Den reform som går ut på att centralisera och byråkratisera polisen fortsätter – trots folkets och vanliga polisers protester.

En centralisering framstår, på objektiva grunder, som tveksam eftersom nästan all brottslighet är lokal och att bekämpa den kräver kännedom om lokala förhållanden. Med polisens nya, centraliserade ledningscentraler vet operatörerna ofta inte ens till vilken stad en patrull skall skickas när någon behöver hjälp på Storgatan.

Socialdemokratin är just nu slut som politisk kraft. Det socialistiska budskapet nådde till vägs ände när muren föll i slutet på 1980-talet. Och klassiska socialister har sedan dess haft svårt att samla sig, och framförallt inte kunnat redovisa en trovärdig ekonomisk politik.

Istället har de satsat på identitetspolitik, med genus/gender, etnicitet, feminism etc i fokus. Men även denna inriktning är på väg att dö ut, mest på grund av de inbyggda paradoxerna. När vänstermänniskor exempelvis skapar en ras-separatistisk aktivitet – vad skiljer dem från ultranationalister och vit-makt-sfären? Det är ju samma slags rasism, fast man byter färg.

Jag börjar med att utfärda en varning till känsliga läsare. Den här texten kan bli komplicerad och rörig. Dels är det ett komplext ämne jag ska skriva om och dels har jag inte tänkt klart när jag börjar skriva. Texten går alltså att jämföra med en improviserad livesändning.

Så här:

Vi har gjort det till en dygd att basera våra åsikter på fakta. De som inte gör det, anses vara ”faktaresistenta”, eller ”foliehattar”.

Donald Trump har efter sin seger i det amerikanska presidentvalet varit noggrann med att det är “America first” som gäller men att USA under hans ledning kommer söka samarbete, inte konflikt.

Det brukar sägas att USA inte har vänner utan endast intressen, och det ligger onekligen något i det.

America first. Det låter så självklart – vilket land skulle en amerikansk president prioritera om inte USA? – men är i svensk kontext en aning kontroversiellt. Svenska politiker uttrycker sig inte så.

Som säkert många har sett så har det sedan ett par dagar tillbaka blossat upp en debatt om att fel kandidat vann, det amerikanska presidentvalet. Man kan ju tänka sig att det här är lite som debatten om att fel låt vann melodifestivalen, men den här gången är det en smula allvarligare. Förutom den dumma och godtrogne väljaren så har man nu hittat en ny fiende, nämligen FaceBook, som tydligen, hör och häpna används för att sprida falska nyheter, som har haft till syfte att påverka folk att rösta på ( eller inte sällan mot ) en viss kandidat. Hemskt eller hur, någon har lurat fårskocken som utgör grunden för det demokratiska systemet till att rösta ”fel”.

Veckans stora händelse i den svenska politiken inträffade då Moderaten Delmon Haffo effektivt torpederade sin egen karriär genom att kalla Annika Strandhäll för något fult, då han trodde att kameran han talade till inte var påslagen.

Det finns ingen större anledning att försvara Haffo. Den skenhelighet det politiska etablissemanget gav uttryck för då de lät antyda att de själva minsann aldrig skulle använda sig av ett liknande språkbruk i privata sammanhang var förvisso ganska patetisk, men faktum kvarstår. Haffo hade visat prov på en så enastående dålig politisk fingertoppskänsla att partiledningen inte hade något annat val än att ge honom sparken.

Säg Göteborg och skottlossning, sprängda bilar och landets andra stad som går från att vara Lilla London till Bagdad 2.0. Folk kommer först att tänka på Johan Falk, och sedan tänka ”Va fan…?” Serien om Johan Falk är slut, och den tog slut ungefär då verkligheten började överträffa dikten. En Johan Falk-rulle är drygt en och en halvtimme underhållningsvåld med massor action, repliker som känns lika äkta som Kim Kardashians akterparti. Det finns sällan – eller aldrig – några spår av djuplodande samhällskritik i en Johan Falk-film. Det är synd, för det finns ju förutsättningar. Manuset finns ju redan till ännu en rulle där Jakob Eklund får spela upp hela sitt breda register. Manuset är verkligheten.

Moderaten Gunnar Hökmark tillhör kärnan av den svenska globalism som hotar vår nationella suveränitet. Han sitter som svensk ledamot i EU-parlamentet. Vi som följer honom på Facebook översköljs näst intill dagligen av hans ursinniga hat mot Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet. I en debattartikel i likaledes globalistiska och rysshatande DN kräver han nu en engångssatsning på 35 miljarder kronor för att som han säger återhämta det som gått förlorat i försvarsförmåga efter den nedrustning som började 2004. Artikeln tar sin utgångspunkt i vad han menar är en kraftig rysk upprustning och ett fientligt Ryssland som hotar vår säkerhet.

Ylva Johansson har varit arbetsmarknadsminister i två år men fick vid Stefan Löfvens regeringsombildning ett utvidgat uppdrag att överse etableringen av nyanlända. Nu är hon därför även “etableringsminister”, en sorts superminister med ansvar för det mest svårlösta området som regeringen har att hantera och som kommer förbli det även för framtida regeringar.

