Idag presenterade den sk Sverigeförhandlingen sitt första bud på sträckning och i synnerhet hållplatser för Sveriges kanske största infrastrukturprojekt någonsin – en höghastighetsjärnväg som ska knyta Göteborg och Malmö till Stockholm. I potten ligger, oaktat alla fördyrningar, 200 – 300 miljarder i skattepengar och alla kommuner längs sträckan vill förstås ha en hållplats för att gå med på att järnväg ska dras rakt genom kommunen. Logiken är i sig rätt självklar och det är en i grunden genomtänkt framtidssäker satsning.

Man får känslan att väljarna i ökad utsträckning efterfrågar tydlighet. Det har den senaste tiden inte gått så bra för partier som försökt lägga sig i mittfåran och surfa på medianväljarna. I Sverige tappar Socialdemokraterna och Miljöpartiet, trots att de viljelöst låter sig föras med väljarströmmen. I USA leder Bernie Sanders och Donald Trump i opinionsmätningarna, trots att de intar ytterlighetspositioner. För er som inte vet det är Trump långt åt “höger” och Sanders långt åt “vänster”. De kommer säkert inte att bli respektive partis kandidater till presidentposten, men det är intressant att tydliga åsikter vinner väljare.

Det verkar som om Storbritannien får ett begränsat undantag i EU-reglerna som ska förhindra diskriminering av utländska arbetstagare från andra EU-länder. Frågan är dock skild från den parallella diskussionen om huruvida flyktingar ska kunna ta del av sociala förmåner. Sannolikt finns ett samband, men juridiken är snårig och ett undantag på det ena området behöver inte implicera att man har rätt att sätta upp ett likadant undantag på det andra området. Sverige borde i vilket fall som helst omedelbart haka på om denna begränsning införs.

Fullständigt obegripligt att tågen på höghastighetsbanan ska stanna i en ort med 18 000 invånare. Men det räcker med en googling för att förstå varför – kust-till-kustbanan går via Värnamo och det skulle förstås vara opraktiskt om resenärerna skulle behöva byta två gånger. Grattis får man säga i alla fall. Att tåget stannar i Tranås är svårare att förstå, men det kanske också har en förklaring. Med tanke på att banan kostar 320 miljarder är varje stopp dyrbart. Om vi antar att den tid som sparas in är värd 320 miljarder kostar stoppet i Tranås åtminstone 20 miljarder. Det kan jämföras med kommunens investeringsbudget på 205 miljoner. Så grattis till en ökning av investeringsbudgeten med åtminstone 1 000 procent – om man slår ut satsningen på tio år.

I USA har två forskningsprojekt kammat hem 700 miljoner kronor. Ett projekt bygger på att innesluta kärnbränsle i små kulor av grafit – något som kan utesluta risken för härdsmälta. Det andra projektet handlar om att utveckla en kärnreaktor med smält salt som medium. Båda projekten kan förhoppningvis leda till en färdig reaktor redan under 2020-talet. Sverige, som har all anledning att bedriva forskning om fjärde generationens kärnkraft, gör i princip ingenting.

Att själv få bestämma var man vill leva och bo är en självklar del av frihetens väsen. För att sätta något slags utgångspunkt för resonemangen i denna bloggpost: Människor skall ha frihet att bosätta sig var de vill. Men de har inte rätt att göra det på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går – precis som gränsen för all frihet – där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Så långt brukar i princip alla (utom någon enstaka sverigedemokrat) hålla med. Vilket är bra, för då finns det i vart fall något slags grund för en diskussion som annars mest är ett gungfly. Nu är problemet att vi lever i en allomfattande välfärdsstat.

Efter ett och ett halvt år som “bostadsminister” vill nu slutligen bostadsminister Mehmet Kaplan (mp) göra något. Regeringen samlar i morgon kommunisterna och allianspartierna till gemensamma överläggningar om ett nytt miljonprogram då Boverket nu säger att det behövs 700 000 nya bostäder i Sverige rapporterar Aftonbladet. Det verkar alltså som att Kaplan övergett tankarna på den sk Kaplanslummen, dvs ghetton av lågkvalitativa tillfälliga massproducerade baracker i vilja flyktingar (=asylsökande som fått uppehållstillstånd) ska inhysas. Istället förespråkar han nu ett nytt miljonprogram och berättar nostalgiskt för Aftonbladet om hur han själv växt upp i det gamla miljonprogrammet.

