Förnedringsrån. Gruppvåldtäkter. Upplopp i förorterna. Skenande elpriser. Gängkriminalitet med skjutningar var och varannan dag.

När jag numera betraktar fosterlandet blir jag nedstämd ty nästan ingenting tycks fungera så som vi trodde att ett av världens mest högt utvecklade länder skulle fungera och som vi vill minnas att det faktiskt också fungerade (om vi bortser från att det gjorde väldigt ont att gå till tandläkaren).

På 1500-talet eller däromkring inleddes vad som i en del historieböcker kallas ”den nya tiden”. Det var faktiskt mycket nytt som inträffade (jag talar förstås bara om västerlandet som på den tiden begränsades till delar av Europa).

Är det en sinkadus att regeringsbildningen efter förra riksdagsvalet och detta års riksdagsval tagit längre tid än någonsin tidigare sedan demokratin infördes? Det tror inte jag.

Ibland brukar jag gå igenom mitt bibliotek av gamla pocketböcker från slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Det kanske är för att påminna mig själv om hur tidsandan en gång var, så diametralt annorlunda mot idag, innan massmigrationens tidevarv.

Inte sällan kommer jag på mig själv med att vara en förskräcklig cyniker och besserwisser. Det yttrar sig bland annat på så vis att jag ifrågasätter auktoriteter, ju större desto bättre, och letar fel hos dem.

Fram till för någon timme sedan hade jag aldrig hört talas om Melissa Fleming (bilden). Om någon sagt att hon är FN:s Undergeneralsekreterare för Globala Kommunikationer och brukar hålla föredrag hos WEF i Davos så hade jag antagligen ryckt på axlarna och tänkt att visst, sådana där finns det hur många som helst.

Det måste inte vara någon mening med allting. Alla penseldrag som en tavelmålare gör i en abstrakt tavla behöver inte ha någon betydelse utan kanske finns där bara för att konstnären fick en impuls. Men när företeelser antar samhälleliga proportioner måste de, tror jag, vara uttryck för någon sorts vilja.

Mänsklighetens mest lyckade bedrift sedan skapelsen måste rimligtvis vara utvecklingen av det västerländska samhället om man mäter kulturernas framgång efter deras förmåga att skapa goda levnadsvillkor för sina medlemmar.

Som jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet kunde man förledas att tro att komplexet bara är en svensk företeelse. Låt mig – utan andra belägg än sådant som kan hämtas från lite allmänbildning och egna osäkra observationer – förklara hur det nog ligger till:

Ibland frågar folk varför jag tjatar så mycket om att Sveriges huvudsakliga makthavare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex

Eftersom Sverige är ett någorlunda civiliserat land fattar vi inte konfliktladdade politiska beslut efter handgemäng utan försöker i stället presentera våra känslor och önskemål i vetenskaplig skepnad. En konfliktladdad fråga är det här med friskolor och vinstutdelning.

Janerik Larsson vid Stiftelsen Fritt Näringsliv gör en samhällsnyttig insats genom att läsa ett stort antal tidningar från hela världen och skicka ut intressanta artiklar till folk som anmält sig.

Den femte juli publicerade skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren (bilden) en förbluffande debattartikel i Dagens Nyheter. Efter att, som det verkar, på ett mycket noggrant sätt ha undersökt resultaten i Pisa och andra vetenskapliga internationella studier av skolbarns kunskaper samt dessa färdigheters utveckling över tiden kommer han fram till att det inte alls är som man, i varje fall jag, trodde. Det uppseendeväckande är att skolan är bättre än man anade, inte sämre. Den svenska grundskolan ”är bland de bästa i världen”.

Jag ägnar ganska mycket tid till att inte begripa saker. Elsituationen i Sverige är en favorit denna säsong. När jag misstänker att jag trots allt fattat något skriver jag kanske en text så att andra kan rätta mig om jag har fel. Detta förfaringssätt är mycket vetenskapligt och kallas för peer review men betyder bara att man försöker stämma av sina funderingar med andra.

Vladimir Lenin sa att ”det blir ingen revolution i Tyskland för då måste man beträda gräsmattorna”. Jag förstår precis vad han menade. Förr i tiden stod skyltar med texten ”Nysått. Beträd ej gräsmattan.” i stadens parker. Folk lydde.

