general Pinochet i Chile tillfälligt tog över kommandot från den folkvalde socialisten Allende. Annars hade Chile nog varit ett Kuba eller ett Venezuela vid det här laget.

Efter valet 2018 vidtog häftiga diskussioner om valfusk. Till detta fanns två anledningar. Dels IT-haveriet under rösträkningen.

Något av det mest patetiska jag vet är när svenska politiker med darr på stämman talar om ansvar. Det är främst de kvinnliga partiledarna som ägnar sig åt detta oskick, men så är de också sex av åtta.

Världen uppför sig inte som man hade vant sig och man gör därför hela tiden felaktiga bedömningar. Själv hade jag aldrig trott att Ryssland skulle invadera Ukraina, i varje fall inte på så bred front.

Värst av all är det enfald som präglar hela den västerländska samtiden. Den fundamentala bristen på empati. Empati handlar om att leva sig in i en annan persons föreställningsvärld och situation och på basis av det känna samma saker och vi västerlänningar har visat att vi har stor empatisk förmåga med exempelvis utländska våldtäktsmän eller ligistgäng som eldhärjar städer.

Det ligger nära till hands att tänka på Goebbels berömda tal i Berlins Sportpalats när man funderar över miljöpolitiken och då framför allt den gröna omställningen.