Förlåt, kära läsare. Men den amerikanska valrörelsen är så underhållande att jag inte kan låta bli att skriva om den igen. På tisdag morgon (svensk tid) vet vi hur landsbygdsdelstaten Iowa med drygt 3 miljoner invånare röstat i valet av presidentkandidat för respektive parti. Man möts i flera tusen stormöten i skolor och församlingshem för att diskutera och rösta fram sina favoriter. Historisk erfarenhet säger att det är nödvändigt att komma bland tre-i-topp för att slutligen bli partiets kandidat i november. Den mest brännande frågan är om uppstickarna Donald Trump och Bernie Sanders verkligen har folkligt stöd.

I tider av sorg eller kris så behöver vi ofta någon form av stöd. Somliga söker kraft hos sin partner, släkt, vänner, andra i musiken, litteraturen, filmer – och några rotar fram den där speciella boken som nästan alla har i bokhyllan, bibeln. Böckernas bok bygger på de gamla judiska urkunderna, samt några senare tillägg med historierna om Jesus och de tidiga församlingarnas uppbyggnad. Tillsammans anses boken utgöra västerlandets mytologi, ett veritabelt hopkok av hundratals berättelser; allt från den babyloniska skapelseberättelsen till romarnas ångest och sökande efter en ny gud.

Kulturvänstern och medievänstern är ständigt kränkt. Så fort den blir emotsagd går den till personangrepp. Om man inte håller med vänstern, måste man vara rasist, främlingsfientlig och allmänt ondsint. I Aftonbladet skriver Fredrik Virtanen att den kritik som riktas mot mediernas manipulation och mörkande av migranters våld och ofredanden skulle vara uttryck för, jo, just det: fascism. Att kritisera medierna för dess vinklade, partiska och ideologiska slagsida är detsamma som att vilja “underminera förtroendet för demokratins institutioner”. Vänstern vill med andra ord tysta kritiken. Det är inget annat än återupplivad stalinism.

Maskerade män som går till angrepp mot personer med utländsk bakgrund i centrala Stockholm efter en invandringskritisk demonstration. Målet var ensamkommande flyktingbarn. Eller de marockanska gatuungdomarna. Vad som egentligen hände råder det stora oklarheter om. SVT berättar att det enligt polisens rapport var ensamkommande som var målet för angriparna. Enligt SvD har polisen inte bekräftat att en viss grupp var måltavla för våldsamheterna. Den bild som har spridits i gamla och nya medier är emellertid ganska samstämmig, och den utgår sannolikt från det flygblad som delades ut och som beskriver en situation av rättslöshet där gatuungdomar kan trakassera kvinnor, stjäla, råna och våldta utan att dömas för det eftersom de uppger sig vara minderåriga.

Vem har intresse av att måla upp en bild av Sverige som ett land som har havererat? Där det inte längre är säkert att gå på gatorna och där marockanska gatubarn sprider skräck i samhället? Där samhällets välfärd hotar att trängas ut av asylsökande och flyktingar? Extremhögern, skulle ni kanske säga. Men det är inte hela sanningen. Det finns ytterligare en part i målet – en part som man inte alltid tänker på. Jag syftar på Ryssland och det landets ambitioner att destabilisera EU.

En relativt ny informationskälla för mig inför bloggpausen var nyhetsaggregatorn bubb.la med tillhörande radioprogram. Jag var inledningsvis en smula tveksam, då jag tidigare generellt värderat att läsa såväl argument jag inte håller med om som sådant jag på förhand inte visste var intressant.

Nu skriver mainstream-kolumnisten Eugene Robinson i mainstream-tidningen Washington post, The Rising Pull of the ‘Change’ Candidates:
Traditionell politik och politiker har misslyckats. Detta uppenbara faktum är fortfarande svår för etablissemangen att ta in.
Robinson reflekterar över att uppstickarna fastighetsmagnaten Donald Trump och socialisten Bernie Sanders ser ut att vinna över etablissemangens tungviktare, namn som Hillary Clinton och Jeb Bush. Men även i Europa och Sverige kan vi konstatera att de etablerade partierna fullständigt misslyckats. De har talat om öppna hjärtan men ställt till med kaos. Och vi har av allt att döma knappt sett början på det kaos, protester, våld och systemsammanbrott som väntar åren framöver.

Det är väldigt populärt att räkna ut eller redovisa vad som är normalt eller vad som är medel. Men i verkligheten finns det ingen medelindivid om man tittar på flera variabler. Ofta pratar man i olika sammanhang om medel. Men i verkligheten är vi som individer på alla plan just individuella. I själva verket är medel väldigt ovanligt, även vid något som är normalfördelat – det handlar bara om hur exakt man grupperar gruppen som matchar normalfördelningens topp. Fast även med ordentliga intervall visar det sig att det är ovanligt med medelindivider om man tittar på flera variabler.

