Sedan januari pågår framröstandet av Sveriges nationalblomma. Tio av Sveriges vackraste blommor deltar i finalomgången. Vilken är din favorit?

Igår förmiddag på Internationella kvinnodagen befann jag mig på gymmet. Jag satt och väntade på att mitt pass skulle börja och småpratade med två kvinnliga kamrater när en av instruktörerna på anläggningen kom och hälsade. Hon tittade på mig och sade käckt: ”Du har väl grattat kompisarna här på Internationella kvinnodagen”.

Så vad ska vi göra? Ska vi fortsätta hoppas på en snar vändning när halva Sverige funderar över hur synd det är om en afghan som på grund av sitt usla mående attackerar oskyldiga människor med kniv på en gata i Vetlanda? Jag vet ärligt talat inte. Det kanske är bättre för psyket att ge upp. Vi kanske blir starkare av att gilla läget och börja om därifrån.

Två dagar efter attentatet i Vetlanda avslöjade Joakim Lamotte att ett av offren hört av sig till honom och bland annat berättat att Tamim Sultani skrek ”Allahu Akbar” innan han högg. Men trots att alla ”fina” journalister har stenkoll på Joakim Lamotte så har ingen, mig veterligen, ännu återgett detta i något av de större medierna.

En rimligare historiebeskrivning är för det första att välfärdsstaten i enlighet med föreskrifterna i grundlagen har invaggat medborgarna i föreställningen att deras hälsa är en statlig huvuduppgift, för det andra att staten delvis misslyckats med denna huvuduppgift samt, för det tredje, att Wiman nu vill skjuta skulden på den privatiserade vårdindustrin och förmå sina läsare att bli förbannade på en oskyldig.

Givet läget på universiteten så är det nog bättre att vi lägger ner rubb och stubb medan vi ännu har kvar någon kompetens att tala om, högteknologi är på tok för farligt i händerna på jämställdhetskonsulter och den ytterst förödmjukelsen vore att behöva ta in Kinesisk eller Indisk kompetens för att driva de industrier vi själva uppfann och utvecklade.

En ögonblicksbild från EU:s beslutsapparat:

En del framstående företagare, till exempel riskkapitalisten Christer Gardell, har kommit ut som klimatalarmister eller åtminstone miljöivrare.

Överhuvudtaget finns det en del användbara verktyg i feministisk teori även för den som menar att ett motsägelsefullt tillstånd, med inslag av det Evola kallade gynekokrati, tagit patriarkatets plats.

För ett par månader sedan skissade jag på en text om coronademonstrationerna i Tyskland, Holland och Storbritannien. Det var ett intressant fenomen, inte minst historiskt och politiskt betraktat.

När en fanatisk muslim skriker Allahu akbar och spränger sig själv i Stockholm, då har det ingenting med islam att göra. Och när en invandrare hugger ner folk med kniv i Vetlanda, då har det ingenting med invandring att göra.

Ju mer jag tänker på den historiska tid jag kan överblicka desto mer övertygad blir jag att Tocqueville hade rätt i att det största hotet mot demokratin är att staten genom en kombination av härsklystnad och patriarkalisk välvilja och omtanke gentemot medborgarna uppmuntrar dem i deras ständigt ökande oro i syfte att beröva dem deras frihet och i stället ge – åtminstone ett sken av – trygghet (se exempelvis här).

För det tredje representerar förbudet, liksom det identitära motståndet mot det, den förändring av Väst som bland annat Paul Gottfried försökt fånga i böcker som After Liberalism. Det Väst många av oss fortfarande tror att vi lever i, där yttrandefrihet var en grundpelare, har i hög grad ersatts av något kvalitativt annat.

Jag ser det framför mig. Jag ser hur en välmående svensk barnfamilj åker till Polen, Ungern, Tjeckien eller kanske till Finland eller Norge och till sin förvåning märker att allt känns så tryggt och ombonat. Det kan vara 2021, men det kan också vara 2025, eller 2030.

I Sverige har en stegrad debatt om skjutvapen pågått i många år. Den är dessutom rejält spretig. Polisen och politiker vill få bort skjutvapen från gatorna genom att göra det allt svårare att lagligt äga vapen. Man har också sett till att praxis i domstol är att självförsvar med sitt lagligt ägda vapen inte är tillåtet. Många är nöjda med denna policy, exempelvis sossar och miljöpartister.

