Den gemensamma andan hos artiklarna och hos de kommentarer som artiklarna föranlett är en till satir förklädd ilska över att det kommer främmande människor hit till Sverige och anser sig – särskilt uppmuntrade därtill av statsmedia – ha rättigheter på svenskarnas bekostnad som svenskarna egentligen aldrig beviljat

Jag går i årskurs två på gymnasiet och läser just nu kursen Samhällskunskap 2 efter att ha läst Samhällskunskap 1 förra året. Jag har haft samma lärare båda åren. Som så många andra lärare har hon en kraftig lutning åt vänster.

Efter mordet på rapparen Einár har flera texter producerats, många av dem förutsägbara och mest av intresse som inblick i hur åsiktskorridoren rör sig. Ett undantag är ”Suedi var ett skällsord när jag växte upp” – Einár och wigger-fenomenet av Mohamed Omar.

Idag och i morgon hålls förhandlingar i Storbritanniens High Court vad gäller utlämning av Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange till USA. I samband med detta kan det vara läge att uppmärksamma vissa fakta i målet.

När en rikspolischef på detta vis kapitulerar kommer det, så klart, att få konsekvenser. Polisen som är den myndighet som i fredstid har våldsmonopol inom rikets gränser sänder därmed en tydlig signal. Dels till buset, dels till vanligt folk. Signalen är den att vi nu har ett läge med mycket stor osäkerhet; ett läge som bäst beskrivs som en gråzon där laglöshet råder och där staten inte längre kan garantera skydd och säkerhet för skatt. I sådana situationer tar människor saken i egna händer. Dels för att utnyttja situationen, dels för att skydda liv och egendom.

Gillar du att vara ute i friska luften? Kanske fjällvandrar du? Paddlar? Gör utflykter i skog och mark? Sluta genast upp med det! När vi som tillhör den vita befolkningen rumsterar om i naturen sprider vi en osund vithetsnorm som skrämmer människor som har annan etnisk bakgrund.

När folk vill förklara olägenheter i tillvaron, exempelvis Agenda 2030 och ESG-konceptet (att företag ska tänka på ett hållbart leverne vilket betyder att bry sig om miljö, sociala faktorer och bolagsstyrning; om du inte förstår vad detta kan betyda så har jag slagit in en av mina poänger, nämligen att det är tveksamt om konceptet går att förstå), så brukar jag rysa av obehag.

Det verkar inte finnas några gränser för politiskt vansinne när dess representanter till varje pris försöker skydda kriminella utlänningar och den misslyckade svenska migrationspolitiken. Den politiska aktivismen inom myndigheterna håller som bäst på att skörda nya offer inom den akademiska världen.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi … förstås … fallet Einár. Man kan givetvis förundras över kulturskribenters och kulturarbetares mångåriga dyrkan av gangsterrappare.

Glöm Sverige modell 2020. Det är ett missfoster. Vi vill inte rädda det. Vi vill att det ska gå under. Om du har möjlighet, hjälp till att skjuta det över ättestupan, plundra det på alla resurser du kan. Varför skulle vi vilja rädda ett system som vänt vapnen inåt, terroriserar sin befolkning, hjärntvättar deras barn, lär dem att hata sig själva, främjar pedofili, hyllar sexuella perversioner, uppmuntrar till fostermord, byter ut sin befolkning och skrämmer dem till att leva i skräck för Undergången.

En av vår tids stora frågor är massinvandringen och västvärldens dramatiska demografiska förändring. Mina samtal på podden Tankar från framtiden med de före detta kommunistledarna Nils Littorin och Robert Mathiasson har gjort mig nyfiken på invandringskritiken från vänster. Hur ser den ut?

Med Parisavtalet år 2015 tog världens ledare ett sinnesrubbat språng ut i det okända. De bestämde sig för att gå från tankar och drömmar till handling. Den insikt som grott i mig under de senaste åren är just att detta språng faktiskt är sinnesrubbat. Stalins femårsplaner och Mao Zedongs eget stora språng bleknar i jämförelse.

Utan att någon verkar bry sig om saken håller EU på att införa statligt godkända nätcensorer. Vilka kommer de att vara, hur skall de utses och av vem? Och vilka befogenheter kommer de att få? Som det ser ut just nu är risken att de kommer att få betydligt större makt än man från början tänkt sig, vilket kan bli problematiskt.

Att rädslan för att säga sin mening står i vägen för att säga den, blir, likt en självuppfyllande profetia, ett hinder för en sund tillvaro. Det är en form av förödande självcensur som vi haft anledning att återkomma till då och då här på Folkungen. Det är dock dags att prata om det ljus som trots allt finns i tunneln och som vid helgens Folkungagille var påtagligt.