Det suckas på landets största medieredaktioner. “Alternativa medier”, som de lite föraktfullt kallas, ökar i popularitet och allt färre vill betala tusentals kronor per år för att läsa vad Peter Wolodarski tycker om sakernas tillstånd. Bloggar, nyhetsgeneratorer och nya nyhetssajter med fokus på vissa sakfrågor har ploppat upp och många av dem finns kvar och stärker sin position. Dessa s.k. alternativa medier ligger inte bara i bakvattnet och plaskar. Nyheter Idag lyckades med scoopet om hur DN fått information om de sexuella trakasserierna på festivalen We are Sthlm men valt att inte rapportera om detta eftersom uppgifterna misstänktes vara “SD-fabrikationer”. Detta var startskottet till en större debatt om både polisens och de etablerades mediernas arbetsmetoder. Jag skulle gissa att sajten hade besöksrekord under de dagarna och har ett högre snitt sedan dess. För ungefär ett och ett halvt år sedan startades projektet bubb.la.

Det är tydligen inte bara Stockholm som kämpar med konsekvenserna av ett system för offentlig upphandling som inte fungerar optimalt. I Storbritannien är det så kallade Private Financing Initiatives (PFI) som pekas ut som problemen. Kortsiktiga politiker har låtit framtida politiker bära kostnaden för satsningar som de själva kan ta åt sig äran för. En bra start på en dag som jag tänkt ägna just åt att analysera hur offentlig upphandling fungerar i Sverige.

Enligt en vadslagningsfirma tror de spelberoende att Donald Trump kommer möta Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet. Därefter kommer Hillary Clinton vinna presidentvalet. Huruvida spelberoende gör att man vet bättre än andra är dock frågan. De enda två kandidaterna hos republikanerna som de spelberoende alls tror kan bli partiets presidentkandidat när partiets primärval är genomförda är Donald Trump (odds 1.45) och Marco Rubio (odds 2.50).

Man kan undra om någon vill regera Sverige. Låt oss börja i socialdemokratin. Stefan Löfven ville inte ens bli partiledare. Han övertalades av det mäktiga verkställande utskottet när S behövde göra sig av med Håkan Juholt. Löfven har aldrig varit riktigt bekväm i rollen som ledande politiker. Det märks. Men han gör sitt jobb, av ren pliktkänsla. Och nu är han statsminister. Till råga på allt i en regering där Miljöpartiet ingår. Detta sätter ständigt käppar i hjulet för honom. Ute i det socialdemokratiska partiet är detta samarbete inte speciellt uppskattat.

När DN-kultur ska avhandla nationalism blir det väldigt rörigt. Ola Larsmo blandar samman enskilda lagar (om exempelvis vapenexport) och tidsperioder av vänsterpolitisk dominans med vad som kännetecknar nationell identitet. Snacka om att blanda äpplen och päron. Men intressant är att han erkänner att nationalism har med sociala band att göra: Det brukar reta en del när man talar om ”det svenskas” föränderlighet. Men det är inte samma sak som att relativisera. Idéer om samhörighet är viktiga saker. Vi talar här om vad som brukar kallas ”det sociala bandet”, det som gör att människor anser sig ha skyldigheter mot och tillit till varandra.

Sveriges Radio lägger ut nyheten om 16-årsgräns på sociala medier. Detta är fel, vilket också framgår i artikeln. I själva verket kommer de facto åldersgränser att sänkas om målsman ger sitt medgivande. En bindande EU-förordning, som börjar gälla om två år, sätter en övre åldersgräns på sociala medier där målsman inte har något att säga till om längre, dvs en omvänd åldersgräns för målsmans ansvar. Under denna åldersgräns ska barn få använda sociala medier med målsmans tillåtelse – det innebär att åldersgränserna tas bort och är en lättnad mot de defactogränser på 13 år som oftast gäller idag.

Sverige kommer förmodligen att under de två kommande åren befinna sig i ett politiskt vakuum. Dels har vi en handlingsförlamad regering utan mandat i riksdagen, och dels har vi en opposition som inte vill ta makten då de inser att de inte hinner städa upp under de två återstående åren, och följdaktligen kommer att ha sämre utgångspunkt inför valet 2018.
Grundproblemet är Sverigedemokraterna. Inget av de två traditionella politiska blocken vill egentligen stödja sig på dem, med rädsla för att brunmålas och utpekas som rasister.

