Det finns inget som karaktäriserar en mimetisk kris så väl som problem med att markera och upprätthålla gränser. Det kan vara mellan sociala skikt och klasser, mellan skyldig och oskyldig, mellan förföljare och offer, mellan de innanför och de utanför, och mellan nationer. Det gäller också för dagsaktuella frågor som migration.

Antagligen styr mig mitt undermedvetna när jag under lördagen bestämmer vad som ska bli söndagsmiddag … en typisk fransk rätt; kyckling fylld med katrinplommon, äpplen och lök.

Än vanligare är att fyllningen också innehåller oliver och kapris. Du får då ett tilltalande sött, salt, småsyrligt stråk i smaken … och allt ska puttra i massor med vitt vin.

Häromdagen så blev vi ju uppmärksammade på att Sveriges Radios P1 Konflikt var omåttligt intresserade av fotbolls-VM i sommar.

Ett inlägg om svensk media. Börjar med det här, är lite taskig bild ett tag och ljudet är inte skitbra med det funkar. Det är Tino Sanandaji som hellre blir intervjuad av, och pratar med, Joakim Lamotte i 43 min än är med i Aktuellt.

De som ägnar sig åt politik letar ständigt efter utsatta grupper som de kan representera – grupper de kan peka på och säga att: ”Jag för deras talan, därför måste jag ha makt. Ge mig den!”

Det är snålt med tänkande människor i den svenska offentligheten. Så tänker jag när jag läser Özz Nujens artikel i expressen den här torsdagen (10/5). Kanske är det därför så många blandar ihop “kändisskap” med kompetens? Komiker ges plats som opinionsbildare i frågor där de kanske gjort bäst i att vara tysta.

Sexuella övergrepp och våldtäkter har intagit en central plats i den svenska debatten … och ibland diskuterar vi i radio bubbla det som alla andra pratar om. Senast gjorde vi det i tisdagens sändning.

Under de samtalen dyker det då och då hos mig upp minnesbilder från Hallstahammar under det mycket tidiga 1960-talet.

Ett naturfolk. Så kallade Vilhelm Moberg svenskarna i sin bok Min svenska historia. Med tanke på friluftslivets framstående ställning i dagens Sverige är den benämningen lika aktuell. Med risk för att överdriva (och möjligtvis generalisera utifrån mig själv), visst är det så att många av oss svenskar nästan uppskattar naturens sällskap mer än vi uppskattar andra människors sällskap.

Har du besökt ”Bondens Marknad” nån gång? Nu för tiden kan den dyka upp i en del svenska städer som ett tillfälligt och kanske lite spännande inslag under odlingssäsongen, då man kan köpa lokalproducerad mat på stadens torg. Men förr, ja då var bondens marknad i stort sett den enda marknaden.

Första majdemonstrationer, pizza, valkompasser, faktagranskningskarteller och vapenlagar.

I andra avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn vad som är poängen med att demonstrera på första maj. Är det verkligen rimligt att arbetarrörelsen har en egen helgdag? Och om de nu skall ha det, varför stal marxisterna dagen från anarkisterna?

I den gammelnordiska kalendern kallades den här månaden för lövmånad eller blomstermånad. Personligen tycker jag det senare har finare klang.

När en familj förr i tiden byggde sin gård, var traditionen att man planterade ett så kallat vårdträd på gårdsplanen. Helst skulle vårdträdet härstamma från nån av de heliga lundar som sen hednisk tid funnits i varje by. Viktor Rydberg fortsätter sin text om vårdträd i boken Fädernas gudasaga från 1887:

Cirka 2010 satt jag i Malmö och lyssnade på Daniel Ankarloo som föreläste om sin nya bok Välfärdsmyter. I den efterföljande diskussionen svävade samtalet ut att röra den fortfarande aktuella ekonomiska krisen som drabbade väst under 2007-2008 och i vars efterdyningar vi fortfarande lever (högkonjunktur till trots). Offentliga föreläsningar har en tendens att dra till sig diverse rättshaverister och rabulerande individer. I Skåne verkar det gå tretton på dussinet av dem. En av dessa skånska rabulister menade att “Vi har fått det för bra i Sverige” och det är därför vi är så nöjda och framförallt inte beredda att göra motstånd mot att vård skola och omsorg tappar i kvalitet trots att landet nominellt blir rikare.