När rapparen Einár blir mördad i Hammarby Sjöstad (bilden) är det inte så mycket mordet på en troligen kriminell (fast musikaliskt begåvad) rappare som förvånar och väcker uppmärksamhet utan det faktum att dådet inträffade i Hammarby Sjöstad.

När min längtan efter mycket hårt rökt fläsk blir mig övermäktig vandrar jag bort längs med Råsundavägen, tills jag är nästan ända framme vid Hagaparken. Där, i en mycket liten butik som verkar ockuperat ett utrymme som som tidigare använts för att förvara barnvagnar, saluförs korvar, grisnackar och sidfläsk i oräkneliga tillstånd av rökning.

Västvärlden hade kunnat se annorlunda ut idag, inbillar jag mig, om vi bara hade lyssnat till några centrala visselblåsare under de senaste 50 åren. Då hade vi kanske kunnat slippa den självdestruktiva och anti-civilisatoriska utveckling, som fått fäste inom media, akademi, myndigheter och politik.

Om man har något viktigt att säga ska man säga det många gånger enligt den romerska principen om att repetitio est mater studiorum (repetition är all kunskaps moder). Se på kyrkan. Hur många gånger har den inte bett Fader vår under de senaste millenierna.

De styrande i en liten kommun i Västergötland får för sig att de behöver en kommunpoet. Och en sådan uppenbarar sig också med hjälp av stipendier och statliga bidrag.

När den trojanska hästen inte såg ut som en trojansk häst, släppte vi den inte bara innanför porten utan hälsade den dessutom välkommen med en infantil puss på mulen. Så skulle man kunna sammanfatta det skeende som har lett fram till den situation där vi befinner oss idag

Rubriken har jag lånat av amerikanen Herman Kahn (bilden) som år 1963 skrev en bok om hur ett krig mellan USA och Sovjetunionen skulle kunna arta sig.

När islamistiska våldsdåd debatteras är ett vanligt påstående: ”Skilj mellan vanliga muslimer och islamisterna! De har inget med varandra att göra.” Hur kan man framföra ett så uppenbart falskt påstående? I själva verket måste ju islamisterna vara de enda verkligt sanna muslimerna.

eBevis är förslaget om att myndigheter i ett EU-land skall kunna begära ut data direkt från företag i en annan medlemsstat – utan att blanda in det andra landets rättsväsende. Utöver att förslaget är onödigt så medför det en rad risker – vad ler pressens frihet, känslig persondata, rätten att protestera samt rätten till en opartisk och rättvis rättegång.

Politiker älskar att ta högtravande ord i sin mun. Avhumanisering är ett av alla dessa, ett fint och högtravande begrepp som man drämmer till med när man anser att till exempel kriminella klumpas ihop i grupper och dras över en kam. Dock kommer aldrig avhumaniseringen av svenskar på tal.

Du kan ju själv tänka dig vad AB eller DN skulle skriva om dig vid din bortgång om du var massmördare. Nej, nu pratar jag inte om massmördare av det där mer rubbade amatörmässiga slaget som den pilbågsförsedde muslimkonvertiten i Norge häromdagen. Nu pratar vi storskaligt massmord.

Svensk elproduktion och -distribution utgör vad vi kan kalla elförsörjning. Det var en gång i tiden en nationell angelägenhet. Hushåll, företag och alla delar av offentlig sektor – från sjukvård till försvarsmakt – skulle försörjas med el. Det moderna samhällets nödvändighet. 

Varför röstar kvinnor vänster? Varför verkar kvinnor så måna om att unga män från avlägsna länder ska få komma till Sverige? Handlar det om kvinnans traditionellt sett omhändertagande funktion? Har en naturlig instinkt hos kvinnor att ta hand om de unga männen i familjen eller släkten blivit överflödig i vårt individualistiska samhälle? Och vore det inte bättre om alla de kvinnor som engagerar sig för unga män från andra sidan jorden kunde ge sin kärlek till sin familj, sina släktingar eller sina grannar?

Ett antal klimatforskare, däribland två som presenteras som huvudförfattare till IPCC:s senaste rapport, har skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter som ger åtminstone mig myror i huvudet. Jag tror att dessa forskare, som rimligtvis tillhör världseliten i branschen, försöker varna oss att inte ta klimatalarmen för mycket på allvar.

Genom sin senaste aggression mot Russia Today (RT) Tyskland, har YouTube korsat den röda linjen. Svaret måste vara överväldigande. Alla dessa nätverk, först och främst YouTube och Google, måste bannlysas och stängas ned i Ryssland.

När du väl har börjat kan du inte göra tankarna otänkta. Det finns ingen instans dit insikterna kan lämnas tillbaka. Alla som är bekanta med filmen The Matrix vet precis vad det är fråga om. Den som till äventyrs inte har sett den och nu väljer att göra det, kan inte göra den osedd igen.