Medierna har ofta en tendens att förenkla politiska beslut på ett sätt som gör besluten närmast obegripliga. Åldersgräns på sociala medier? Nja, syftet med EU-direktivet som ska implementeras är att barns personuppgifter ska skyddas. Den som vill veta vad direktivet innebär läser lämpligen originaltexten – som våra dagstidningar vridit till oigenkännlighet. Att det ska vara så svårt för journalister att förklara vad som egentligen beslutats av Regeringen. Någon åldersgräns rör det sig definitivt inte om – snarare en öppning för barn yngre än 13 att använda Facebook och liknande tjänster.

Medierna har ofta en tendens att förenkla politiska beslut på ett sätt som gör besluten närmast obegripliga. Åldersgräns på sociala medier? Nja, syftet med EU-förordningen som ska implementeras är att barns personuppgifter ska skyddas. Den som vill veta vad direktivet innebär läser lämpligen originaltexten – som våra dagstidningar vridit till oigenkännlighet. Att det ska vara så svårt för journalister att förklara vad som egentligen beslutats av Regeringen. Någon åldersgräns rör det sig definitivt inte om – snarare en öppning för barn yngre än 13 att använda Facebook och liknande tjänster.

De flesta har någon gång deltagit i en auktion av något slag. Vanligast är kanske budgivning vid köp av en lägenhet eller ett hus.
Tänkte därför ge ett gott råd till potentiella köpare – baserat på ekonomisk teori. Rådet är: “Bjud aldrig vad du tror att lägenheten är värd.” Detta kan i förstone tyckas kontraintuitivt. Det värsta som kan hända är ju att man vinner budgivningen och då har man ju gått jämt ut – förlorat en miljon med å andra sidan fått en lägenhet som man värderar till en miljon.

För väljarna måste det se märkligt ut att Allianspartierna avvisar Jimmie Åkessons invit om att Sverigedemokraterna är redo att stödja en borgerlig regering. I går vägrade Alliansens företrädare att ens medverka i SR Studio Ett för att diskutera saken. Allianspartierna skulle kunna få makten rätt omgående, om de vill. Men de vill inte. De menar att SD är ett oseriöst parti som inte går att förlita sig på. Vad är det då som är så oseriöst? Det enda krav Åkesson tycks ställa är att en Alliansregering skall driva Moderaternas migrationspolitik. Vilket alltså inte ens Moderaterna vill ställa upp på.

På måndag kväll sker det första steget då väljarna — inte medier och opinionsmätningar — ger besked om vem de vill se som presidentkandidater för republikanerna och demokraterna i USA. Lägg märke till ett ord: väljarna. Det är inte partimedlemmar utan väljarna som röstar i primärval, vilket många i Sverige, inklusive SVT, har mycket svårt att förstå. I Iowa hålls på måndag stormöten där grannar diskuterar med varandra och sedan röstar om vilken kandidat man stöder. Då får vi ett första svar på om fastighetsmagnaten Donald Trump har det väljarstöd som opinionsmätningarna antyder.

Inrikesminister Anders Ygeman har nu gått ut med att Sverige framöver behöver avvisa 80 000 asylsökande om året. Enligt mina källor inom Kriminalvårdens Nationella Transportenheten (NTE) är detta rent trams och omöjligt att uppnå. […] Kapaciteten med dagens anställda är 4 000 utvisningar om året och 30 ytterligare anställda kommer dra upp detta till drygt 5 000. Men problemen slutar inte där.

Jag är dålig på att umgås på ett planlöst sätt. Att hänga heter det visst numera. Jag är en strukturerad person. Jag kan direkt från idé skriva en dagordning med logisk progression för vilken typ av möte som helst. Närapå i alla fall. Det finns en plan för att kontrollera att tidigare beslutat arbete är utfört och hur. Att det gjorts inom ram för kostnader och befogenheter. Förslag till plan för nästa period läggs fram övervägande, ändringar och beslut. Bemanning för detta beslutas och och tidplan fram till nästa möte bestäms. Mötet avslutas och var och en går till sitt. Enkelt, begripligt, rationellt.

Man ska inte skryta och slå sig för bröstet, men jag förutsåg redan i somras att Sverige skulle införa gränskontroller el dyl, för att på något sätt få stopp strömmen av migranter från Mellanöstern. Och när detta var gjort var jag också ganska säker på att många av de som redan anlänt skulle utvisas. Det finns helt enkelt varken pengar eller plats, och när politikerna till slut tvingas skära i välfärden riskerar hela det skattefinansierade folkhemsprojektet att skaka i grundvalarna.