I första avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn turerna kring Svenska Akademien, identitetspolitiken som tagit plats i Nationalmuseums insynsråd, bristen på konflikter inom kulturpolitiken, varför det är bra med pessimism och hur glesbygdspolitik hänger ihop med metal. Tune in!

Det har nu gått ett par veckor sedan USA:s bombardemang av syriska mål. Jag har medvetet valt att ligga lite lågt och inte skriva något förrän saker och ting klarnat. Vi kan konstatera att Trumps missiler hittills inte följts upp av tyngre aktioner.

Om något kan få mig på bra humör så är det när Edward Blom dyker upp i rutan. Därför blev jag extra glad när jag härom veckan snubblade över ett antal videoklipp från 2011 där Edward Blom i egenskap av Centrum för Näringslivshistorias expert på handelshistoria berättar om utvalda fotografier och skeenden från svensk historia.

Det här är Anders och Karin. De har just köpt sin första bostadsrätt. Det blev Johanneshov. Visst hade det varit kul att bo på Söder, men det kanske blir om några år. Bostadsmarknaden är ju så skakig nu i alla fall, vem vet vad som händer?

Regeringen tänker ”avreglera” spelmarknaden, vilket i sig är på tiden. Men det förslag som presenterades väcker frågor som bland annat rör informationsfrihet och internets öppenhet.

Här kommer en uppdatering från Allmogens högkvarter. Det pratas gamla kartor, kommande planer och en gnutta ångermanländsk fosterlandskärlek.

Katherine Hauptman har inte bara en gedigen och genuint imponerande meritlista där hon bland annat har doktorerat i arkeologi och är ordförande för Svenska ICOM, Sveriges nationella förening inom International Council of Museums. Hon har också alla dom ”rätta” åsikterna för ett toppjobb i den svenska kultursektorn. Nu blir hon ny chef för Historiska museet.

Mircea Eliades bok Den Eviga Återkomsten är en religionshistorisk och antropologisk resa genom tid, rum och evolutionen. Jag lovar den som läser den att synen på historien inte kommer vara sig lik.

Den 9 mars 2018 gästades TeaterStudio Lederman i Stockholm av den frihetliga musikern Lars Anders Johansson (@budoarstamning). Här framför han Bondens år, ackompanjerad av den eminenta Thomas von Wachenfeldt (@vonwachenfeldt) på fiol och även Pelle Westlin och Jacob Tellin.

Kulturminister Alice Bah Kunhke (MP) har själv hävdat att hon är starkt emot all politisk styrning av kulturen. Men vad man säger och vad man gör rimmar ibland inte helt.

Kulturministern utsåg nämligen nyligen ”demokratiagenten” Barakat Ghebrehawariat till Nationalmuseums insynsråd, vars uppgift är att ge myndighetschefen råd och att påverka Nationalmuseums utveckling.

Hur tolerant är det vettigt att vara? Vad är egentligen en religion? Finns det hemliga brödraskap som vill tillbaka till medeltiden? Första kvartalet av 2018 har svensk inrikespolitik flera gånger kommit att handla om religiösa samfunds position och makt i samhället. Utöver det har det på allvar börjat diskuteras vilken grad av tolerans för olika sätt att leva vi egentligen vill ha i landet. Utifrån broschyren om barnagifte och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps (MSB) rapport om det Muslimska Brödraskapet diskuterar jag svensk naivitet och argumenterar för att det finns en ömsesidig religiös konflikt mellan islamism och väst.

Häromdagen trillade jag över en live-spelning från 2008 på Ulvön, mina egna vackra hemtrakter! Låten Hem igen var lika vacker som platsen den framfördes på, så jag ville dela den med er.

Det är alltså folkmusikgruppen Ranarim med Ulrika Bodén och Sofia Sandén som hade en spelning på toppen av Lotsberget, gissningsvis på sista april 2008. Platsen användes tidigare som utkiksplats av lotsarna när de skulle lotsa fartygen förbi Ulvön, och högst upp på berget ligger Lotsstugan som byggdes 1850 och idag drivs som museum av Ulvö Kapellag.