Redan när det blev känt att gärningsmannen i Vetlanda är av utländskt ursprung började jag fundera över vem av finrummens skribenter som skulle hinna först med ett deltagande tweet, där inte bara offren beklagas utan även gärningsmannen. Jag behövde inte vänta länge innan Göran Greider tog till orda:

Inom EU pågår en ”extraordinär återhämtningsinsats” i syfte att ”hjälpa medlemsländerna att hantera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av coronapandemin och samtidigt se till att deras ekonomier genomför den gröna och digitala omställningen och blir mer hållbara och motståndskraftiga”.

Sverige uppfyller nu, och sedan rätt länge, kriterierna för vad Vilhelm Moberg 1965 kallade en ”demokratur”. Begreppet har rätt nyligen diskuterats på DGS av Carl Johan Ljungberg, men här följer åter Mobergs formulering:

Problemet med medströmsmedia och statstelevision är alltså inte att de kunnigt och kompetent förfalskar verkligheten, det är att de i sin okunnighet försumpar och försvårar möjligheten till rationell idékamp.

“Den enda skillladen mellan en gammal nationalist med tvinnade mustascher och en batikhäxa på Södertörn är geografisk. Den ene älskar sitt eget land sönder och samman, medan den andre älskar något avlägset, exotiskt land som de antagligen inte vet särskilt mycket om” säger Adamson.

När myndigheter vill snoka i folks privata elektroniska meddelanden brukar det påpekas att det är lika fel som om staten skulle ta sig rätt att läsa medborgarnas fysiska brev. Nu utreder regeringen hur myndigheterna skall kunna få rätt att kontrollera innehållet i vanlig post.

Att toppolitiker i Sverige ofta har låg utbildning, få akademiska poäng och bristfällig arbetslivserfarenhet är ingen nyhet. De politiska ungdomsförbunden är inte bara rekryteringsbas för politiker, utan också en möjlig karriärväg för ungdomar utan tillräckliga betyg för en akademisk bana

Det många av oss varnat för hände igår i Vetlanda. Ännu en ung våldsam man som kommit till Sverige för att här genast begå narkotikarelaterad brottslighet gick igår eftermiddag bärsärkargång i den lilla staden.

Här ska du få en nationalekonomisk nöt som inte jag har lyckats knäcka på mer än trettio år.

En sak har ruvat i mitt undermedvetna sedan jag ondgjorde mig över JBPs undermåliga diskussion om mohammedanismen [1], det är stycket när Ali vill prata om hur det upplevs att oeskorterat gå längs gatorna som kvinna i ett muslimskt land jämfört med i gårdagens västerland. Peterson var inte alls intresserad av den diskussionen, han ville bara snöa in sig på brottsstatistik.

Regeringen går nu fram med en proposition som går ut på att privatpersoner skall kunna tvingas lagra digitala bevis för misstänkt brottslighet – upp till 180 dagar. Om det inte sker kan straffet bli böter eller fängelse. Lagen är tänkt att träda ikraft redan nu i vår.

Snart ska det bli förbjudet i Sverige att delta i rasistiska organisationer. Men blir inte detta ett problem när vi inte är överens om vad som är rasism? Många verkar tycka att alla former av generaliseringar när det gäller människor är “rasistiska”. Det är rent vansinne. Vi måste klara av att göra skillnad mellan hur vi bemöter individer och hur vi ser på grupper av individer som bortom alla individuella variationer faktiskt tenderar att uppvisa vissa handlingsmönster.

Även en cyniker som jag – där cyniker betyder luttrad idealist – kan ibland höja ögonbrynen över med hur mycket falskhet svensk politik kan bedrivas. Genom tiderna har det brukat vara England som anklagats för politiska, framför allt utrikespolitiska, nedrigheter (se bilden) – ofta med det kränkande epitetet ”det perfida Albion”. Sverige må vara litet i jämförelse med England men är ändå naggande gement.

Tillvaron på min rehabavdelning är väl att betrakta som en slags existens under lock-down.

Vi vet redan att EU-kommissionen och EU:s ministerråd vill se ett nytt datalagringsdirektiv.