Hela dagen har jag varit fullt upptagen på min klinik med patienter. Det var först i kvällningen jag fick tillfälle att hasta till 221B Baker Street för att samtala med min vän Sherlock Holmes. Han satt som vanligt i sin länstol med en slocknad pipa i munnen. Han hade tagit på sig sin deer stalker-hatt, troligen för att tänka bättre.

Det mesta av det som de samhälleliga överheterna, troligen i alla tider, fattar beslut om är sådant ingen riktigt begriper. Visserligen brukar det uppstå ett antal motsägelsefulla åsiktsriktningar vars företrädare är fullständigt övertygade om att de företräder sanningen. Men den som verkligen anstränger sig för att förstå och bedöma alla argumenten finner oftast att sanningen hela tiden drar sig tillbaka mot framtiden och att människan och de samhälleliga överheterna är dömda att fatta beslut som de inte förstår.

Det händer att jag får bannor av läsare som menar att jag inte tar hotet från globalisterna, sådana som Davoskamarillan, på tillräckligt allvar. Dessa supereliter, menar mina kritiker, med sina privata jetplan utövar så mycket makt, inte minst över ett så idémässigt försvarslöst land som Sverige, att det är närapå tjänstefel av en tjatigt återkommande krönikör som jag själv att inte ständigt varna för vad Klaus Schwab och Bill Gates tänker hitta på.

De flesta av oss, framför allt de som föddes årtiondena efter andra världskriget, har personliga erfarenheter av hur det gick till och hur det kändes när livet i västerlandet omvandlades i grunden och vi tillägnade oss en ny, modern, bekväm och starkt energiberoende livsstil. Det var en total omvälvning – och för de allra flesta en påtaglig förbättring – av samhället.

Länge har begreppet jämlikhet haft en framträdande och högt värderad plats i svensk samhällsdebatt och politik. Inte bara formella rättigheter som rösträtt och valbarhet eller behandlingen i rättsväsendet har grundats på och uttryckt denna jämlikhet, utan också utformningen av den allmänna skolan – och annat

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro förhåller sig till svenskar – och troligen även till representanter för andra udda smånationer – ungefär som entomologer till sina studieobjekt insekterna.

Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande mönster inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.

Ulf Kristersson försöker nu få ihop sitt eget parti, kristdemokraterna, liberalerna och sverigedemokraterna att bilda en regering eller åtminstone stödja det upplägg som Kristersson kommer fram till. Det kan gå eftersom partierna på detta tidiga stadium av mandatperioden kan lämna en del ärenden olösta som med tiden dock inte kommer tåla att ligga insopade under mattan utan pocka på en lösning.

Kapitalismens verkande kraft är vinstintresset. Det är strävan efter profit som gör att företag utvecklas, anställer folk och bjuder ut allt bättre produkter till försäljning. Även om kapitalister liksom alla andra människor kan göra klandervärda saker så är hungern efter vinst en samhällsnyttig ambition.

President Bill Clintons valslogan år 1992 var ”It´s the economy, stupid!”. Jag tror han menade ungefär att man kunde hoppa över alla sofistikerade förklaringar till varför folk röstar som de gör och koncentrera sig på kärnpunkten, nämligen de ekonomiska konsekvenserna för väljarna av olika politiska program som presenteras av kandidaterna. Det är den enkla förklaringen som gäller.

Det är vådligt att uttala sig om det nyss avhållna septembervalet eftersom vi ännu inte vet hur det slutgiltiga utfallet blir och ännu mindre anar hur det kommer att arta sig när en regering ska tillsättas.

Julen 1989 införde den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson en restriktiv flyktingpolitik med det så kallade Luciabeslutet. Sedan kom den borgerliga regeringen under Carl Bildt, som efter valsegern 1991 rev upp alltihop och överlät frågan om invandring till folkpartiets och dess ledare Bengt Westerberg som är en av våra mest ivriga förespråkare någonsin för ”en generös flyktingpolitik”

Några personer tar illa vid sig för att jag ibland säger halvt på skämt, halvt på allvar, att jag är marxist. Skämtet ligger i att marxismen numera är så omodern att jag lika gärna kunde chockera folk med att insistera på att jorden är platt.

Kulturartiklar brukar inte ge lika många snabba klick som polemiska politiska artiklar. Men jag tror att de har en mer långsiktig effekt