Vi kan inte ha det så här!

En regering som lägger oerhört mycket tid och kraft på att (med kulturpolitiken som verktyg) politisera allt från kulturarvet till språket – och som samtidigt missköter kärnverksamhet som polis, försvar och infrastruktur. Den ägnar sig åt trams istället för verkligheten. Stig åt sidan.

Jag läser Tove Lifvendahls ledare ”Vi är vad vi äter” i SvD. Lifvendahl är en av mina absoluta favoriter bland ledarskribenterna. Hon skriver långa resonerande texter där hon tar både tid och plats i anspråk för att fundera över hur det egentligen är. Hennes texter är en oas att släcka törsten i, på den annars evighetslånga ökenvandringen.

I ”Vi är vad vi äter” skriver Lifvendahl om det allt hårdare språk som används i offentligheten. Hon radar upp exempel från de senaste åren på offentliga personer som använt ett språkbruk som annars hör hemma i bastun eller i omklädningsrummet – om ens där.

Bloggen berör i många krönikor geopolitiska och globala frågor rörande vetenskap, makt och ekonomi och hur detta påverkar vårt samhälle. Jag kan konstatera att jag regelbundet får kommentarer som i sin kritik och analys av texterna har ras eller etnicitet som främsta utgångspunkt. Vanligast är i detta sammanhang är de kommentatorer som förklarar olika fenomen och kritiska skeenden med den urgamla fördomen om en judisk världskonspiration mot resten av mänskligheten. Det är heller inte ovanligt att kommentarer ifrågasätter nazismens judeförföljelser och den s.k. Förintelsen. Jag försöker i möjligaste mån hålla kommentarfältet fritt från denna typ av inlägg, men mängden kommentarer gör att det då och då slinker igenom något tvivelaktigt inlägg.

Jag har så länge
blivit arg vid
närmsta tanke på
Stat och mänskligt styre
ja så snart jag hört deras namn
har jag velat spotta och fräsa
i okontrollerad avsky

Ja, vid närmsta tanke
på alla dessa vapen
som har riktats mot
oskyldiga och försvarslösa
på hur många som har gjorts
till änkor och faderlösa
enbart på grund av någons
maktfulla nycker eller
lustfyllda ondska så har
jag önskat vända världen
upp och ner, krossa
städernas palats och
dyra fästningar, tvinga
själva himlarna
på knä

Den moderate veteranen i Europaparlamentet Gunnar Hökmark vill att staten lånar upp 35 miljarder kr för att förstärka det svenska försvaret med vapen och materiel. Utvecklingen i Ryssland är förstås den orsak som anges.

Även om det inte finns skäl att ifrågasätta förstärkningen i sig – Försvarsmakten behöver en rejäl upprustning – är Hökmarks förslag ganska typiskt för dagens borgerlighet. Han vill nämligen låna i stället för att skära i statens utgifter.

Medborgarlön, eller basinkomst som somliga föredrar att kalla det, innebär att alla som är bosatta i Sverige ska garanteras en månatlig inkomst utan motprestation. Man kan säga att det är som ett slags skramlande av utvalda delar av välfärdssystemets skatteintäkter, följt av ett fördelande över alla eller delar av landets alla invånare, beroende på kalkyl. Förslagen brukar finansieras till största del genom avvecklande av vissa statliga myndigheter. Ett räkneexempel finns här och ett annat här. I det första exemplet avskaffar vi helt sonika Arbetsförmedlingen, CSN och Försäkringskassans försörjningsstöd, för att erbjuda alla utan inkomst en medborgarlön. Det låter ju bra.

Moderaternas kommunikationschef Per Nilsson och kommunikatören Delmon Haffo har båda fått avgå för att den senare internt i ett filmat klipp kritiserat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hennes åsikt att amerikanska män kanske borde fråntas sin rösträtt. Denna åsikt om män och rösträtt grundas i missnöje med valet av Donald Trump till president.

Med anledning av Internationella mansdagen har jag skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle:

När mansdagen kommer på tal möts den ofta med ett höhö:ande om att ”alla dagar är ju mansdagar”. Den som följer debatten får dock lätt uppfattningen att det är precis tvärtom, det debatteras kvinnofrågor på längden och tvären, och frågor som inte har med kön att göra – som till exempel näthat – tas upp bara i den mån de kan göras till en kvinnofråga.  […]

Det är nu snart ett år sedan den officiella KPI-inflationen låg runt nollan. Tvärt om har vi under året haft en stabil och stigande KPI-inflation, vilket gör det osannolikt att Riksbanken genomför ytterligare räntesänkningar. Tvärt om är det dags att förbereda sig på räntehöjningar även för de rörliga bolånen, även om det kanske ligger ett år framåt i tiden.

En socialdemokratisk minister skämtar efter Trumps valseger om att män inte bör ha rösträtt.

En tjänsteman i Moderaternas organisatoriska undervegetation kallar på skämt ministern för hora.

Politiker är inga stand-up-artister direkt. Och humor är som bekant som en groda – inte fullt lika rolig när man börjar dissekera den.

Dagens gästskribent är Stefan Eriksson, med en satir över byråkratins utveckling.

Sakframställan mot Svensson.
Åtalad: Svensson
Kärande: Klimatet via ombud

Ärade ledamöter.
Samhället har att beivra och lagföra notoriska återfallsförbrytare likt den tilltalade i denna förhandling. Åtalet omfattar inalles 10453 A4-sidor, en därmed mycket omfattande utredning, som skall ställa utom allt tvivel att den tilltalade har begått rubricerade brott med uppsåt.

Det brukar sägas att det är få människor som ångrar att de jobbade för mycket på dödsbädden. Nu har jag med 40 år av mitt liv bakom mig förhoppningsvis en del kvar dit. Men likväl som alla andra i min umgängeskrets så känner jag att jag gärna hade haft mer tid över. Men det är inte så för alla, runt omkring går det människor som inte gör något annat i sitt liv än att förströar det, man har inget arbete att gå till och många har i vissa fall redan gett upp hoppet om att kanske någonsin finna det. Man har som en direkt konsekvens av detta inga små om alls några resurser att röra sig med, i detta samhälle fullt av överflöd. Underligt eller hur.

Vice riksbankschef Cecilia Skingsley har väckt uppmärksamhet med sina tankar om att Sveriges Riksbank kan bli den första centralbanken i världen att ge ut en digital valuta. Den kanske rent av kan komma att bygga på Blockchain-teknik (samma som Bitcoin).

Falu och Borlänge kommun har båda skrivit avtal om att sponsra elitföreningen Falun Borlänge Skidklubb med 100’000 kr i ett år. Detta för att “…stärka respektive kommuners varumärken…”.
Falun Borlänge Skidklubb har ingen barn- och ungdomsverksamhet utan “…är en elitförening”.

Sällan har vi sett en ung person spola ned sin politiska karriär så grundligt i toaletten som den moderate tjänstemannen Delmon Haffo gjorde häromdagen. Att be socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dra åt helvete och kalla henne för “hora” var ju inte så begåvat.

Bakgrunden – att Strandhäll på Twitter “skämtat” om att avskaffa rösträtten för män på grund av mäns starka stöd för Donald Trump – spelar egentligen ingen roll. Strandhäll tillhör inte avgrundsvänstern, det är inte hon som kallar folk brunråttor eller husblattar. Påhoppet är därför särskilt opåkallat i detta enskilda fall.

Rolig rubrik? Nej, det kanske är dags att bilda en förening? Parti? Hur tänker jag nu? Varför det?

Jo, i och med antagandet av Århuskonventionen har föreningar fått allt mer att säga till om i det redan korporativistiska Sverige. I myndighetsbeslut och domstolsutslag tas numera hänsyn till såkallade intresseföreningar som ges sakägarstatus.

Har sett flera inlägg om att tonen på Twitter är alldeles för hård och att folk måste tagga ner. Har ni någonsin tänkt efter hur man får ett twitterflöde? Jo, man följer andra människor. I dag går det till och med att blockera bort alla hashtaggar och kommentarer som inte kommer från personer som man följer.

Så låt oss rekapitulera. Det flöde som var och en av världens alla twitteranvändare har styrs av vilka personer de har valt att följa. Det innebär … tro det eller ej … att vi alla bär ett ansvar för hur vårt twitterflöde ser ut.

Mikael Runsten skriver i dag på DI-debatt att regeringens välfärdsutredare fått allt om bakfoten och att Runstens forskning ger stöd för motsatsen till det Illmar Reepalu påstår.

“Utredningens slutsats att blunda för de mjuka värdena och samtidigt sätta ett vinsttak baserat på att de heller inte finns vore inte bara dumt utan helt förödande för utvecklingen av företagen i välfärdssektorn.”

Detta är ytterligare en käpp i hjulet för Vänsterpartiets försök att driva igenom ett vinstförbud i den svenska välfärden. Det blir allt mindre sannolikt att regeringen kan driva igenom förslaget och det torde redan nu stå klart att regeringen inte vill att förslaget ska gå igenom.

Hela vice riksbankschef Cecilia Skingsleys tal om e-kronor och införande av privata riksbankskonton finns nu online att läsa som PDF, samt med tillhörande presentationsbilder. Frågan är om insättningsgarantin kan avskaffas med riksbankskonton, så bankerna faktiskt måste börja betala för sin inlåning via attraktiva räntor?

Han tror att han är intellektuell,
han tror han vågat sätta ned sin fot
att han är den som vågat stå emot,
där vid tangentbordet varenda kväll.

Det var en gång en statsminister som pratade mycket om det här med att ta ansvar. Själv ville statsministern inte ta speciellt mycket ansvar när det kom till jobbiga frågor – som gränskontroller. Statsministern tyckte att det var att ta ansvar att arrangera ett massmöte om migrationen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Statsministern fokuserade på sitt event Sverige tillsammans. Sådant var statsministern och hans folk proffs på, och det var proffsen som skulle säga till om eller när det behövdes tillfälliga gränskontroller vid landets gränser. Det största proffset på gränskontroller var landets rikspolischef.